Kebnekaise-expeditionen 14

Sista morgonen på Kebnekaise fjällstation blev hektisk. Natten blev kortare än vad som var tänkt. Kl 5 kom Mats till vårt tält och berättade att Amanda, som har lite problem med näsblod hade blött näsblod hela natten. De hade lyckats få stopp på det i näsborren men det hade fortsatt att rinna i halsen. Instruktionen från sjukhuset i Stockholm de fått vid förra besöket, då det även hade bränts några blodkärl, var att komma in om det inte stannade efter 10 minuter. Nu hade det gått 3 timmar och från Kebnekaise fjällstation går ingen bilväg. Framför allt inte till Stockholm. Dagens uppgift för oss var att vandra 8 km till Ladtjojaure, åka båt 6 km och sedan vandra 5 km till Nikkaluokta för buss vidare mot Kiruna. Det såg inte ut som en genomförbar uppgift för Amanda. Kristina gick och satte sig hos Amanda och Mats och jag gick ner till Fjällstationen, för att återigen prata med personalen. (Bortkomna flickor i natten, brandlarm, näsblod ....) Tur att vi skulle åka samma dag.

Det var en personal uppe och hon hänvisade till 112, som vi ringde. Efter diverse samtal insåg vi att det bästa var att Amanda och Mats åkte med den ordinarie helikopterturen kl 9, även om den verkligen inte var helt gratis. Någon ambulanshelikopter skulle inte sättas in. Vi ordnade ett rum åt Amanda, där hon fick vila ett tag. Medan vi packade ihop, plockade ner tält, åt frukost osv tog Amanda igen sig och Mats och hon kom iväg, som de skulle.

Så var det dags att ta tag i stegjärnsfrågan. Vi hade lånat tre par. Ett par hade vi med oss ner men två par hade ju Sara och Linda. Var fanns de nu? Den person som lånat ut till oss blev inte helt lycklig, när vi berättade att vi inte var säkra på var stegjärnen befann sig. 1000:- i straffavgift för bortkomna stegjärn. Gånger 2 ... Mest oroliga var vi dock för tjejerna. Men det visade sig att de kommit ner på natten. Kl 2!! De hade slagit följe med 3-mannagruppen. Det var tre finländare, som tydligen klarade sig i mörkret. Jag gick då till receptionen, för att lokalisera tjejerna. Det var nu fjärde gången på kort tid, som jag kom dragandes med problem till personalen. Svaret jag fick, var att de inte lämnar ut uppgifter om sina gäster. Så jag fick springa runt bland tälten och ropa: Sara och Linda! Från flera tält hördes grymtningar och svar, med innebörden: Det är inte vi! Men så kom jag på deras kompisars tält och fick veta var jag skulle söka. Jag hittade tältet, ganska långt bort, fick stegjärnen och kunde återställa dem till shopen. Ingen straffavgift! Puh! Och flickorna helskinnade i sitt tält! Puh!

De andra sex stod redan beredda för avgång och vi drog iväg mot båten. Klockan var nu strax före 10. Båten skulle gå 12 och vi hade lite drygt 2 timmar på oss, för att tlllryggalägga 8 km. Det är lite mycket. Frågan var: Skulle vi hinna med båten eller få gå hela vägen - 19 km? Och skulle vi i så fall hinna med bussen kl 16?

men vi hade i alla fall tur med vädret. Denna morgon sken en strålande sol från klarblå himmel. Så underbart!