Kyrkoledare till stöd för konvertiter

SKR's generalsekreterare, Karin Wiborn inleder bibelläsningen.

Idag har kristna på olika platser i landet samlats i bön och till stöd för alla de människor som konverterar till kristendomen i Sverige och vars beslut inte tas på allvar av migrationsverket.

Som många andra tog jag mig till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där en gudstjänst, organiserad av Sveriges Kristna Råd, ägde rum med start kl 18. En stor grupp kyrkoledare fanns på plats. Tre av dem, Anders Arborelius (biskop, Stockholms katolska stift), Antje Jackelén (ärkebiskop, Svenska kyrkan) och Lasse Svensson (kyrkoledare, Equmeniakyrkan) läste upp berättelser av eller om fyra olika konvertiter och hur de blivit misstrodda i asylprocessen.

En av dem var Mahmoud, en ung man i Jönköping, som tog sitt liv, när han fick avslag på sin ansökan om asyl. Det framfördes en sång som även sjöngs på hans begravning. Starkt!

Alla samfundsledarna läste sedan bibelord eller artiklar ur FN’s deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland annat lästes det bibelord (5 Mos 16:20a), som är temat för Böneveckan för kristen enhet (18-25 januari 2019):

Det rätta, endast det rätta, ska vara din strävan.

Ärkebiskop Antje Jackelén läste artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En stund senare hölls en ljusmanifestation på Sergels torg. Vi bildade ett lysande hjärta för att uttrycka vår önskan att mer kärlek och barmhärtighet ska få råda.

Allra sist sjöng vi ett bibelord från Rom 8:39

Intet kan mig skilja från Guds kärlek,
intet kan mig skilja från Guds nåd.
Varken liv eller död,
icke djupaste nöd
kan mig skilja från Guds kärlek.

Imorgon ska en grupp av representanter för SKR möta migrationsverket. Ett böneämne.

När flyktingarna lämnade oss

Hösten 2016 fick det lilla samhället Höljes i norra Värmland – en ort med ca: 100 invånare – ta emot ungefär 120 flyktingar. Enligt Birgitta Halvarsson, kyrkoherde i Övre Älvdals församling och Ingegärd de Maré, handledare i ett broderiprojekt, gick det i stort sett bara bra att ta emot dessa människor. Värre var det när de helt plötsligt förflyttades till Piteå Havsbad. Migrationsverket hyr Pite Havsbad på vinterhalvåret, så när alla turister lämnat, fylls anläggningen med flyktingar. Så oerhört svårt det måste vara för dessa medmänniskor, som börjat trivas i en bygd att behöva lämna i en hast. Och enligt Birgitta och Ingegärd fick de endast ta med sig 25 kg i bussen. Per familj. Obegripligt!

Idag, på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fick vi se några av de oerhört vackra broderier, som ett antal kvinnor ur ovan nämnda flyktinggrupp gjorde, som ett projekt, för att både bearbeta det de var med om och för att möjliggöra för bygden att inte glömma dessa människor, som under en tid bodde ibland dem. Detta var en del av en två dagars kulturfestival som även innehöll författarbesök, film, dans, musik och mycket annat.

Så fina och gripande berättelser vi fick höra. Och så uppmuntrande att det finns goda berättelser om hur integration – låt vara för en begränsad tid – också kan gå till och lyckas. Det går att läsa mer i en liten skrift, som heter

VÄGEN HIT — ett broderiprojekt

En av kvinnorna, Leila Hoseini, från Afghanistan, hade gjort

flera av broderierna. De talar för sig själva!

Leila sitter i båten med sina två barn. Hon trodde att de skulle dö.

Christ’s love moves the world

I feel at home in the school setting. In South Africa in the eighties many
congregations met in the schools, both for youth meetings and services. 

Once a month a group of Christians worship in a school canteen in Uppsala. It is not common in Sweden, that members of the Lutheran Church (Church of Sweden) use school facilities. Church of Sweden was a state church for centuries and there are Church buildings almost everywhere.

In this area, however, the Church was demolished. Saint Olof’s Church was built in 1983 but due to financial constraints in the Parish, it only lasted until 2008. Before that a group of parishioners volunteered to continue with Sunday services. The first two years they did so every Sunday but since 2005 once a month. I am part of a group of ordained priests who take turns to preach and preside. Likewise organists come there on a voluntary basis to accompany the congregation in the hymns.

The link with the Congregational Council is very good. The chairperson is part of the initiative. The basis however are ordinary church members who come there early in the morning to move tables and chairs, put altar cloths on a table, decorate it with flowers, and prepare coffee and cookies for the fellowship after the service, just to mention a few examples.

Today we focused on Jesus’ baptism. In the choir I belong to we have sung an old Christmas Carol, which I used as a kind of structure for the sermon. The song is a Cornish Carol from the 17^th Century, probably based on a much older medieval mystery play.

Tomorrow shall be my dancing day

It consists of fourteen verses and unfortunately – although not surprisingly – some contain anti-Semitic material. The version we sang in our choir – with music by John Gardner – only has the four first verses. They are fine. The reason for using the song for my sermon was the fourth verse. About Jesus’ baptism:

Then afterwards baptized I was;

The Holy Ghost on me did glance,

My Father’s voice heard from above,

To call my true love to my dance.

The song thus combined the Christmas theme with Jesus’ Baptism, which our lectionary does. I also like the idea of Jesus inviting us to dance. This idea is not unusual. There is a modern song named

The Lord of the Dance

Sidney Carter wrote this song in 1963. He might have been inspired by the older song.

When I prepared the sermon I saw a post on Facebook. Marianne Ejdersten, WCC Communication director, posted another song text. Well known song and hymn writer, Per Harling, has written a song for the upcoming 11^th General Assembly of the WCC. The text is based on the theme:

Christ’s love moves the world to reconciliation and unity

Well, I thought: if Christ’s love moves us – couldn’t that be a description of a dance? If Jesus is the Lord of Dance?

I asked both Marianne Ejdersten and Per Harling if the song could be used this morning and the answer was yes. Maybe it was the first time it was sung in a Swedish Church setting. I don’t know. It became obvious that a Church Service in a school canteen in Uppsala is as much at the centre of the World Council of Churches as the WCC Assembly Planning Committee meeting in Cyprus. 

So, we were happy to be part of the preparation of the 11^th General Assembly of the World Council of Churches, by singing this song in Uppsala:

En dunk med flygbränsle

Det fick jag av en person som jag hade hjälpt. Men vad ska jag med en dunk flygbränsle till? Jag har väl inget flygplan? Är det överhuvudtaget bra att flyga i dessa tider?

Det visade sig att jag inte direkt fått bränslet för egen del. Det var en gåva till en organisation som heter

Mission Aviation Fellowship

Denna missionsorganisation, som funnits sedan andra världskrigets slut, har 135 flygplan över hela jorden och finns i de mest oländiga områdena. De skriver på sin hemsida:

Tänk om platsen där du bor inte hade några bilvägar och kommunikationen till omvärlden var starkt begränsad. Hur skulle du eller din familj nå en läkare om någon av er skulle bli sjuk eller allvarligt skadad?

Det går att läsa om hur de t ex samarbetar med Dennis Mukwege i Kongo:

För att ge fler kvinnor som utsatts för sexuellt våld möjligheten att få hjälp kommer MAF i Kongo att öka flygningarna till Bukavu och Panzisjukhuset.

Först blev jag lite förvånad. Sedan glad över att den person jag hjälpt nu vill tacka mig genom att hjälpa exempelvis kvinnor i Kongo, som utsatts för sexuellt våld, att få hjälp.

Artaban – den fjärde vise mannen

Längst bort i krubban står Artaban.

Vår julkrubba är tillverkad av vännerna och konsthantverkarna Irene och Erich Lange i Vrangsjö, norr om Aneby. Den innehåller – utöver de vanliga personerna – även Artaban, den fjärde vise mannen. Han missade, enligt legenden, den avtalade mötesplatsen, där han skulle träffat Kaspar, Melchior och Balthasar. Han hade dock lovat sin kung att överlämna gåvor till det nyfödda kungabarnet, så han fortsatte sin färd på egen hand. Han ägnade sedan i stort sett hela sitt liv åt att söka efter det nyfödda barnet. På sin färd stötte han på människor i nöd och för att hjälpa dem, lämnade han ifrån sig de gåvor han hade med sig.

Artaban. Tillverkad av Irene och
Erich Lange.

Till slut nådde Artaban fram till Jerusalem. Där fick han se en svårt lidande man, som bar sitt kors, på väg till sin egen avrättning. Han hade bara kvar en av de ädelstenar kungen i hemlandet skickat med honom. Denna diamant gav han till en av soldaterna i utbyte mot att soldaten skulle räcka lite ättiksvin till den törstande mannen, som nu spikats fast och hängde på det kors, han just burit.

När Artaban till slut förstod att mannen på korset var det kungabarn han sökt hela sitt liv, bad han om ursäkt att han nu var tomhänt, utan gåvor. Då log Jesus mot honom och sa att han redan fått gåvorna.

Ingen rubin är i Guds ögon lika dyrbar som det unga liv som räddats från slaveri. Och ingen smaragd, om än aldrig så vacker, betyder så mycket för Gud som det barn som räddats från kung Herodes soldater! Det finns ingen diamant, om än aldrig så felfri, som är så underbar i Guds ögon som den dryck man ger en döende.

Artabans exempel berättar något oerhört viktigt om vad vår tro handlar om. Jag har läst om legenden i en bok av Ronald H Lloyd. Den finns säkert i många versioner.

Nu är jag på väg till högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Där sker – som i alla kyrkor i Svenska kyrkan – avslutningen av julinsamlingen. Hoppas många Artaban är med idag.

Legenden om den fjärde vise mannen. Skriven
av Ronadl H Lloyd. Utgiven på Petra förlag. 1985.

I Jesu namn

Som vanligt började vi året med högmässa i Kalmar Domkyrka, i Jesu namn. (Förresten har jag lite svårt att säga eller skriva ’Jesus namn’. Jag inser att det blir så i framtiden. Nästan alla studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut säger och skriver så. Genitivformen ’Jesu’ är såklart udda för många.) Nyårsdagen har dock som överskrift:

I Jesu namn

Inte så konstigt då att vi sjöng psalm 716 i tillägget till Den Svenska Psalmboken:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans

Det var extra passande, eftersom min son sjömannen fanns med i kyrkbänken. Nyårsdagen är hans dopdag, så det passar bra även det. Till yttermera visso handlar vers 3 om hans arbete:

Genom nöden genom natten lyser härligt Jesu namn.

Seglaren på vida vatten leder det till tryggad hamn.

Det jag dock undrar över är, gäller melodin. Det står ju alltid vem som är kompositör. Eller i förekommande fall om det är en folkmelodi eller dylikt. När det gäller psalm 716 står rätt och slätt:

Musik: zulu-melodi

Det vore intressant att få reda på om denna melodi faktiskt komponerats i KwaZulu eller om det rör sig om en europeisk melodi, som genom något missionssällskap hamnat i KwaZulu och sedan återvänt till Europa.

Det blir en fråga jag får ställa till någon kyrkomusikaliskt bevandrad person, som även har kunskap om södra Afrika.

Svärföräldrarnas bröllopsjubileum

Ovanpå kassettbandspelaren är julkrubban placerad. Fint!

Traditionsenligt är vi på plats för att fira svärfadrens och svärmodrens bröllopsdag. Detta år nummer 63 i ordningen. Någon gång under dagen sätter de sig - varje år - och lyssnar till en ljudupptagning från dagen det begav sig. De gifte sig i Järstorps kyrka i närheten av Jönköping och bröllopsfesten avhölls i brudens föräldrahem, Berg.

Tanken var ett större kalas men eftersom svärmodrens far, Bernhard, hade gått ur tiden någon månad tidigare, fick det bli ett mindre format. Han begravdes den andra lysningsdagen. Därför fick även brudens mor, Anna-Lisa, hålla tal till de nygifta. En del av talet innehåller berättelsen om Ugglemor. Hennes ungar är vackrast i hela skogen, förtäljer den nyblivna brudens moder och tillägger, att det nu är hon som är Ugglemor. (Svärfadren sa samma sak till oss i sitt välkomsttal, när vi gifte oss för snart 35 år sedan.)

Talet 1955 avslutades med följande bön:

Jesus giv oss fröjd och lycka

De lyssnar även på brudgummens fader, Ernst på Kullen, som berättar om sin sons bedrifter och understryker att det värsta var de år han låg i flottan. När väl mina svärföräldrar lyssnat även på detta tal säger de samfällt:

Nu har vi hört det viktigaste

Ja, så kan det gå till att vårda ett äktenskap.

Eftersom ljudkvalitén är så dålig har jag nu tagit kontakt med ett företag, som kanske kan ”tvätta bort” knaster och brus. Antingen från kassettbandet eller, om vi hittar det, från magnettråden. I så fall kanske svärföräldrarna kan få lyssna till Anna-Lisa och Ernst utan knaster nästa år. Det vore väl en nåd att stilla bedja om. Anna-Lisa var född 1890 och Ernst föddes 1894.