Monday, 30 May 2011

Begravningsgudstjänst för icke kyrkotillhöriga

Storayster i vassen frågar varför Svenska kyrkan tar betalt för begravningsgudstjänster för icke medlemmar:
Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar?
Det är precis som hon skriver, Miriam Wredén Klefbeck, att musikgudstjänster ju har andra funktioner. De är ett sätt att berätta om den kristna tron i ord och ton. Nu kan man fråga sig, handen på hjärtat, om detta alltid är fallet. Ibland känns det som ett enkelt sätt att få folk i kyrkbänkarna.
Vore vi enbart ute efter statistik, skulle vi naturligtvis erbjuda begravningsgudstjänster även för icke kyrkotillhöriga. Och ibland görs ju detta. Kyrkoherden beslutar.
I den lutherska kyrkan i Södra Afrika fanns det två olika former av begravningsgudstjänst. Såhär står det i handboken (den engelska utgåvan):
Funeral of nominal members and backsliders.
Om det är så bra vet jag inte men det var ett sätt att hantera att det fanns de som inte fullgjorde sina förpliktelser. Antingen genom att aldrig gå i kyrkan eller genom att ligga efter med sin kyrkoavgift. Tanken att de inte skulle få en kristen begravning är för den afrikanska kyrkan ohållbar. Men såhär står det i intruktionerna:
There is no officiating at the house or at the Church, this order starts at the graveyard.
Nu vet jag att detta inte alltid gällde. Vid ett tillfälle hade jag blivit kallad till en dödsbädd. Nono, en ung kvinna. Kanske 30 år, vars bror vi kände val. Nono var döende i AIDS och jag hann nätt och jämt dit med nattvarden. En halvtimme efter hennes sista kommunion avled hon.
Nono var anglikan men hade inte deltagit aktivt på många år. Mest p g a att hon måste arbeta även söndagar för att försörja sin son, som hade ett neurologiskt funktionshinder.
Den anglikanska församlingen, visade det sig, var ovillig att förrätta begravningen. Frågan gick till den lutherska. Jag frågade prosten om jag kunde vara med. Svaret var: Nej! Eftersom hon varken varit aktiv eller betalt sina avgifter. Nu blev det ändå en begravningsgudstjänst, som hölls på kyrkans ungdomscentrum. Flera andra präster var med där framme, såg jag men det var inte en präst som höll i det utan en församlingsäldste. Jag stod längst bak och alla undrade varför jag inte var med där framme. Förmodligen hade prosten en strängare syn än många av kyrkans medlemmar.
När jag stod där och kände mig illa till mods, tänkte jag: hur gör vi i Sverige? Svaret chockade mig. Enligt kyrkoordningen skulle vi ju valt att neka, om inte särskilda skäl förelåg.
I Svenska kyrkan är det dock bra att den som är helt utan inkomster ändå kan vara med i kyrkan. Eller dras kyrkoavgift även på bidrag? Det vet jag faktiskt inte.
En annan aspekt tror jag är att många som lämnat kyrkan faktiskt inte vill ha begravningsgudstjänsten i kyrkan. Ett skäl, som jag tror mig förstå, är att man vill kunna spela den musik man gillar, på CD och inte av prästen tvingas ha orgelmusik.
Så, svaret på frågan, varför vi ska betala för musikkonsumtion och inte för begravningar är kanske att en del, som gått ur kyrkan, inte heller vill att vi ska betala för deras musikkonsumtion.
Mitt svar är dock: Hellre fria än fälla. Om en grupp människor kommer till mig och frågar:
Kan vi fira en gudstjänst i kyrkan, där vi vill sjunga psalmer, be, höra Guds ord och gärna ser att Du predikar?
Då är mitt svar: Javisst! Gärna!
Såvida det inte står i strid med den avlidnes uttryckliga önskan. Då är ju svaret, i respekt för henne eller honom, nej. Annars ser jag inget problem i att fira gudstjänst med människor som vill fira gudstjänst.
Men en fråga kvarstår: Om någon väljer att lämna svenska kyrkan men ändå vill ha en kyrklig begravning, då skulle väl den personen fundera över sitt val.

Sunday, 29 May 2011

Högmässa i Heliga Korset

Nu har jag celebrerat mässan i samtliga fem församlingskyrkor i Kalmar pastorat. Det var jag som ledde högmässan i Heliga Korsets kyrka kl 10. Det var fint att få göra det. I min predikan återgav jag några tankar från de sydafrikanska vänner jag lärde känna på ett 60-årskalas igår kväll. Den som satt bredvid mig frågade:
- Var är alla ungdomar i Sverige? Studerar de utomlands?
Frågeställaren är från Sydafrika och kan inte fatta varför hon, efter att ha varit i Sverige i fem dagar, ännu inte träffat några ungdomar.
På 60-årskalaset inleddes måltiden med bordsbön. Som jag ledde. Efter det sa min nyfunna (nyvunna?) afrikanska vän:
- Tack för bönen. Det var den första bönen jag var med om sedan jag kom till Sverige.
Lika obegripligt som avsaknaden av ungdomar var avsaknaden av gemensam bön i det så kallade offentliga rummet.
Sverige är ett märkligt uppdelat samhälle. Vi jobbar med integration i etniskt avseende. Inte alltid med stor framgång. När det gäller generationerna går det inte mycket bättre. Genusmässigt kanske vi är mer framgångsrika. jag vistas sällan i renodlat manliga sällskap och som alla förstår aldrig i renodlat kvinnliga. (För när jag är med är dessa sammanhang inte renodlat kvinnliga längre).
I Sydafrika var ju könsuppdelade sammanhang betydligt vanligare.
Och så detta att dela upp tillvaron i andligt och världsligt. Sakralt och profant. Det är ju också ytterst märkligt.
När jag kom till kyrkkaffet efter högmässan i Heliga Korset välkomnades jag av en man, som inte hade varit med i kyrkan. Jaha, tänkte jag. Var han tvungen att stå här och fixa kaffet. Och inte få vara med i kyrkan. Efteråt förstod jag att han är muslim. Han avstår uppenbarligen gudstjänsten men ordnar gärna kyrkkaffet. Tufft!
Go, Heliga Korset, go!

Saturday, 28 May 2011

Arbetsledare – att sitta säkert i sadeln

Det är snart 1 juni. Då har jag varit arbetsledare i Kalmar pastorat i fyra månader. Är det lång eller kort tid? Beror på vem man frågar och vilket perspektiv man anlägger. Hur går det, då? Ja, det beror ju också på vem man frågar och vilket perspektiv man anlägger.
Att det är slitsamt, kan jag inte förneka. Tidvis tar det mycket tid och det är många känslor som fyller mig. Säkert också mitt arbetslag. Jag är dock hoppfull. Fyra månader är väl egentligen ingen lång tid.
Några veckor innan vi drog igång hade vi en halvdag kring förändringsprocesser. Det var en terapeut från S:t Lukas, Lillemor Högerås, som föreläste. Bland annat sa hon att det är viktigt i början av en förändringsprocess, att chefen/ledaren sitter säkert i sadeln. Jag funderar mycket på detta. Först såg jag bilden av en ryttare på en häst. Frågan är då: Vem är hästen? Mitt arbetslag? Nej, det känns inte bra. Sitter arbetskamraterna i en vagn bakom? Eller har de varsin häst?
Så jag kom fram till att den enda sadel jag sitter i, den sitter jag i själva verket på. Det är min cykel-sadel. Eftersom mitt arbetslag finns utspritt på tre olika ställen och min chef på ett fjärde, cyklar jag mycket. På cykel-sadeln sitter jag säkert.
Just nu funderar jag även på hur vårt arbetslag ska relatera till de tre olika församlingarna. Vi är mitt inne i en budgetprocess, som jag leder. Vi pratar här om de tre församlingarnas budget. De anställda är ju att betrakta som experter på sina områden. Men de är inte beslutande. Det är kyrkoråden, som beslutar. De anställda ska förbereda både hur verksamhetsidéer ska formuleras och vad de kostar i kronor och ören. Sedan ska det sammanställas och föredragas i kyrkoråden.
Jag sitter inte i något kyrkoråd. Det gör kyrkoherden. Däremot har vi ett samverkansråd, som kommer att mötas den 16 juni. Då ska jag presentera ett förslag. Eller rättare sagt tre förslag. I en av församlingarna ska det sedan vara ett församlingsmöte i augusti, där fler ska komma till tals. Ytterligare en församling har tillsatt en budgetgrupp, som arbetar. Det är spännande. Samtidigt försöker vi se till att sommaren flyter på och att höstens aktiviteter faller på plats.
I sig är inte detta på något sätt nytt. Budgetarbete är inget oförutsett i ett arbetslags liv. Inte heller sommar- och höstplanering. Men just nu ska vi planera i ett arbetslag i stället för i tre. Det kompliceras det hela.
I det stora hela handlar dock församlingskyrkorådens budget (i kronor räknat) om ganska lite pengar. De stora posterna är personal och fastigheter. Den budgeten ligger helt utanför min kontroll. Detta kan göra min lite frustrerad. Det är ju fördelningen av personal och fastigheter, som egentligen styr verksamheten. På personalsidan är vi mitt inne i ett arbete att anpassa oss till en inte helt obetydlig neddragning. Att få ihop denna neddragning med planering av vårt arbete och församlingarnas målsättningar, det är den stora utmaningen.
Som tur är har jag många goda medarbetare och engagerade förtroendevalda. Dessutom har jag bara hand om en del av helheten. Det finns fler arbetslag och fler församlingar i pastoratet. Och fler personer som sitter på olika sadlar.
Jag minns när jag som und volontär arbetade ett år i Sydafrika på 80-talet. Då hade jag bland annat ansvar för en ungdomstidning som hette ”Stigbygeln”. Den som hittat på namnet, menade att denna lilla tidskrift, som ofta handlade om ledarskapsfrågor, skulle vara den stigbygel, som hjälpte ledaren att komma upp i sadeln. Ledarskap. Viktigt då och viktigt nu!
När vi var tillbaka i Sydafrika 2002 skulle hela familjen ut och rida vid ett tillfälle. Det gick bra. Ända tills jag skulle kliva av min häst. Jag hade ju fått den största. Och den var stor!
- Hur gör jag? frågade jag.
- Ta ut fötterna ur stigbyglarna och glid bara ner, sa instruktören.
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tog ut fötterna ur stigbyglarna och gled ner. (Vad jag inte gjorde var att se till att ha båda benen på samma sida, när jag gled ner. Jag satt helt enkelt kvar i sadeln och gled ner åt ena sidan. Jag landande rakt på huvudet i sågspånen. Enligt resten av familjen såg det ganska lustigt ut och instruktören undrade nog vad jag höll på med.
Sensmoralen är väl, att jag gör bäst i att sitta kvar i sadeln.

Svenska kyrkan lägger till ACT Alliance - är det så?

Vi var ju på kyrkans världsdag och samtalade om bland annat hur Svenska kyrkans internationella arbete ska benämnas. Som jag förstår det är frågan öppen. Ska beslutas den 13 juni.
Men på hemsidan står det följande:
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen förmodligen kommer att försvinna. Svenska kyrkans internationella arbete ska nu se över vad beslutet betyder för logotypen och för hur vi beskriver Svenska kyrkans internationella arbete i tal och skrift. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan.
Är detta bara en lapsus eller var kyrkans världsdag ett spel för gallerierna?

Monday, 23 May 2011

Seminarium i Lund

Sitter på tåget. På hemväg från Lund. Har varit på seminarium. Det gick bra. Tre av mina mentorer var där. Hans, Gustaf och Per. De är präster, som varit missionärer som jag. Tre afrikaner var med på seminariet. Reggie, Mavuto och Nelus.
Jag la fram mitt "paper" och det mottogs väl. Dessutom har jag fått några exemplar av min nytryckta avhandling. Tre stycken har jag med hem. Samt tre kanelbullar från yngsta dottern. En tre-vlig dag i Lund.

Sunday, 22 May 2011

Konfirmationshögmässa

Angelica var nervös igår. Det kan man läsa på hennes blogg. Hon var nervös eftersom hon skulle spela på dagens konfirmationshögmässa. Det hade hon inte behövt. Det gick jättebra. Både för henne och Marcus.
Sedan några år firar vi konfirmationen utan redovisning. (Efter en väl beprövad modell, som den yngre av mina storebröder tagit fram). Konfirmationsgudstjänsten blir en vandring i både det kristna livet och i själva rummet. Efter att konfirmanderna kommit in i sina vanliga kläder och presenterat sig med sina namn, tas den vita dopdräkten/konfirmandkåpan på. Det gör ledarna. De räcker också över konfirmandernas tända dopljus. Att se dessa mycket olika ljus tillsammans är en bild över ungdomarna själva. De är korta och långa. En del skamfilade andra helt nya. Men alla ljusen brinner med samma klara låga.
De stationer som konfirmationen i Birgittakyrkan innehåller är dopet, ordet, tron, bönen, mässan och sändingen. I viss mån stämmer de överens med stationerna i konfirmandboken (via mystica). Gemensamt är att livet är en resa eller en vandring och att detta uttrycks i gudstjänsten.
Konfirmandledarna (Angelica, Emil, Emma, Milena och Willy) är viktiga i gudstjänsten. De leder konfirmanderna på vägen. De vägleder! Men i gudstjänsten är många andra med. Gudstjänstgruppern, präster, organist, vaktmästare, diakon, familj, släkt, vänner, församling. Ja, det var en fin och innerlig konfirmationshögmässa.
På tisdag har vi informationsträff för nästa årskull. En församling utan konfirmander är en fattigare församling. Säkrast att göra den perioden så kort som möjligt. Detta att inbjuda de nya så snart, har vi lärt oss av Två Systrars församling. Grannförsamlingen. Vi har mycket att lära av varandra. Alla.

Wednesday, 18 May 2011

Arbetskonferens och syföreningsdag

Redan onsdag och inte har jag hunnit skriva så mycket om söndagen. Då hade vi klarat av kyrkans världsdag och representanter för stiftens olika internationella råd skulle samlas till överläggningar. Det störde mig omåttligt att vi höll på under högmässotid. Visst kan man fira sin söndagsgudstjänst på annan tid. Och visst kan man göra något annat någon söndag. Det är ett erbjudande att gå i kyrkan – aldrig ett tvång. Men för mig ligger det inte heller på det planet. För mig är det ett behov.
Ungefär vid 11, när kyrkklockorna ringde i Uppsala domkyrka, som ibland kallas rikshelgedomen, satt vi och diskuterade hur det internationella arbetet kan bli en mer integrerad del av församlingslivet……
Kanske genom att lägga ner anteckningsblocket och knalla upp till domkyrkan, 100 meter bort, tänkte jag.
Istället fortsatte vi överläggningarna och firade en enkel mässa klockan 15.30 som inte var offentlig. Det är ju låst i kyrkans hus. Som Fort Knox. Nej, jag gillade inte detta.
Annars var det en god stämning under dagen. Vi fick träffa ”cheferna”. 4 män. Internationella chefen Erik Lysén, Biståndschefen Christer Åkesson, samt enhetscheferna Mattias Nihlgård och Erik Apelgård. Det verkar som om den högste chefen, Erik Lysén, tvåa från vänster, ber Gud om hjälp i en svår tid. Det gör han rätt i.


På måndagen åkte vi till Gransnäs ungdomsgård utanför Aneby. Där var det sedvanlig syföreningsdag. Vi sjöng och vi dansade afrikanskt. Dagen avslutas alltid med en stor ring runt flaggstången, där vi hand i hand sjunger ”Härlig är jorden”. En fin tradition. Men medelåldern i syföreningsrörelsen stiger. Trots det är det ett underbart gäng kvinnor, som brinner för det internationella engagemanget. Egentligen borde jag tagit ett foto. Det var ca: 70 kvinnor och det kunder suttit fint med ett foto på det kvinnliga fotfolket i kyrkans världsvida gemenskap.