Kyrkans världsdag

I lördags samlades ett antal engagerade människor på Uppsala slott. Svenska kyrkans internationella arbete ordnande ett rådslag. Vi var där! Hur jag ska kunna sammanfatta alla intryck, det vet jag inte men vill ändå försöka.
Vi placerades vid bord runt ett centralt placerat podium. I varje vädersträck fanns stora bildskärmar. På podiet skedde olika presentationer eller korta föredrag. Efter varje inlägg fick vi delta vid borden. Först med gruppsamtal och sedan genom att sms:a frågor till en redaktion. Vissa frågor hamnade sedan på de stora skärmarna och två moderatorer gick runt med handmikrofoner och frågade dem som skickat in sms:et vad de menade. (Vi hade ju angivit våra mobilnummer och när vi sedan placerades vid numrerade bord var det lätt att veta från vilket bord sms:et kom.) Lite klurigt och en möjlig metod att samtala. Men så klart blev det lite svårt för den del. Alla hade inte mobil och en del skriver inte så fort.
Ärkebiskopen var förste talare, därefter biskopen i Strängnäs. Båda betonade vikten av att vi frimodigt ska berätta om vår tro. Det kristna vittnesbördet. Som på grekiska heter ”martyria”. Det hör ihop med martyriet. Efter de första talarna kom det att handla mer om bistånd och handling. Sedan blev det ett inpass om den profetiska rösten. Det var Gunilla Hallonsten, vår kollega från Södra Afrika, och hon gjorde det bra. Det var förutom hon bara en kvinnlig talare i en skara av många män. Dessutom var det nästan bara talare från kyrkokansliet. Lite ensidigt.
Från början var ämnena allmänna men så småningom kom det att handla om frågan vad svenska kyrkans internationella arbete ska heta eller hur det ska benämnas. Den s k namnfrågan.
Vad vi nu fick veta var att tillägget ”act alliance” inte är en del av namnet utan en slags kvalitetsmärkning. Ny information? Hur länge har ledningen veta det eller tänkt så? Det har ju hetat att det är en del av benämningen. I ett brev från kyrkokansliet som vi fick tidigare, undertecknat av Margareta Carlenius, som är vice ordförande i Nämnden för internationell mission och diakoni, kunde vi läsa:

Beslutet innebär att Svenska kyrkans internationella verksamhet ska renodlas till att benämnas Svenska kyrkan med ACT som tillägg.

Då sades inget om kvalitetsmärkning. Man blir förvirrad. En av deltagarna på världsdagen sa:

Jag är fortfarande förvirrad, fast på ett högre plan.

Samtalsklimatet var ändå gott och fortsatte dagen efter, vid arbetskonferensen. Men det återkommer jag till. Jag vill bara ta upp tre aspekter på kyrkans världsdag, som var märkliga eller direkt pinsamma.
1) Två minuter innan programmet började var vi alla på plats vid borden. Något hände i lokalen och alla blev tysta. Plötsligt reste vi oss upp. Vad händer, tänkte jag, när jag reste mig som alla andra. Aha, det var H.K.H. kronprinsessan Victoria, som kom in. Den som öppnade hela samlingen hälsade henne välkommen. Vår beskyddarinna! Jo, man tackar! Men hon var med hela förmiddagen och såg intresserad ut. Hennes uppgift var att dela ut ett pris till en församling som nått goda insamlingsresultat. De var glada och uppklädda. Jag funderar fortfarande över vad jag tycker.
2) Kyrkans världsdag sammanföll med World Fairtrade Day. På slottet bjöds på icke-rättvisemärkta bananer. Det var mega-pinsamt. Liksom att vi drack buteljerat vatten, när det ju finns drickbart vatten i kranarna.
3) Hela dagen avslutades med mässa i domkyrkan. Den leddes av universitetskyrkan i Uppsala. Om jag förstod det rätt hade de fått frågan av arrangörerna. Det kändes märkligt. Mässan hängde liksom inte ihop med resten av dagen. Jag vill inte recensera en gudstjänst men möjligen kändes det som om arrangörerna satsat allt krut på tillställningen på slottet och inte hade kraft kvar till mässan. Fel prioritering, anser jag. Så klart skulle vi börjat med mässa. Och det skulle varit minst lika stor satsning på den.
En eftersmak är att vi är tillbaka till uppdelningen mellan Svenska kyrkans mission och Luhterhjälpen. Diskussionen handlar om att vi ska arbeta både med ord och handling men redan detta är ju att förstärka uppdelningen. Hur når vi fram till helheten? Det undrar jag!