Bättre än jag trodde

Som en del vet är jag en del ute och föreläser ibland. På Bibelsällskapet kallar vi det för Bibelbesök. Ibland är det församlingar jag besöker, ibland kontraktskonvent i Svenska kyrkan. Någon gång en ekumenisk helg i en stad. En annan gång möter jag medarbetare i något av Svenska kyrkans stift. För en månad sedan deltog jag i en samling som ordnades av Stockholms katolska stift. Med andra ord har jag en varierad tillvaro.

När jag är ute och far kallar jag mig gärna för kolportör. Ordagrant betyder det någon som bär på nacken. Nu har jag ofta en väska i stället men det är mindre viktigt. I väskan har jag böcker, tidningar och broschyrer. En del till salu, annat gratis.

Förra veckan var jag i Kummelby. Där blev kolportörskapet omvänt för innan jag åkte hem frågade en person om hon fick ge mig en bok. Så roligt. Personen heter Gita Andersson och är präst i Svenska kyrkan. Boken heter:

Bättre än vi trodde

Att förvandlas som människa och kyrka

Boken börjar med Gitas egen berättelse. Hur hon kom till tro på Jesus. Sedan handlar den om Kummelby kyrka och framför allt framväxten av Alpha i Sverige. Att det var i Kummelby Alpha startade var nytt för mig. Jag har aldrig arbetat med Alpha under mina 36 år som präst i Svenska kyrkan. Endast gång har jag varit inbjuden till en Betagrupp. Det är allt.

Alpha är en introduktionskurs i kristen tro. Modellen bygger på att människor tar med sina grannar och vänner. En Alphakväll innehåller en gemensam måltid, ett föredrag och möjlighet till samtal och frågor.

Gita redovisar öppet att det finns kritik mot upplägget. En del tycker att det är för dogmatiskt och inte ger utrymme för olika trostolkningar. Hon bemöter denna kritik och hävdar att föredragen visserligen utgår från vissa fasta teman men att deltagarna inte behöver hålla med om det som sägs. Tvärtom finns det utrymme för frågor och ifrågasättande. Enligt Gita är det oftast de som inte deltagit i Alpha som har synpunkter och det kan säkert ligga något i det.

Det är också spännande att följa med i Gitas egen livsberättelse. Den handlar om hur hennes gudstro fördjupas och hur hon sedan möter Jesus för att så småningom upptäcka kyrkan. I kyrkan är det de andra människorna som öppnar hennes ögon för nya perspektiv.

Boken är läsvärd. Ett stycke svensk kyrkohistoria. Jag kan varmt rekommendera den. Även för den som är kritisk till Alphaarbetet. Eller kanske framför allt till den. I en så bred kyrka som Svenska kyrkan, där så många traditioner lever sida vid sida, är det en god sak att öka sin förståelse för andra traditioner än den egna. Sammanfattningsvis kan jag säga att boken var "bättre än jag trodde".

Docentföreläsning

Idag var det docentföreläsning vid teologiska fakulteten i Uppsala. Under 2022 antogs tre docenter vid teologiska fakulteten och en av dem heter Manon Hedenborg White. Hon är docent i religionshistoria. Hennes föreläsning hade överskriften:

Proximal auktoritet

Nära relationer och ledarskap i religiösa rörelser

Manon har disputerat på en avhandling om Thelema. Ett religiöst-filosofiskt system grundat av Aleister Crowley. Avhandlingen heter:

The Eloquent Blood

The Goddess Babalon and the Construction of Femininities in Western Esotericism

Hon berättade med inlevelse om Crowleys tankar. Han var uppvuxen inom Plymouthbröderna, som han tog avstånd från. För Plymouthbröderna var Uppenbarelseboken viktig. Crowley verkar bygga sitt system på samma grund men han byter plats på madonnan och skökan, så Babylons sköka blir en positiv gudinna hos honom: Babalon. Själv identifierar han sig med vilddjuret, vars tal är 666.

Manons intresse för den rörelse handlar om deras alternativa sätt att konstruera kön och sexualitet.

Vi fick höra om en av Crowleys lärjungar, Leah Hirsig. Henne kallade han för den scharlakansröda kvinnan. Hon var både lärjunge och älskarinna. Ända tills en ny kvinna kom in i bilden och Leah Hirsig förlorade sin position och sitt ledarskap.

Utifrån detta kände Manon ett behov att skapa ett begrepp som kunde beskriva det som hände inom Thelema. Manon försökte använda Max Webers begrepp: legal-rational authority, charismatic authority och traditional authority. Men det som händer kring Crowley och Hirsig tacks inte in av dessa begrepp. Därav kommer begreppet proximal auktoritet. (Jag associerar till proxy war, d v s krig som stormakterna för genom ombud. Striden sker på något annat lands mark med andra arméer inblandade.) I Manons version handlar det om att någon får sin auktoritet i en religiös rörelse, på grund av sin närhet till rörelsens egentliga ledare.

En viktig del av Manons intresse för detta berör genus. Ofta är det kvinnor som har denna proximala auktoritet. Utöver Crowley och Hirsig nämnde hon Moses David i Guds barn som också hade en kvinna vid sin sida, som i sin tur ersattes av en yngre kvinna – Karen Zerby. Samma sak med Ma Anand Sheela som var sekreterare åt Bhagwan Shree Rajneesh. En variant finns i Knutby Filadelfia, där Åsa Waldau hade manliga lärjungar, som byttes ut.

Manon vill titta i marginalen för att säga något om mitten. Därav hennes intresse för dessa marginella religiösa rörelser.

Det var en spännande föreläsning, som satte igång min nyfikenhet. När jag hörde namnet Crowley gick mina tankar till boken Good omens. Den har jag bloggat om förut. En av huvudpersonerna, en demom, heter just Crowley. Det kan ju inte vara en slump.

En annan påverkan Crowley haft är att han finns med på omslaget till Beatles skiva Sgt. Peppers lonely hearts club band. Det läste jag i en artikel i Aftonbladet, när jag googlade.

Det är kul att lära sig nytt. Tills idag hade jag inte hört talas om vare sig Crowley eller Thelema.

Brott och straff

Igår var vi på teater. Vi var på Kungliga Dramatiska Teatern – Dramaten – Sveriges nationalscen. Det vi såg var Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Boken gavs ut 1866. Uppsättningen var regisserad av Oliver Frljić är en bosnisk-kroatisk regissör. Vi kände inte till något om honom men han är tydligen en världskändis.

Handlingen är enkel. Den fattige studenten Raskolnikov mördar en pantlånerska. Han ångrar sig, anmäler sig själv till polisen och hamnar i fängelse i Sibirien. En person som finns med kring Raskolnikov är Sonja. Hon älskar honom trots att han inte känner att han är värd hennes kärlek.

Men storyn är förstås längre än så. Jag läste boken för många år sedan. Den står i vår bokhylla och omfattar 650 sidor i pocket. Den var inte direkt lättläst. Men jag uppskattade den.

Uppsättningen på Dramaten börjar med att Raskolnikov och en person till diskuterar frågan – utifrån en artikel Raskolnikov skrivit – om det är skillnad på särskilda människor och vanliga människor. Har vissa människor rätt att bruka våld, om det finns ett högra syfte? Det var omöjligt att inte tänka på Putin. Och andra mäktiga män. Efter det inledande samtalet rullas handlingen ut. I slutscenen har Raskolnikov hamnat i fängelse i Sibirien.

Det som berörde mest var scenografin. Väldigt enkel. En kal scen med enkla möbler. På något sätt blev möblerna större och större. Raskolnikovs mamma har en gigantisk gåspenna i handen, när Raskolnikov läser ett brev från henne. Ett oerhört stort stearinljus tänds mot slutet. Min tolkning var att de stora möblerna och föremålen symboliserade den litenhet som människorna känner inför samhället. Särskilt Raskolnikov, som i början betraktar sig själv som en särskild person, förminskas i relation till omgivningen. När alla till slut ryms i ett stort skåp (som står för fångenskapen i Sibirien) är det endast en person kvar utanför och det är ett barn. Det var en stark scen.

Vi köpte biljetter sent, så vi hamnade på tredje raden och satt på ena sidan. Det betydde att vi inte såg allt och det var även aningen svårt att höra alla repliker. Ibland förekom olika bakgrundsljud, för att skapa en ödesmättad stämning. Men i stort hängde vi med och är totalt sett nöjda med föreställningen.

Skådespelarna var över lag väldigt bra. Inte minst Gustav Lindh, som spelade Raskolnikov. Men bäst gillade vi scenografi och dekor. Den var stark.

En bok jag fick

Två av mina barn såg till att jag – från alla barnen, tror jag – fick en bok, som skulle intressera mig.

Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch

Författare är Terry Pretchett och Neil Geimen. (Gollanz, London 1990). De är världsberömda. Vad jag förstår finns det också en serie, som bygger på boken. (Men detta har jag konstaterat efter en sökning på nätet.)

Anledningen till att jag fick boken var säkert att mycket i boken relaterar till religion och andlighet i allmänhet och Bibeln i synnerhet. Det hörs på titeln. Wikipedia förklarar omen på följande sätt:

Omen, eller järtecken, är varsel, förebud eller tecken på något, inom folktron uppfattningen att vissa händelser kan säga något om en persons framtid och kommande händelser, positiva eller negativa.

Underrubriken talar också om profetior och en häxa. Av baksidestexten framgår det vidare att det finns en antydan till Harmagedon i luften. Världen ska gå under kommande lördag och godhetens och ondskans arméer samlas inför detta avgörande slag.

Boken lånar friskt från Uppenbarelseboken men även från andra delar av Bibeln. Hur det blir med jordens undergång tänker jag inte avslöja men det dyker upp fyra cyklister och en antikrist i detta apokalyptiska skeende.

Den som inte har någon bibelkunskap med sig kanske ändå kan ta till sig handlingen men går å andra sidan miste om väldigt många referenser. Detta gäller kanske inte hela boken, då en stor del av handlingen är ren fantasy utan direkta anspelningar på den bibliska historien.

Här ska jag dock lägga med en brasklapp. Jag fick boken på engelska och hade inte riktigt energi att slå upp alla komplicerade ord (och de är många). Därför missade jag en del av de faktiska kopplingar till kyrkans värld som finns där. Exempelvis när en av huvudpersonerna – Crowley (en fallen ängel) – strider mot en annan fallen ängel och vinner med hjälp av vigvatten. Först står det endast att Crowley hanterar en flaska med någon slags farlig vätska i. Det framgår sedan att det är Holy water, förstår jag när jag läser om just den sidan men när jag läste boken – drygt 400 sidor – måste jag ha skummat just den delen.

Sammantaget är det säkert en oerhört bra bok, för den som gillar fantasy. Den har sålt i över 5 miljoner exemplar uppger det allvetande nätet. (Vilket inte kommer i närheten av Don Quijote, som ska ha sålt i 500 miljoner exemplar. Bibeln å andra sidan uppskattas ha sålt i 5 miljarder exemplar). Jag har förresten bloggat om Don Quijote och länken kommer här.

Det passar mig att ta mig igenom böcker som ger ett visst motstånd. Det är ett sätt för mig att vidga mina vyer. Ofta är det mina barn som hjälper mig att göra det.

Ikväll ska vi umgås med en annan av världslitteraturens klassiker. Då blir det Brott och Straff på Dramaten. Men denna gång alltså i form av teater. Eventuellt återkommer jag med ett blogginlägg om uppsättningen.

Inte vilken ryggsäck som helst

Under helgen har jag varit i Hudiksvall. Väl mottagen av Olle Alkholm, som är pastor i en av de två församlingar i staden som tillhör Equmeniakyrkan. Spännande att det finns två. Men förklaringen är att den ena är baptistförsamlingen och den andra missionskyrkan.

Det har varit ekumenisk bibelhelg och igår, lördag talade jag om Bibeln i Världen och Bibeln i Sverige. Idag har jag predikat i Jakobs kyrka, som tillhör Svenska kyrkan. Församlingen heter Hudiksvallsbygdens församling. En fjärde församling i Hudiksvall som finns med i Hudiksvallskristna råd. Det är Höglidenkyrkan, Pingst Hudiksvall.

Detta är de församlingar som ligger inne i stan. Sedan finns det ytterligare fyra församlingar runt om Hudiksvall, som är med i rådet. Det är Enångers-Njutångers församling (Svenska kyrkan), Forsa-Högs församling (Svenska kyrkan), Jesu Hjärtas katolska kapell i Enånger (som hör till katolska församlingeni Gävle) och Rogsta baptistförsamling (Equmeniakyrkan).

Det har varit en välorganiserad och inbjudande helg. Hudiksvall är en vacker stad och solen sken i lördags över Bottenviken, där många passade på att åka skridskor, pimpla eller bara promenera. Vi såg till och med några isjakter.

Hudiksvalls historia är dagsaktuell. Enligt wikipedia har staden härjats av flera bränder. Den mest allvarliga 1721 som anlades av ryssarna. Det hänger också en kopia av en rysk kanonkula bredvid predikstolen i kyrkan. Som en påminnelse. Annars är staden känd som Glada Hudik. Igen enligt wikipedia ett begrepp myntat under 1800-talet. Ett uttryck för träpatronernas livliga fester. Steget från kanonkula till patroner är ju inte så långt.

Jag stod inte i predikstolen när jag predikade men
ville ändå fotografera kanonkulan. Tankeväckande!

Men hur var det nu med ryggsäcken? Jo, kyrkoherden i Svenska kyrkan hade hittat den bland sina många ryggsäckar och tyckte att jag borde få den eftersom den har Svenska Bibelsällskapet skrivet på ryggen. Tack för det, Björn (på fotot tillsammans med Astrid, en av de andra prästerna). Det är visserligen vår gamla logotype men det överlever jag.

Som någon kanske uppfattat använder jag gärna begreppet kolportör när jag är ute och reser.  SAOL ger ett par betydelser men jag känner (nästan) igen mig i denna ...

... kringresande person med uppgift att sprida eller försälja religiös litteratur samt verka som religiös talare; skriftspridare; ofta äv. (utan tanke på försäljningsverksamheten): religiös folktalare (utan högre bildning), kringresande predikant.

Etymologiskt betyder ordet egentlig den som bär vid halsen. Collum är latin för hals och portare betyder bära. Så det är helt i sin ordning med en ryggsäck.

Nu ar jag lyckligt hemkommen och ser tillbaka på en trivsam helg med stort engagemang både under gårdagens föredrag och i samband med dagens ekumeniska högmässa. Så många som ville samtala om Bibeln i allmänhet och Bibelsällskapets arbete i synnerhet. Under kyrkkaffet kom en bibeläventyrare som jag känner och undrade om vi inte kunde visa några saker ur Bibeläventyret för alla de människor som fanns där. Det gjorde vi och det var riktigt roligt. Hudiksvall är en ort där det finns aktiva instruktörer. Glädjande!

Över hundra språk i Bibelbutiken

Utöver svenska, de nationella minoritetsspråken inklusive urfolksspråk, svenskt teckenspråk och andra, inhemska språk som talas i Sverige men inte har status som nationella minoritetsspråk, finns ju otaliga språk i vårt land. Det rör sig om människor som flyttat till Sverige från andra länder – av olika skäl. Det kan också vara svenskar som av någon anledning har ett annat språk som modersmål. Eller någon som tillfälligt är på besök. Ja, anledningarna kan skifta.

Svenska Bibelsällskapet har ett ansvar även för att Bibeln ska bli spridd och tillgänglig på dessa språk. Vi har inte översättningsansvar, för det sköter andra bibelsällskap och andra översättningsorganisationer. Men vi tillhandahåller biblar på många av dessa andra språk. Långt ifrån alla. Det finns drygt 7 000 kända språk i världen. Vi har biblar eller bibeldelar på över 100 språk. En droppe i havet men i alla fall något. Idag går ju många bibeltexter att nå på nätet men det är ändå något visst att hålla i en bibel i bokform.

Den som ofta läser det jag skriver eller lyssnar till mig vet att jag brinner för bibelöversättning. Det är en del av det som kallas för inkarnationen. Att Gud blir människa. Jag menar att inkarnationen är en slags översättning. Av Gud till oss. Till sin skapelse. När Bibeln översätts till ytterligare ett språk läggs ännu en nyans till i bilden av Gud och Guds tilltal till oss. Därför blir jag stolt och glad när jag ser alla biblar i vår butik. Titta gärna på vårt populära bibelpaket. Länken är här. De tio vanligaste språken.

Fler språk att översätta Bibeln till

Det finns ju ett antal språk i Sverige, som är inhemska språk men inte har ställning som nationella minoritetsspråk. Ett sådant är älvdalska. På Älvdalens kommuns webbplats står det att läsa:

Älvdalskan talas idag av upp emot tretusen personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Denna språkliga varietet har traditionellt räknats som en svensk dialekt. Idag betraktas älvdalskan av många som ett eget nordiskt språk.

Som jag förstått det har man drivit frågan om att även detta språk ska betraktas som ett nationellt minoritetsspråk. Staten har sagt nej men Europarådets expertkommitté menar att det borde betraktas som ett minoritetsspråk. Delar av Bibeln är översatt till älvdalska men det är inte Bibelsällskapet som har gjort denna översättning.

Falukuriren skrev om detta 2013 och den som har gjort översättningen är Lars Steensland. Han har också en egen webbplats där han berättar mer. Vi säljer inte denna översättning i Bibelbutiken. Jag ser inte heller att den går att köpa på något annat ställe. Däremot går det att låna evangelierna på olika bibliotek. Johannesevangeliet heter

Juanneswaundsjila

Delar av Bibeln finns också på gutamål. Det är något annat än gotländska. Jag läser på Sveriges Radio P4 Gotlands webbplats att de fyra evangelierna finns översatta till gutniska. Artikeln är från 2014. De skriver:

Det är Sven Håkansson i Göteborg som ligger bakom det arbetet. Bibelns Matteus-ord till exempel om Jesus födelse blir på gutamål en berättelse om "någle austarländske stjänntöidrar".

"Vör har set hans stjännu ga upp u vör kummar för ti hyll´n. När kungg Herodes håird de blai han oroen, u hail Jerusalem ú. Han sambled all fålkes yvastprästar u skriftlerd u fråged dum var Messias skudd föides pla."

Bibeltexter på mormål, som talas i Mora, säljer vi i alla fall i Bibelbutiken. Boken innehåller evangeliebokens texter.

Det finns fler varieteter som är mer än dialekter. Exempelvis i halländska Träslövsläge där man pratar läjesboa. Jag kan dock inte finna att någon bibeltext finns översatt.

Utgångläget för mig är att alla ska kunna läsa Bibeln på sitt hjärtas språk. Sedan är det förstås en fråga om tillgång till översättare och ekonomiska resurser. Men oavsett det är det viktigt. Och det är uppmuntrande när människor känner sig besjälade av att översätta Bibeln till nya språk.