Kebnekaise-expeditionen 15

Vi hann till båten. Den skulle inte gå förrän 12.45 och någon hade läst fel. Men vi var ändå där före 12. Vi sprang bitvis över spångarna. (Eller spängerna, som det kan heta i pluralis av spång!) Alltså kom vi fram lite för tidigt och det var bra. Vi fick tid på oss att bada. Vattnet, fick vi veta sedan, var 12-13 grader kallt. Det är inte så mycket. Men det var friskt! Jag tror det framgår av bilderna vem som tyckte det var kallast. Men sedan vi torkat oss och gjort oss i ordning kom båten och vi såg fram emot 6 vackra kilometer på sjön. Den som äger och kör båten heter Nils Sarri och är son till den kände vädersmåmannen Enok Sarri. Vi hade ett trevligt samtal på båten. Eftersom jag bott i övre Lappland finns det alltid gemensamma bekanta att tala om. Dessutom har jag varit ihop med hans kusin i 1½ år. Matilda fick sitta på båtens tak och fotograferade en mängd vackra vyer under resan. En älgtjur gjorde sällskap med oss på stranden. Kebnekaise, längst t h, tar farväl insvept i moln.

När båtresan var slut hade vi beställt renburgare på 'Lap Dånalds' som drivs av familjen. Det var gott och jag pratade en del med sonen, som stod i kassan. Vi pratade lite fjällfisk och jag berättade att jag under min uppväxt tröttnat på röding, som vi köpte nersaltade i stora tunnor. Då drog han en skröna om sin farfar, Enok, som insett att folk slängde de sista lagren fisk i tunnan, eftersom den var så salt. Han sa därför åt sina söner att lägga gädda underst. Tydligen hade det inte upptäckts!
Jag kunde gott förstå detta, för jag minns att fisken var väldigt salt. Mor gjorde någon slags laxpudding på röding eller om det var sik, som jag nog hade uppskattat bättre idag.