Mina intryck från Sydafrika oktober 2008

Vad kan man egentligen få ut av tre veckor? Det blir ju bara en ögonblicksbild. Men å andra sidan har jag träffat ganska många olika människor och fått del av många olika bilder av Sydafrika idag. Dessutom har jag fem års erfarenhet av att leva i Sydafrika. Trots detta, får jag säga, som man gör på engelska: I’m speaking under correction!

Fotbolls-VM 2010
Jag tror detta präglar mycket av vårt tänkande kring Sydafrika. Hur ska det gå? Ska Sydafrika klara av det. Förberedelserna präglar också Sydafrika. Det byggs överallt. Och detta är ju på gott och ont. Visst skapar det arbetstillfällen. Och visst är t ex tågsatsningen Gautrain bra. Det behövs bättre och säkrare kollektivtrafik och mindre biltrafik. Samtidigt är ju fattigdomen så svår. Skulle man hellre ha satsat på att lyfta de stora massorna ur misären? Frågorna hopar sig. En mindre fråga i sammanhanget är hur Sydafrikas eget herrlandslag ska klara sig. När jag var i Sydafrika gick det lite bättre för dem. Vi får se!
Apropå idrott: Ska rugbylandslaget få ha kvar sin symbol: Springboken? Eller ha nationalblomman Protea som alla andra landslag. Det kan ju verka vara en petitess. Men för många är det en symbolfråga. Vissa tycker att rugbyn är en symbol för vitt förtryck och att landslagssymbolen behöver bytas. Men andra, även många svarta, menar att det är onödigt att ändra. Springboken är ett afrikanskt djur, säger man. Den kan gott få vara symbol för rugbyn.
Idrotten är ju viktig. Det var ett verksamt påtryckningsmedel under apartheidtiden. Att bojkotta idrottstävlingar. Nu kan det bli en stark, sammanhållande kraft för försoning.

Splittringen i ANC
Det var ju en av de stora frågorna, när jag var där. Nu ser vi fram emot kommande helg. Jag tror ju att det blir stor uppslutning kring ’utbrytarpartiet’ och jag tror att det är bra, om ANC får konkurrens på riktigt. Partiet ska lanseras den 16 december. Det är en viktig dag i Sydafrikas historia. Då stod slaget vid Blood River 1838. Kanske så många som 10 000 zulukrigare dödades i en sammandrabbning med ett betydligt mindre antal vita under ledning av Andries Pretorius. 1961, samma dag, lanserades Umkhonto we Sizwe, nationens spjut, d v s ANC’s väpnade gren under ledning av bl a Nelson Rolihlahla Mandela. 1995 startade TRC (Truth and Reconciliation Commission) denna dag. Och det är en Allmän helgdag i Sydafrika, som kallas ’Försoningsdagen’. Är det bra att bilda ett nytt parti då? Det kan man undra. Å andra sidan kanske det har att göra med att många är lediga.
Splittringen har många bottnar. Det handlar ju om konflikten Zuma – Mbeki. Men också om huruvida ANC ska vara en befrielserörelse eller ett modernt parti. Någon sa att Zumas falang slåss för ANC’s överlevnad medan de andra slåss för Sydafrikas konstitution.
Ur ett västerländskt perspektiv verkar det som om man har större tilltro till Mbeki. Men Zuma har haft en tuffare syn på Zimbabwe och dessutom finns ju Mothlante, den nuvarande presidenten. Han har t ex utsett en ny hälsominister, som verkar betydligt bättre än den gamla, som var Mbekis favorit.

Situationen i Zimbabwe
Detta är en fråga, som man får betydligt mer inblick i, när man är i Sydafrika. Mbekis tysta diplomati verkar ju inte fungera så bra. Och frågan är om Mbeki kan vara kvar som medlare, när han bara är en vanlig privatperson.

Säkerheten
Detta var nog en av de viktigaste frågorna jag mötte i landet. Den höga kriminaliteten drabbar alla. Kanske mest de fattigaste. Jag blev påverkad och berörd av alla larm, galler, elstängsel osv. Det som jag inte direkt såg, men vet finns, är ju också skrämmande: Våldtäkt och annat våld mot framför allt kvinnor och barn. Man skulle önska att vanligt folk reste sig upp och sa: Nu får det vara nog! Samtidigt måste folk få arbete och ett drägligt liv.

HIV/AIDS
Det var framför allt i Bloemfontein, som jag kom i kontakt med personer som lever med HIV och Aids. Deon, på Our Place, sa: Många människor i Sydafrika börjar tröttna på AIDS. De vill inte höra talas om det. Samtidigt är miljontals människor smittade. Bra att det blivit en ny hälsominister. Kanske kan något hända här.

Fattigdom
Detta är ju också en enorm problematik. Det finns olika röster, som ser olika på om det blir bättre eller sämre. Jag har inte tillgång till någon bra statisktik. Men det skulle kunna gå fortare. Pengar finns i landet och tyvärr är det många som roffar åt sig. Nu är ju inte detta något unikt för Sydafrika. Vi är alla insyltade i detta.

Relationen svarta – vita
Apartheid upphörde som politiskt system 1994 och framför allt 1996, när den nya grundlagen kom. Men visst lever det kvar. Hela tiden är det jobbigt att behöva prata om svarta, vita, färgade osv. Vi är ju alla människor. Visst behöver det nya Sydafrika utvärdera huruvida förändringen verkligen händer men i ett visst läge blir det kontraproduktivt. Olika system som Affirmative action och Black Economic Empowerment (BEE) kanske behövs men det måste ju leda till ett rättvisare samhälle. Om svarta ska kvoteras till vissa arbeten, måste de ju ha samma kompetens som vita medsökanden, annars blir systemet obegripligt.
Många vita ser bara hur de själva drabbas. Jag tycker mig se att de flesta vita ändå har det ganska bra medans de flesta svarta fortfarande lever i stor fattigdom. Men kanske finns det bättre system än dessa två.

Högt i tak
Sydafrika är kontrasternas land. Det har jag skrivit flera gånger. Jag tycker nog också att samtalsklimatet är öppnare. Både i det privata och i t ex radio och TV. På många sätt fungerar demokratin. Det är ju också en förutsättning för demokratin. Vi kanske ibland utgår från att vårt demokratiska system bland annat garanterar att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men visst har vi många heliga kor, som vi ogärna slaktar? I Sydafrika känns det bitvis som om det är högre i tak. Inte minst på religionens område.

Bön
Med mig hem tar jag en förnyad frimodighet när det gäller att bön och andlighet. Jag trivs väldigt bra med att kunna avsluta en trevlig samvaro med att be tillsammans eller att inleda en måltid med något mer än en kort, vanlig bordsbön.

Det verkar som det är fler än jag trodde, som har läst min blogg. Jag känner mig hedrad. För mig har det varit viktigt att få skriva. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om. Nu kanske jag inte skriver så mycket mer om Sydafrika. Kanske fortsätter jag ändå att skriva av mig. Den som vill fortsätter att läsa.

Hemma igen

Nu har det gått 3 veckor sedan min resa startade. 3 mycket innehållsrika veckor. Jag är hemma igen. Om någon dag, tänkte jag ssammanfatta mina intryck. Men inte ikväll. Jag har varit på resande fot i 24 timmar och just nu är det sängen som hägrar. (Efter att räkningar betalats, soporna satts ut, tvättmaskinen satts igång, diskmaskinen osv.
Jag återkommer!

Snart går flyget

Resan till Johannesburg blev spännande. Tekniska problem, när vi skulle landa. Ingen behöver vara orolig, sa piloten vid två olika tillfällen, medan vi cirklade runt Johannesburg och Pretoria ca: 30 minuter. Som tur är har vi gott om flygbränsle. Nåväl, allt gick bra. Nu sitter jag på flygplatsen och skriver några rader. Jag kommer nog att sammanfatta mina intryck hemifrån. Men här och nu kan jag bara känna en stor tacksamhet, över att ha fått göra denna resa. Det har varit intensiva och spännande veckor. Om en timme går flyget, så jag ska packa ihop datorn och gå mot gaten, snart.
Tack alla ni som gjort er besväret att logga in på blogspot och skrivit kommentarer. Det har varit uppmuntrande.
Storasyster Elisabet SMS:ade nyss och önskade mig en välsignad resa! Tack!
Imorgon ca: 17 är jag hemma på Skogsliden.
Det ska också bli ganska skönt! Även om Kristina är i Costa Rica och så kommer att vara ett tag. Men i november ses vi.

Näst sista bloggen i SA

Söndagskvällen blev en fin avslutning på tiden i Sydafrika. Barbro, Hans och jag hade precis gjort oss lite te. Då kom Ansi och Bryan Poole. Gamla vänner till Barbro och Hans. Även till mig. De tillhör den befolkningsgrupp, som apartheid-regimen valde att kalla ’coloureds’. Låt mig i detta sammanhang ytterligare problematisera användningen av dessa termer. Apartheid är borta! Sydafrikas konstitution är mycket radikal, när det gäller att motverka rasism och även sexism. Men, tyvärr lever föreställningarna kvar. För att kunna arbeta mot rasism, tvingas man ofta använda dessa begrepp. T ex i det som kallas affirmative action, d v s kvotering till vissa jobb. Det innebär att om det bara finns vita på en arbetsplats, ska man försöka anställa svarta. Det är väl helt OK. Ungefär som könskvotering. Men, och detta är viktigt, om man inte ser upp, förstärker ju dessa regler rasismen. Och framför allt, om den som kvoteras in inte har den kompetens, som behövs, är det rent kontraproduktivt.
En annan fråga är: Om 20 år. När det fötts barn, som kanske har föräldrar från olika ’rasgrupper’, vem ska då avgöra vilken grupp dessa barn ska tillhöra?
Tillbaka till Bryan och Ansi. De är mycket driftiga människor. Deras barn, vad jag förstår framför allt Tyron, har blivit delägare i en farm. Delvis för att den vite farmägaren inte får borra fler brunnar på farmen om den är ägd enbart av en vit person. Men om den också ägs av någon svart (dit hör de färgade i detta sammanhang) får man borra fler brunnar, utan att betala dyra avgifter.
Är detta en bra politik? Just i detta fall innebär det att Tyron och hans familj får en möjlighet att bli farmare. Mitt intryck var att det inte bara handlar om att Tyron’s namn finns på ett papper. Han är med och arbetar på farmen och på detta sätt har alltså ägandet av land blivit lite mer rättvist i Sydafrika. (Land Act, som kom 1913, delade upp Sydafrikas land, så att ungefär 15 % kom att ägas av de svarta och ungefär 85 % av de vita. I ett land där ungefär 15 % är vita och 85 % svarta). Alla förstår ju att något måste göras. Annars hotar ett nytt Zimbabwe. Politiken kallas Land Redistribution. Staten köper upp mark från de vita, som sedan omfördelas till svarta. Det handlar också om BEE ( d v s Black Economic Empowerment). Redskapen är trubbiga. Kanske ginge det att hitta bättre sätt. Det tror jag absolut. Men att något måste göras är ju klart.
Bryan var fram till sikn pension manager på en golfbana. Mycket noggrann person. Ansi var husmor och direktor på Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden, där jag arbete 1981-1982. Hon fick det stället att blomma. Tillsammans med Bryan.
Under kvällens lopp dök även Randall upp. Det tyckte framför allt Ansi och Bryan var mycket bra. De hade tappat kontakten med honom.
- Att det ska behöva komma en person från Sverige, för att vi ska få kontakt igen. Det är ju helt otroligt.
Randall är arbetslös. Ekonom. En kompetens som behövs i den lutherska kyrkan. Ansi och Bryan ser hur Gud har lett Randall till en punkt, där meningen kanske är att han ska börja arbeta i kyrkan igen. Ansi en mycket stark och frimodig kvinna, som inte drar sig för att säga precis vad hon tycker att Randall bör göra i framtiden. Kvällen avslutas med bön för oss alla och framtiden i Sydafrika. I kyrkan och i nationen.
Randall var den av de första jag träffade, när jag som ung volontär kom till Sydafrika. Att vara med honom sista kvällen, känns helt logiskt. Ansi skickar med mig en uppgift att be för honom och hans framtid. Det ska jag gärna göra.
Det är så härligt detta, att mitt i gemenskapen med andra människor, kunna be tillsammans. Otvunget! Jag skulle önska att vi gjorde det oftare i Sverige. Möjligheten att mitt i livet få vända sig till någon (kanske andra skulle vilja säga något) som är större än vad vi är. Samtidigt som vi då vänder oss utåt, vänder vi oss även inåt. Ja, det är fint!

Gudstjänst och svensk doktor

Vi åkte halv tio till Eureka, d v s den lutherska församlingen i Elsies River. Det var reformationssöndagen och särskilt inbjuden en reformert, vit präst. Alla i församlingen är färdage, utom Barbro och Hans. Det var en stor dag. Den vita, reformerta kyrkan har ju varit starkt förknippad med apartheid. Att han nu var inbjuden att predika i en dels färgad och dels luthersk församling, var en stor sak för honom. Det märktes. Han blev särskilt välkomnad, förstås. Jag satt precis bakom. När det. på afrikaans, sades: Vi välkomnar särskilt en präst, som har kommit hit idag, tyckte jag de tittade på mig, så jag reste mig upp och vinkade åt församlingen. Samtidigt reste han sig upp och jag förstod att jag helt missförstått! Tja, det är alltid kul att göra bort sig.
Sedan drog jag iväg mot bergen. Upp till Rawsonville, där Edvard och Theresia bor. Edvard är läkare och kommer från Sverige. Han har nog inte varit i Sverige på 10 år. Vi lärde känna honom och hans familj i Bloemfontein. Det var verkligen roligt att träffas. De bor mitt bland en massa vinfarmer. Jag blev verkligen överraskad, när jag såg en massa skyltar, att vinet är 'faritrade'. Jag hoppas kunna få tag på detta i Sverige.
Nu är jag tillbaka hos Barbro och Hans. Sista kvällen! Ansi och Bryan Poole kom just. Dags att sluta skriva.

Down the memory lane ...

Barbro och Hans hade bjudit hem några gamla vänner. Alla kom inte! Men det kom en del andra. Precis som i gamla tider. Förstås var det Lorraine och Silvia. Sedan kom Lou-Marie och Philip. Philip kommer från USA och Lou-Marie från Sydafrika. Jag har även känt dem länge. Så kom Neill, hans syter Anthea och hennes man David. Martin Hendricks, förstås och även Frances Alexander. Frances' bror bor i Stockholm. Alla dessa - nästan - var ungdomar, när jag bodde i Kapstaden 1981-1982. Nu är vi + - 50. Stämningen är den samma! Jag har träffat de flesta under våren vi bodde i Bloemfontein.
Vi kommer att prata om internet och den nya tekniken. Det finns något som heter MXit. En slags mjukvara för mobiltelefoner, utvecklad i Sydafrika. Mycket billigt är det att logga in och sedan kan man chatta, SMS:a hur länge man vill. Någon tyckte: Det är en pseudo-värld. Internet fick sig en släng av sleven. Jag tänkte på min blogg. Så säger någon: Att blogga, det är bara till för arbetslösa! Det skulle jag aldrig ha tid med! Och nästa skopa: Tänk så många som bloggar om Sydafrika, som om de förstod något om hur det verkligen är.
Jag hoppas inte min blogg är fylld av en massa 'jag-vet-bäst'-analyser. Jag förstår kritiken! Det är enkelt att ha synpunkter på andra. Och kanske har vi i Sverige varit (kanske är vi) extra bra på att veta hur allt borde vara. Min tanke var mer att beskriva det jag upplever och ställa vissa frågor.
Vi hade ett mycket öppenhjärtligt samtal om detta och mycket mer. Det är i alla fall något jag har upplevt i Sydafrika. Man kan debbattera och diskutera livligt! Även en lördag kväll!
Hans sa till en på vägen ut: Det är skönt att inte alltid prata 'small-talk'. Då svarade den personen, som nästan var den mest agitativa: Jag, jag älskar small-talk!

Det blev en dag på stranden

Idag har det varit underbart väder. Jag har varit på stranden i Fishoek och solat. Badat. Underbart. sedan hälsade jag på Randall Letsape i Muizenberg. Vi träffades 1981 och bodde tillsammans med ett par andra människor. Mot alla raslagar. Alltid trevligt att träffa Randall. Därefter åkte jag till Vredehoek och hälsade på Norman och Amy. Jag träddade Norman på flyget. Han är katolsk filmare. Jag fick en DVD han gjort om HIV och Aids. Ska bli spännande att se. Nu är det dags för braai. Sydafrikansk grillfest. Vi sopar, marinerar kött, garnerar tårtor. Ikväll blir det fest!