Julia Voznesenskaja

Henne hade jag inte hört talas om. Däremot hade jag hört talas om Boccaccios 'Decamerone'. Pesten kommer till Florens och tio ungdomar flyr till Fiesole. Där berättar de under 10 dagar en berättelse var.

Julia Voznesenskaja skriver 'Kvinnornas decamerone', som nu Ölands musikteaterskola vid Ölands folhögskola har satt upp i form av musikteater: 'Kärlekarna'. Vi såg föreställningen i lördags på Kalmar Teater. Mycket bra och mycket tänkvärt. 14 kvinnor blir isolerade på en förlossningsavdelning och kommer överens om att berätta varsin berättelse - om den första kärleken. Det kommer att bli berättelser både om kärlek och dess motsatser. Ensamhet, övergivenhet, våldtäkt mm. 14 tjejer och 5 killar är det i ensemblen. Killarna spelar lite biroller, som läkare, pojkvänner, män mm. (Även flickorna får hoppa in i pojkroller ibland).

Maria Hartman känner vi och det är hon som dragit med oss: Tack, Maria! För att Du drog med oss och även för Din rollinsats. Maria är först ut med att berätta om sin första kärlek. Kärleken som en femåring känner inför en ung man. Någon att se upp till! Någon som bryr sig! Att bli sedd och bekräftad!

Celia Hakala är det annars som spelar den mamma, som får de andra nyförlösta kvinnorna att börja prata. Hon spelar oerhört bra. Det gör många andra också.

En karaktär som griper tag i en är naturligtvis den mamma, som just sluppit ur fängelse, spelad av Maria Johnsson. Inte minst när hela ensemblen i ett av scenbytena vandrar fram och tillbaka över scenen. Ingen vill ha att göra med kvinnan, som har fängelsebakgrund. Till slut står hon ensam och övergiven i vimlet av människor. Korreografin ( om det nu heter så) är enkel och genial. Som tur är dyker Igor upp (spelad av Bo Sporre, som gör en lugn och trygg tolkning av en annan gammal fängelsekund).

Vi var även imponerade av musiken, som eleverna själva skrivit ( med undantag av någon enstaka låt). Ljussättningen var också läcker. Att kunna gestalta en person (som inte finns på scenen) med hjälp av en spotlight - tufft!

Ja, det var en minnesvärd kväll! I programmet står det:

'Människan har bara en enda möjlighet, bara en enda skola - Kärleken.'

Det är sant och vi var tacksamma att få vara på studiebesök!

Också ett ledarskap

I söndags lyssnade vi på Sofia Karlsson, som sjöng konsert i Mönsterås. Det var mycket proffsigt. Man kan läsa mer i Östran. Hon sjunger mycket bra och har en glad och trivsam utstrålning. Dessutom var hon omgiven av mycket duktiga musiker. Jag blev mest hänförd av violinisten Lisa Rydberg.

Det som dock imponerade allra mest var hur Sofia Karlsson, helt utan prestige, släppte loss de andra på scenen i egna soloframträdanden. Det var inte en kosert med Sofia Karlsson, omgiven av en bakgrundsorkester. Det var en helhet bestående av fem individer. Mycket generöst! Det imponerade mest! (Att hon se'n sjunger mycket bra och även kan spela flöjt med den äran, ska inte förtigas).

En liten kommentar bara: Kanske saknades en nerv i texterna. Lite mer smärta, hade inte skadat. Det var, på det hela taget, ganska snälla och trivsamma texter och mellansnack. Hon sjunger ju mycket i någon slags folkvise/etno genre. Jag skulle önska lite mer av problematisering av verkligheten. T ex sjöng hon en sång hon skrivit när hennes kompis' mamma dött. Även den var lite för snäll, för min smak.

Men, på det stora hela: En mycket bra konsert! Och ett imponerande ledarskap: att släppa fram andra i rampljuset!

Alice i Underlandet och biskopsval i Linköping

Det är mycket biskopsval på gång i Svenska kyrkan nu. På Linköpings stifts hemsida kan man föreslå namn på lämpliga kandidater. De ska vara tillfrågade och även ha godkänt att deras namn publiceras. Man kan även lämna förslag på innehåll i sökprofil.

Nu kan jag tycka att det där med sökprofil ibland är lite överreklamerat. Det blir ofta en beskrivning av en 'super-hero'. Men ändå är det intressant att det finns åtta (8) förslag på lämpliga biskopskandidater men inte ett enda (0) bidrag till sökprofilen.

Var det inte Alice i Underlandet som frågade kaninen om vilken väg hon skulle ta. Då frågade kaninen, vart hon var på väg.
- Det vet jag inte, sa Alice!
- Om Du inte vet vart du är på väg, spelar det ingen roll vilken väg du tar, svarade kaninen.

Intersektionalitet och Sverigedemokraterna

Borde inte jag sköta mina studier i stället för att blogga? Jo, men när jag sitter och skriver om racism och intersektionalitet, kan jag inte låta bli att fundera högt över hur det ser ut i Sverige.

Idag presenteras Sverigedemokraternas valmanifest. Enligt DN säger Jimmy Åkesson:

- Vi är beredda att samarbeta med alla som ger oss något tillbaka. Och då är det återigen de tre profilområdena invandrings-, kriminal- och äldrepolitiken som är prioriterat och det är det vi vill förhandla om i första hand, säger Åkesson.

Att de äldre prioriteras är bra. Men sedan blir det mer problematiskt. Visst är det viktigt att satsa på kriminalpolitiken. Men hur gör de det? På deras hemsida kan man bland annat läsa:

Kriminalvårdens övergipande mål är att skydda samhället från de individer som undergår fängelsestraff samt att öva sådan övervakning och kontroll på personer som i frihet står under kriminalvården, att möjligheterna att begå brott blir avsevärt försvårade.

Det kan jämföras med kriminalvårdens vision:

De dömda ska vara bättre rustade att klara ett liv utan kriminalitet och droger när de lämnar Kriminalvården än de var tidigare. Det kallar vi ”Bättre ut”.

Om målet är ett tryggare samhälle tror jag definitivt på den senare visionen, med den kriminella personens behov i centrum. Om det är så, vilket det kanske är, att kriminaliteten ökar, betvivlar jag att det skulle bli bättre med Sverigedemokraterna vid makten. Deras politik får mig att tänka på Hasse & Tage-klassikern 'Sopor', där Gösta Bohman (spelad av Margareta Krok) säger något i stil med:

- Vi behöver fler poliser än medborgare!

När det gäller tredje punkten håller jag inte med Sverigedomokraterna alls. Och här kommer vi in på intersektionaliteten. Sverigedemokraterna är ju även engagerade i Svenska kyrkan. När de ställde upp 2001 var det under parollen: 'Fädernas kyrka'

Deras engagemang i Svenska kyrkan verkar handla mer om främlingsfientlighet och homofobi än om omsorg om kyrkan.

Sammantaget kan man se, och detta är det intersektionalistiska perspektivet, att olika former av förtryck samverkar och stödjer varandra: etniskt förtryck passar som hand i handske med förtryck av religiösa minoriteter. Lägger man därtill ett genusperspektiv blir det helt OK att kalla kyrkan för just 'fädernas kyrka'.

Låt oss stå upp och kämpa mot Sverigedemokraternas åsikter! Självklart ska de ha rätt att fritt uttrycka sina uppfattningar. Självklart är det lika fel att vandalisera deras lokaler som att vandalisera något annat partis lokaler. Men låt oss i sann demokratisk anda stå upp och kämpa emot!

Vi i Svenska kyrkan har ett särskilt trängande arbete. Många av Sverigedemokraterna är ju både medlemmar och engagerade i vår kyrka. Det är helt OK. Till och med bra. Då får vi större möjlighet till påverkan. Återigen denna försoningsprocess, som är så arbetsam. Men finns det någon annan väg?

Sharpeville - 50 år

För 50 år sedan ägde massakern i Sharpeville rum. Den är en utav de mer avgörande händelserna i Sydafrikas historia. 69 människor (minst) dödades av polis, trots att deras demonstration var fredlig. (Man kan i boken: An Ordinary Atrocity. Sharpeville and its Massacre, skriven av Philip Frankel, utgiven vid Yale University Press, London 2001, läsa att det förmodligen var fler än 69 som miste livet. Frankel talar om att det finns en mytbildning kring Sharpeville. T ex brukar man säga att alla som dog sköts i ryggen. Frankel motbevisar detta men menar att de flesta skadade faktiskt sköts i ryggen.)

En av de personer som fortfarande bär märken efter sina skador från Sharpeville, är Abram Mofokeng. Man kan läsa om honom i dagens nätupplaga av Mail and Guardian. Mofokeng säger:

Our lives started changing with Nelson Mandela's release, but people are still financially struggling and finance is still in white people's hands.

Tre händelser efter händelserna i Sharpeville är ändå viktiga att lyfta fram. ANC, PAC och en del andra befrielserörelser bannlystes efter dessa händelser. Det hade bl a att göra med att de valde att övergå till väpnat motstånd. En annan händelse är den konsulatation Kyrkornas Världsråd höll i Cottesloe samma år. Den blev en vattendelare inom sydafrikansk kristenhet. En tredje konsekvens var att Sydafrika lämnade det brittiska samväldet och blev en republik.

Sydafrika kämpar fortfarande med sin försoningsprocess och 50 år visar sig vara ett kort perspektiv. Mycket har dock förändrats sedan 1960. Idag finns trots allt en teoretisk möjlighet för alla Sydafrikas medborgare till ett drägligt liv. Ännu verkar det vara långt kvar till detta händer men det största hindret, apartheid, är borta.

Det kom ett brev

Historiskt!

Jag måste avbryta mina studier några minuter och visa brevet jag fick.





Tidigare, från 18 januari 1987 tills nu, har jag haft rätt att förrätta vigsel ändå. Men nu är jag och andra präster inom Svenska kyrkan likställda med andra religiösa funktionärer inom olika trossamfund. Och det är väl bra!

Jag har aldrig fått brev från kammarkollegiet förut. Det är ju en gammal institution, kan man läsa på wikipedia:

Kammarkollegiet är en statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Finansdepartementet. Myndigheten har en lång historia som går tillbaka till 1539 och utgör därmed Sveriges äldsta kollegium, som haft varierande uppgifter under sin existens. Idag har Kammarkollegiet till uppgift att tillhandahålla service inom det statliga området, främst avseende ekonomi, juridik, kapitalförvaltning, riskhantering och administration. Kammarkollegiet har vidare uppgifter bland annat avseende miljörätt, stiftelserätt, Sveriges indelning, registrering av trossamfund, fastställande av avgiftssatser inom begravningsområdet, fastställande av resegarantier och auktorisation av tolkar och översättare. Kollegiet bevakar Allmänna arvsfondens rätt till arv och förvaltar fondens kapital.

Nu bevakar de även Svenska kyrkan och därmed mig. Men både Svenska kyrkan och kristenheten är ju förstås mycket äldre. Om det nu ska vara något att komma med.

Östran rädd för könskvotering?

Denna insändare skickade jag till Östran för ett par veckor sedan. Inget svar! Och en påminnelse för ett par dagar sedan. Inget svar! Idag ringde jag. Fick veta av chefredaktören att tidningen inte tar in den. Han sa någonting i stil med att det är bättre att de pratar om saken intern. Så bra då!

------------

Är Östran rädd för könskvotering på sportsidorna?
Det är alltid spännande att anlägga ett genusperspektiv på idrottssidorna i en tidning. Misstar jag mig om jag påstår att det handlar aningen mer om herrar än om damer? Förmodligen finns det skäl för det. Fler män idrottar (är det så?) och läsarna är mer intresserade av herrarnas prestationer (är det även så?). Men nu vill jag lägga ett genusperspektiv på OS-krönikan i måndagens Östran. Krönikören heter Niclas Wassmo.
Han skriver inte bara om idrottarnas och arrangörernas insatser utan även om sina journalistkollegor. Det känns helt OK. Relevant liksom! Det är också helt OK att det handlar lite mer om killar än om tjejer. Men så kommer en liten försmädlig mening. En kvinnlig anställd på TV kritiseras för att inte ställa rätt frågor. Fair enough! Men varför skriver Niclas Wassmo om denna medmänniska:
’Hon har givetvis kvoterats in på SVT ….’
Vad har det med saken att göra? Jag kan bara tolka det på ett sätt. Jag tror att krönikören menar, att det hade blivit bättre, om det hade varit en man som ställt frågorna! (OBS, detta är min tolkning av vad krönikören egentligen menar!)
Nu frågar jag Östrans ledning: Är detta i så fall även Östrans officiella ståndpunkt? Hur ser tidningen på saken? Utan att ha full koll, upplever jag som prenumerant att det nästan bara är män som skriver sport i tidningen. Jag undrar också över tidningens syn på saken, med tanke på hur den sida ser ut, där krönikan finns. Den innehåller tre större artiklar. De handlar om tre svenska medaljer. Två brons (män) får 75% av utrymmet och ett guld (kvinnor) får 25% av utrymmet. Var inte damernas prestation värd mer utrymme? Niclas Wassmo skrev ju t o m att det var gigantiskt stort av curlingdamerna att försvara ett OS-guld. Varför kan då inte artikeln bli större än den som handlar om ett brons, visserligen också en prestation, men ändå?

Undrar,

Anders Göranzon