Dr Fulata Lusungu Moyo

So far this day has been full of impressions and encounters. So many old and new acquaintances. Friends of course and seminars. We started with morning prayer in S:t Peter’s church. Ignatian spirituality. 20 minutes meditation and I was together with Jesus outside Jericho meeting with Bartimaios, son of Timaios. A Blind beggar. But his name and family history has been recorded. Fascinating! After a nice lunch with good friends from Malmö I have listened to Martin Junge, General Secretary of the Lutheran World Federation, organizing some 70 million Lutherans in more than 150 countries. He mentioned the revolutionary impact of Martin Luther’s nailing of the 95 theses and said that Luther wanted people at that time to understand that they were relying on false security spending their money on that. Not so difficult to apply on today’s society. His topic was: Church as part of the society. After that a panel discussed foreign Aid in the future. Sten Rylander (I have mentioned him before and will come back later), Erik Lysén, Director of the International Department at the Church of Sweden Head Office and last (but definitely not least) Dr Agnes Aboum from Kenya. She is a member of the Central Committee of the world Council of Churches. They agreed on the importance of a strong Civil Society, free media and the upholding of the Rule of Law.

Anyhow, the best lecture today was given by Dr Fulata Lusungu Moyo. She was born in Malawi but is now working at the World Council of Churches as Programme Executive for a programme called: Women in Church and Society. The theme of her presentation was: “Who is missing at the table?” She started by saying that she has a problem with the concept of “table” and prefers to talk about the court yard, a place in Malawi where decisions are being made. Still she asked questions about the table and about the menu. In conferences and round table talks all over the world women are represented but who sets the agenda? (And by the way, she said: most of those tables are not even round!) She admitted that things have changed but added that sometimes they haven’t changed much. She took us through the history of the Ecumenical movement seen through women’s perspective and it was an eye opener. Like the Decade of Churches in Solidarity with Women (1988-1998) which ended up as a Decade of Women in Solidarity with Women or even Women in Solidarity with Churches. She touched upon domestic violence (and there she was very critical way that kind of violence is called domestic as it had to do with the private sphere, while it is part of a structural violence – which has to do with the public sphere. I could go on describing important issues that she mentioned. I am happy to have met her and listened to her and I have to go home and think of how my new task in South Africa can be inspired by what she and many other women are saying. One aspect is definitely the need of meetings were men also talk about the role of the man in society. What is our identity? But this I shall blog more about another time. Now I need to catch up and join for the manifestation later tonight!

Det biståndsindustriella komplexet

Vid en debatt i Almedalen i somras fick Svenska kyrkans internationella chef, Erik Lysén, veta att vi som jobbar i Svenska kyrkans internationella arbete jobbar i det biståndsindustriella komplexet. Tanken är att de som arbetar med bistånd agerar i egenintresse. Det kanske stämmer ibland. Men jag håller verkligen med Erik Lysén om att detta är en alltför förenklad bild av verkligheten. Som kyrka har vi också andra bevekelsegrunder. Detta visade Erik på ett förtjänstfullt sätt i det föredrag han höll idag. På sommarseminariet. På förmiddagen mötte vi Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd och kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm. Det var så klart viktigt att de kom ut till denna tankesmedja, som sommarseminariet är. Men det är inte deras framträdande som jag bär med mig. De talade visserligen om vikten av att vara kyrka och att det ibland är svårt men att vi ändå ska finnas kvar i våra kyrkorelationer. Men det var när Erik talade, som det lyfte. Erik är ansvarig för det internationella arbetet och det känns bra att vi har en sådan ledare. Han presenterade en beskrivning av vårt arbete, som inte bara han utan flera andra jobbat med, som åtminstone för mig skapar ett begripligt sammanhang. Förutsättningen för allt vårt arbete är en livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer. Utifrån detta arbetar vi med hälsa, fred, försoning, hållbar utveckling, genusfrågor, rättvisa och mycket annat. Imorgon ska vi bryta ner dessa begrepp utifrån ett regionalt perspektiv. Med andra ord kommer jag vara med i en grupp som arbetar med Södra Afrika och Liberia. Det innebär att jag får lyssna mycket. Det var 6 år sedan vi arbetade i Sydafrika och Liberia kan jag inget om. Men det är en mycket bra del i vår utbildning. Jag ser fram emot detta. Jag njuter av att inte vara en del av ett biståndsindustriellt komplex utan få åka till Sydafrika och arbeta med livsbefrämjande teologi.

Arbetskonferens och syföreningsdag

Redan onsdag och inte har jag hunnit skriva så mycket om söndagen. Då hade vi klarat av kyrkans världsdag och representanter för stiftens olika internationella råd skulle samlas till överläggningar. Det störde mig omåttligt att vi höll på under högmässotid. Visst kan man fira sin söndagsgudstjänst på annan tid. Och visst kan man göra något annat någon söndag. Det är ett erbjudande att gå i kyrkan – aldrig ett tvång. Men för mig ligger det inte heller på det planet. För mig är det ett behov.
Ungefär vid 11, när kyrkklockorna ringde i Uppsala domkyrka, som ibland kallas rikshelgedomen, satt vi och diskuterade hur det internationella arbetet kan bli en mer integrerad del av församlingslivet……
Kanske genom att lägga ner anteckningsblocket och knalla upp till domkyrkan, 100 meter bort, tänkte jag.
Istället fortsatte vi överläggningarna och firade en enkel mässa klockan 15.30 som inte var offentlig. Det är ju låst i kyrkans hus. Som Fort Knox. Nej, jag gillade inte detta.
Annars var det en god stämning under dagen. Vi fick träffa ”cheferna”. 4 män. Internationella chefen Erik Lysén, Biståndschefen Christer Åkesson, samt enhetscheferna Mattias Nihlgård och Erik Apelgård. Det verkar som om den högste chefen, Erik Lysén, tvåa från vänster, ber Gud om hjälp i en svår tid. Det gör han rätt i.


På måndagen åkte vi till Gransnäs ungdomsgård utanför Aneby. Där var det sedvanlig syföreningsdag. Vi sjöng och vi dansade afrikanskt. Dagen avslutas alltid med en stor ring runt flaggstången, där vi hand i hand sjunger ”Härlig är jorden”. En fin tradition. Men medelåldern i syföreningsrörelsen stiger. Trots det är det ett underbart gäng kvinnor, som brinner för det internationella engagemanget. Egentligen borde jag tagit ett foto. Det var ca: 70 kvinnor och det kunder suttit fint med ett foto på det kvinnliga fotfolket i kyrkans världsvida gemenskap.