Julia Voznesenskaja skriver 'Kvinnornas decamerone', som nu Ölands musikteaterskola vid Ölands folhögskola har satt upp i form av musikteater: 'Kärlekarna'. Vi såg föreställningen i lördags på Kalmar Teater. Mycket bra och mycket tänkvärt. 14 kvinnor blir isolerade på en förlossningsavdelning och kommer överens om att berätta varsin berättelse - om den första kärleken. Det kommer att bli berättelser både om kärlek och dess motsatser. Ensamhet, övergivenhet, våldtäkt mm. 14 tjejer och 5 killar är det i ensemblen. Killarna spelar lite biroller, som läkare, pojkvänner, män mm. (Även flickorna får hoppa in i pojkroller ibland).
Maria Hartman känner vi och det är hon som dragit med oss: Tack, Maria! För att Du drog med oss och även för Din rollinsats. Maria är först ut med att berätta om sin första kärlek. Kärleken som en femåring känner inför en ung man. Någon att se upp till! Någon som bryr sig! Att bli sedd och bekräftad!
Celia Hakala är det annars som spelar den mamma, som får de andra nyförlösta kvinnorna att börja prata. Hon spelar oerhört bra. Det gör många andra också.
En karaktär som griper tag i en är naturligtvis den mamma, som just sluppit ur fängelse, spelad av Maria Johnsson. Inte minst när hela ensemblen i ett av scenbytena vandrar fram och tillbaka över scenen. Ingen vill ha att göra med kvinnan, som har fängelsebakgrund. Till slut står hon ensam och övergiven i vimlet av människor. Korreografin ( om det nu heter så) är enkel och genial. Som tur är dyker Igor upp (spelad av Bo Sporre, som gör en lugn och trygg tolkning av en annan gammal fängelsekund).
Vi var även imponerade av musiken, som eleverna själva skrivit ( med undantag av någon enstaka låt). Ljussättningen var också läcker. Att kunna gestalta en person (som inte finns på scenen) med hjälp av en spotlight - tufft!
Ja, det var en minnesvärd kväll! I programmet står det:
'Människan har bara en enda möjlighet, bara en enda skola - Kärleken.'
Det är sant och vi var tacksamma att få vara på studiebesök!
No comments:
Post a Comment