En dag i Lund

Hur ska jag nu formulera mig så att detta inte uppfattas som skryt? Jag gör ett försök: I morse kl 05.45 steg jag upp, släppte ut Ludde, åt frukost och cyklade sedan till centralen. Tåg till Alvesta, där klev jag på ett x2000 och hade sällskap med Katarina. I Lund åt vi lunch och gick sedan till CTR (Centrum för Teologi och Religionsvetenskap). Vid högre seminariet i Religionsbeteendevetenskap och praktisk teologi skulle jag alltså få lite respons på min avhandling. Ann, som hade lovat läsa lite extra, hade tyvärr fått förhinder. Hur skulle det nu gå? Skulle det komma någon? Skulle någon ha läst min text?

Det är nu som det lätt kan uppfattas som skryt.

Utöver professorn i praktisk teologi och den professor emeritus i missionsvetenskap som lovat komma, kom även professor emeritus i praktisk teologi samt nuvarande professor i missionsvetenskap. De hade alla med sig ett exemplar av min avhandling och de hade ägnat tid åt den! Därutöver tre personer som disputerat i olika ämnen. Dessa hade också läst min text, eller delar av den! Utöver det sju studenter. Med mig var vi 15 personer! Vi hade tiden mellan 13.15 och 15.00. När klockan var 14.30 frågade ordföranden om vi kunde bryta för paus en kvart, för att se'n kunna hålla på till 16.00 ….


Kritik fick jag. Konstruktiv sådan. Både ris och ros. Som det ska vara. Samtalen som tog sin utgångspunkt i min text var intressanta och givande. Jag är överväldigad. Nu sitter jag på tåget och summerar. Visst, det blir en intensiv månad fram till slutet av maj, då allt ska vara inskickat. Men nu känns det enbart inspirerande. Även om jag ska sitta på nätterna.


Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag är oerhört tacksam över att så många tog sig tid, både att läsa min text och avsätta några timmar till seminariet. Hur ska jag göra med skryt-aspekten, då? Jo, jag får ändå, i all ödmjukhet, säga att det jag skrivit verkar hålla måttet. Jag upplevde inte att kritiken var så grav, att kvalitén i min avhandling ifrågasattes. Det fyller mig med stor glädje och tacksamhet.

Jag cyklar hem från centralen genom ett vårsvalt Kalmar. När jag kommer hem har hustrun tillrett en enkel och välsmakande sallad, tänt levande ljus och satt på en CD med Abdullah Ibrahim. Tacksamhet!