Madejas contra la violencia sexista and Thursdays in Black

Earlier today we visited Kalmar konstmuseum (artmuseum). Two friends told us about the skeins in the entrance. This is part of a fantastic project. The website of the museum explains:

Since 2014 the Basque organisation Harituz has worked with the project Madejas contra la violencia sexista – Skeins against gender-related violence. Its artistic symbol – a giant and constantly growing scarf – travels around the world with the aim of one day covering the EU parliament in Brussels. Today the whole scarf is almost 5 km long.

Activism through craft is called craftivism.

As I try to dress in black every Thursday to protest against rape and violence it felt good to have a photo taken in front of a part of this beautiful scarf. Since last year I am an ambassador of the World Council of Churches campaign

Thursdays in Black

But it is possible to take part in more than one campaign. I am also a member of 

Me too Sweden

Anyone who wants to take part in this activity may knit a piece – not shorter than 30 cm – and send it to:

Kalmar konstmuseum

Stadsparken

293 33 Kalmar

Mark the envelope: ”Knit activism”. I feel tempted to do exactly that.

Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.

I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.

När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.

Pumphus, takstolar och taklagsfest

Det som ser ut som en ramp är i själva verket dörren.

(Redigerad text). Sommar och semester i fritidshuset innebär en del arbete av praktiskt art. Framför allt för hustrun, som målar allt från trädgårdsmöbler och husdetaljer. Men även för svärsonen. Jag brukar få vara dräng och hantlangare. Svärsonen kallar detta år för ”slangens år”. Vi har sett över beståndet av trädgårdsslangar och kopplingar. Det har inneburit inköp av ny slang, slangvindor och inte minst byggnation av ett eget hus för pumpen. Det sistnämnda – pumphuset – är svärsonens egen idé. Mitt bidrag blev en hastigt hopkommen krans till gårdagens taklagsgille. Enligt wikipedia kallas det ibland ”taklagsöl” och i Skåne ”resegille”. Traditionen har sitt ursprung i att man förr tog hjälp av grannar när taklaget (eller takstolarna) skulle resas. Festen var byggherrens tack till de medverkande. För att markera att det var dags för fest hängdes en krans Upp. Enligt svärsonen – som arbetar en del i byggbranschen – förekommer det än idag. Om inte byggföretaget ordnar fest kan arbetarna hänga upp en docka istället, för att visa sitt missnöje.

Med lätthet går det att komma åt pumpen när vattning ska ske.

Vårt lilla pumphus har ett par takstolar. De är inte så i ögonfallande. Det gav upphov till en diskussion om när egentligen kransen skulle hängas upp. Det fick bli innan takpappen åkte på. (Och möjligen hittar vi här skälet till pumphuset tillblivelse; det blev takpapp över när förstukvisten skulle renoveras. Även detta projekt var svärsonen mycket delaktig i.)

Bristen på ett antal takstolar - jämt fördelade över konstruktionen - avhjälptes dock av svärmodren hämtades tillsammans med tre gamla köksstolar, som behövde lite kärlek. Det är inte dåligt att en 91-åring sitter i sommarvärmen och skrapar gammal färg från antika möbler. Men utomhus och med social distansering är det dock en mycket hälsobringande aktivitet.

Möbelrenovering är en av svärmodrens specialiteter.

Så nu har vi snart både ett nybyggt pumphus och nyrenoverade köksstolar hos svärmodren. En produktiv dag.

Att predika i en kris men inte om krisen

Torsdag 11 juni hade jag fått förtroendet att föreläsa vid ett arrangemang som Stiftelsen Fjellstedtska skolan och Uppsala stift stod bakom. Från början var det tänkt med en annan föreläsare. Såhär gick det att läsa på Fjellstedtskas hemsida:

Charles Campbell har tyvärr blivit förhindrad att medverka på grund av rådande coronakris.
I stället anordnar vi en föreläsning med Anders Göranzon samma plats och samma tid. Temat blir Att predika i trefaldighetstiden.

Mycket hedrande. Charles Campbell är ett stort namn på den nordamerikanska, homiletiska stjärnhimlen och känd över stora delar av världen. Att han skulle vara i Sverige berodde på att han var inbjuden av ”Kvalificerad fortbildning i predikan”. Uppsala stift brukar haka på, när internationella föreläsare finns med i detta sammanhang. På grund av pandemin gick det alltså inte att genomföra och då blev det i stället jag som fick en fråga.

Först såg det ut att bli en handfull deltagare. Men då ställde en präst (som jag tidigare undervisat på Svenska kyrkans utbildningsinstitut) frågan om det inte gick att genomföra föreläsningen digitalt. Och så blev det. Raskt steg antalet anmälda från 5 till 50. I slutändan blev det knappt 40 som deltog. Vi var fyra personer fysiskt på plats och resten ute i landet.

Det är fantastiskt att det går att stå i Uppsala och föreläsa och att människor på olika platser sedan kan mötas i digitala grupprum för samtal. Och att det därefter går att återsamlas i storgrupp och ändå kunna kommunicera. Det blev en givande eftermiddag och jag fick flera, tacksamma kommentarer från några av de närvarande som jag kände redan tidigare. Det jag bland annat fångade upp är att många präster saknar fortbildning i predikan. Roligt att vara med och fylla ett sådant tomrum.

Det jag talade om var dels hur vi kan predika kontextuellt i en kris. Risken är att vi talar "om krisen" vilket för åhörarna blir tröttsamt i längden. Däremot kan vi som predikar gå på djupet och predika "i krisen" det vill säga om de frågor som krisen väcker hos oss. Då behöver vi inte hela tiden referera till den kris vi är inne i. 

Jag gick också igenom en del av de texter som är predikotexter i trefaldighetstiden. I grupperna fick de närvarande samtala om andra texter. 

Hopp i semestertider

På måndag börjar min semester. Efterlängtad. Redan nu är vi på sommarstället och njuter av värmen. Samtidigt våndas vi. Inte för att det är för varmt för oss utan för att det är för varmt för jorden. Greta Thunbergs sommarprat finns kvar i mitt medvetande. Och inte bara det. Samtal med nära och kära. Andra intryck från både böcker och media. Det är svårt att odelat glädja sig över värmen.

Denna morgon vaknade jag av mig själv lite efter sju och tog min bibel och satte mig på verandan för att läsa den föreslagna texten ur den bibelläsningsplan jag följer. Men innan jag öppnade Bibeln stannade jag upp, för att fånga in vilka känslor jag just då bar på. En slags sorg steg upp inom mig. Över tillståndet i skapelsen. Och en känsla av hjälplöshet.

Sedan läste jag:

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand (Jes 41:10).

Profeten Jesaja skriver dessa rader för cirka 2 500 år sedan. Men ändå drabbar de mig som ett direkt tilltal denna morgon. Det är som att Gud säger direkt till mig:

Anders, glöm inte bort att räkna med mig. Samma kärlekens Gud erbjuder sig inte att lösa alla problem. Jag erbjuds styrka. För jag vet ju att jag också måste bidra i den förändring som är ofrånkomlig. Men jag är inte ensam och jag behöver inte bära hela klimatkrisen på mina axlar. Jag får så klart dela ansvaret med alla andra människor men mitt i allt får jag/vi vara buren/burna av den som bär allt. (För att citera Olov Hartman).

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord (Sv Ps 62:4).

Världsvid bön i coronatid

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet ingår jag i ett nätverk av ledare för världens cirka 150 bibelsällskap. Vi möts ibland i olika konstellationer. Innan pandemin slog till träffade jag generalsekreterare från Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa vid ett möte i Istanbul. Mycket lärorikt.

Det skulle varit ett stort möte i Kapstaden i början av juni. Ni som känner mig förstår att jag längtade dit. Vi skulle bland annat fira att Sydafrikas bibelsällskap fyller 200 år. Men framför allt skulle vi haft överläggningar i viktiga samverkansfrågor. Svenska Bibelsällskapet deltar i ett tiotal projekt i olika delar av världen och vid ett möte där nästan alla bibelsällskap är representerade finns möjlighet att lösa många frågor på kort tid. Men mötet i Kapstaden blev förstås inställt.

Då har vi, liksom många andra, blivit hänvisade till digitala mötesformer. I vårt fall Zoom. Igår samlades ett 25-tal till bön. 35 minuter. För vissa av oss morgonbön och för andra aftonbön. I mitt fall blev det middagsbön.

Först fick representanter för bibelsällskapen i Brasilien, USA och Gulfen berätta om hur pandemin påverkade deras liv och arbete. Det som slog mig var inte minst i vilken utsatthet alla migrantarbetare i Gulfstaterna lever och hur pandemin blir en extra smäll för redan drabbade. Vi bad för alla som drabbas på olika sätt av pandemin.

Jag hade fått uppdraget att därefter leda en kort bön med inriktningen:

Thanksgiving prayer for God’s protection and provision during COVID-19 pandemic.

För det finns också sådant som ger anledning till tacksamhet. Människor som tillfrisknat. Ekonomiska problem som fått en lösning om än tillfälligt.

Mot slutet ledde jag också en bön från ” the Symposium of the Episcopal Conferences in Africa and Madagascar”. Den var fin och jag vill därför återge den på engelska:

Almighty and merciful Father, who show your love to all your creation.
We come before you asking for a quick control of the Coronavirus currently ravaging our world.
Hear graciously the prayers we make for those affected by the virus in various parts of the world.
Grant healing to the sick, eternal life to the dead and consolation to the bereaved families.
We pray that an effective medicine to combat the sickness be speedily found.
We pray for the relevant governments and health authorities that they take appropriate steps for the good of the people.
Look upon us in your mercy and forgive us our failings. Amen.

Att sitta vid en dator i Sverige och se ett tjugotal ansikten från hela klotet framför sig och få leda en bön med ursprung på den kontinent som blivit hemma för mig, det var stort.

I pandemin får vi göra det som kristna i alla tider sammanfattat med de latinska orden:

Ora et labora!

Bed och arbeta! Runt om i världen arbetar bibelsällskap inte bara med att ge möjlighet för människor att läsa Bibeln. Många av dessa bibelsällskap är också djupt involverade i olika humanitära insatser. Ofta för att ingen annan organisation finns att tillgå på platsen. Och för att bibelsällskapen ofta har högt anseende.

Fler stift - inte färre

Kyrkans tidning har intervjuat Svenska kyrkans kyrkostyrelses förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin. Rubriken lyder:

Kyrkostyrelsen: Se över stiftsindelningen

Upprinnelsen är dystra ekonomiska prognoser för Svenska kyrkan. Enligt Lundby-Wedin måste kyrkan vända på alla stenar. Hon citeras:

Men vi har inte bestämt att vi vill minska antalet förtroendevalda eller antalet stift.

Det enda som är bestämt är att frågorna ska utredas.

Intressant detta med stift. Antalet har varierat i Svenska kyrkan. Men inte så mycket. När Kalmar stift upphörde 1915 och gick upp i Växjö stift hängde det ihop med att den norra delen av Härnösands stift avknoppades och blev Luleå stift, vilket skedde redan 1904. Det var för att spara pengar som Kalmar stift lades ned. Tanken är alltså att fler stift kostar mer pengar. Färre stift blir billigare. Ändå bildades Stockholms stift 1942. Dessförinnan gick stiftsgränsen vid Slussen. Norra Stockholm tillhörde Ärkestiftet och södra Stockholm Strängnäs stift.

Antalet stift har diskuterats. 2004 diskuterades en delning av Göteborgs stift men de flesta församlingar var tveksamma.

Min hållning är annars just den. Fler och mindre stift. Just nu verkar tanken vara att det ska bli färre stift och större pastorat och församlingar. Jag undrar om det är rätt väg att gå. Är stordriften verkligen lösningen på Svenska kyrkans ekonomiska problem? Hur skulle det bli om det fick finnas många församlingar och många stift. Och sedan skulle pastoraten helt tas bort. Åtminstone som administrativ enhet.

Detta skrev jag om i en bloggpost redan 2011. Jag skrev om det även 2015. Några hörde av sig och tyckte att det var intressant. Någon större succé blev inte mitt förslag. Med en dåres envishet kastar jag fram mitt förslag igen.

Min tanke är att de mindre och administrativt mer lättrörliga stiften skulle göra att det inte behövdes så stora och tungrodda pastorat. Organisationen skulle helt enkelt kunna plattas ut. I en framtid, när ekonomin krymper kanske rent av storpastoraten kan upphöra. Istället blir det mindre stift. Vem vet. Det kanske inte ens behövs kontrakt? Eller har fler nivåer ett egenvärde? Som jag skrivit tidigare menar jag att de mindre stiften också ska vara präglade av större enkelhet. Den som lever får se vad framtiden har att erbjuda.