Bo Nylund – en förebild

Bo Nylund. Enkelhet och äkthet.

I förrgår besökte Bo Nylund oss på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. En högtidsstund. På en stol, med ett enkelt anteckningsblock i knät, trollband Bo oss lärare och studerande.

Temat var inkarnationen och vi togs med i ett djuplodande teologiskt samtal som bottnade i skapelsen och våra mänskliga livsförhållanden.

Bo är snart 85 år. Han kan vara den äldste gästföreläsaren vi har haft. Nu pratar de studerande redan om möjligheten att bjuda in honom igen. Det var knäpptyst när han talade.

Jag skulle kunna skriva mycket om Bo. Han var min religionskunskapslärare under mina gymnasieår på Fjellstedtska skolan. Han har utbildat många gymnasieelever i Uppsala. En sådan elev han ofta återkommer till är Anders Kompass, som jag vet ser Bo som sin mentor. De delar lidelsen för mänskliga rättigheter och kärleken till Latinamerika. Bland annat. Bo nämnde Anders Kompass, när han fick en fråga om domedagen. Varför finns domedagen som teologiskt motiv? Direkt togs vi med på en resa till Bolivia, där Bo och Anders deltog i en delegation som skulle se hur de mänskliga rättigheterna efterlevdes. Ur de fattiga och förtrycktas perspektiv blev det för både Bo och Anders omöjligt att inte tänka att det måste komma en punkt när ”alla böcker öppnas”. För att människor ska kunna få upprättelse.

Lika övertygat tog Bo avstånd från tanken att någon enda människa ska behöva plågas i all evighet i ett inferno.

Det som jag tror griper tag mest är Bos förmåga att kombinera en stor öppenhet för att vi kan komma till olika slutsatser i svåra frågor med en glasklar, knivskarp teologi, när det gäller makt och utsatthet.

Bo är ordförande i Ekumeniska Fristadgruppen i Uppsala. Inget att förvåna sig över.

En av de studerande, som jag såg anteckna flitigt under Bo Nylunds besök, bad jag skicka framför allt ett citat till mig. En mening som innefattar mycket av inkarnationens mysterium:

I Jesus så kan den gudomliga kärleken manifestera sig själv inom ramen för den mänskliga existensen.

Så hoppfullt och eftersträvansvärt för alla oss människor.

Ungdomens hus i Uppsala

För någon vecka sedan besökte jag Ungdomens hus i Uppsala i ett ärende. Det är, vad jag förstår, Sveriges enda Ungdomens hus, som drivs helt av ungdomar. Det har funnits sedan mitten av 1980-talet. Jag hamnade mitt i ett föreningsmöte och blev imponerad av initiativförmåga och demokratiskt sinnelag.

Byggnaden på Svartbäcksgatan 32 är i stort behov av renovering. Ingen kan väl vara emot det. Risken finns dock att Ungdomens hus inte får vara kvar om fastigheten renoveras och hyran då blir fördubblad. Det går att läsa mer i en artikel i UNT. Vi bor nästan grannar med Ungdomens hus. Det trivs vi med.

Därför har Ungdomens hus startat en namninsamling – länken här – för att skapa opinion för att verksamheten ska få fortsätta att bedrivas i nuvarande lokaler. Det tycker jag är bra. Jag har därför skrivit under uppropet. Gör gärna det Du också!

New leadership for the ANC

Today Cyril Ramaphosa was elected as new President of the African National Congress (ANC). Mail and Guardian reports that he won with 2 440 votes to Nkosazana Dlamini- Zuma’s 2 261. The rest of the leadership will be:

Deputy President: David MabuzaNational Chairperson: Gwede Mantashe
New Secretary General: Ace Magashule
Deputy Secretary General: Jessie Duarte
Treasurer-General: Paul Mashatile

I don’t know much of them but I understand that the top six, as they are referred to, consist of three Zuma-supporters and three Rampahosa-loyals. This means that ANC is split in two.

The only person I know of is Ace Magashule. He became Premier of the Free State when we lived in Bloemfontein. He was regarded as a notorious crook. From close friends I have learnt about his corrupt actions. It is not good news that he becomes the new Secretary General. But of course, it is a democratic decision.

The new ANC president. Cyril Ramaphosa.

What about Cyril Ramaphosa then? His played a crucial role when South Africa became a democracy in the beginning of the 1990s. He was one of the chief negotiators when the new constitution came into being. Many thought he would become the successor of Mandela. The party, however, appointed Thabo Mbeki as deputy president. Ramaphosa then left active politics and went into private business. According to Daily Maverick he was, in 2015, by Forbes estimated to have a net worth of $450-million.

This is of course a problem. He is a very rich person. One of my oldest friends in South Africa, Lorraine-ann Isaacs, a dedicated teacher in Cape Town, made this comment on Facebook today about rich persons like Rampahosa:

… because of their accumulated wealth and opulence they are now too removed from the plight of the ordinary, POOR people on the streets...he and his new administration have a lot to proof

I agree. But I hope that the corruption that was linked to Jacob Zuma at least will be halted.

Följ Finlands exempel

Imorgon fyller Finland 100 år. Det kommer säkert att firas. En specifik händelse, som är värd att sätta extra fokus på är Finlands beslut att förbjuda Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Detta enligt Aftonbladet för några dagar sedan. 

I Svenska Dagbladet menar Christer Mattsson, forskare och expert på högerextremism, att detta inte löser Sveriges problem. Att NMR i Sverige kan komma att utnyttja detta i sin propaganda. Så är det säkert. Därför menar jag, liksom många andra, att NMR borde förbjudas även i Sverige. Om detta har jag bloggat förut.

Jeannette Escanilla och Patrick Konde.

Ikväll deltog jag med ett par hundra Uppsalabor i en manifestation på Stortorget.

NEJ till Nazism på våra gator!

Arrangörer var Patrick Konde och Jeannette Escanilla. De var välgörande tydliga på flera sätt men det som gjorde starkt intryck på mig var förmågan att skilja på sak och person. Det handlar inte om nej till nazister. Dessa är människor och behöver inneslutas i samhällsgemenskapen. Däremot är det ett klart och tydligt NEJ till organiserad nazism och rasism. Krav framfördes på att följa Finlands exempel.

Detta är viktigt. De som väljer att ansluta sig till våldsbejakande rörelser gör det ofta för att de söker ett sammanhang, en tillhörighet. Kan vi förhindra detta? Ja, om vi blir uppmärksamma på tidiga tecken och förmår visa medmänsklighet, även om vi möts av hat och förakt. Visst har varje vuxen människa ett eget ansvar. Men som samhälle är det fint om vi kan sträva efter att alla hör till. Hur skulle det annars se ut?

Det var fint – om än något kallt – att få vara med ikväll.

Det var också med ett inslag på de regionala nyheterna i SvT.

Gilla gärna!

Tomtebananen är en av våra uppskattade volontärer.

I denna bloggpost skulle jag vilja be Dig om en tjänst. Om Du är på Facebook, får Du gärna gå in och gilla en särskild Facebook-sida. Det gäller

Fair TradeShop Globalen

(Du kan klicka på hyperlänken, som finns i butikens namn ovan). Det är Uppsalas egen butik för rättvis handel. Igår hade vi glöggfika. Vi försöker ha någon slags event varje månad. Ofta i form av fika. Goda medarbetare i föreningen bakar då smaskigt fikabröd. Andra ställer upp som volontärer. Det kan röra sig om att servera fika, dela ut flygblad utanför butiken eller stå i kassan. Igår var det säkert 5-10 volontärer i farten.

Varför gör vi detta? Jo, vi tror på rättvis handel som ett sätt att påverka situationen i världen. Fairtrade-märkningen betyder att den som producerar varan får en rimlig lön för sin möda. Det betyder att vi ger människor möjlighet att leva på sitt arbete. Rimligt, inte sant?

Om Du har möjlighet får Du alltså gärna gå in på vår Facebook-sida och gilla den. Det innebära att Du i Ditt flöde kommer att se våra uppdateringar. Om Du gillar även dem, kommer våra uppdateringar att hamna lite högre upp i Dina vänners flöden. Om jag nu har förstått hur Facebooks algoritmer fungerar.

Du kanske inte bor i Uppsala och därmed inte handlar så ofta i vår butik men kanske bor någon av Dina Facebook-vänner i Uppsala. När Du gillar något är chansen större att de ser det och slinker in i vår butik.

Men såklart: bara om Du vill. Annars är jag glad att Du läst denna text och nöjer mig med att önska Dig en 

Välsignad adventstid.

“I needed to protect my future …”

Charity and her friend Lucy (who is a golddigger in Vetlanda - believe it
or not. See Guldström.) I am sure they have a special protection from Mary,
the mother of Jesus (this version painted by Maria Eklöw Bosaeus)

Yesterday we had visitors at our school (the Church of Sweden Institute for Pastoral Education). Charity Resian, a young woman from Kenya, is a Master Student at Uppsala University. She was invited to come and speak about Female Genital Mutilation (FGM) and she had brought colleagues from the University and some friends. But Charity herself was of course the guest of honour.

She showed us a 30 minutes movie portraying her own story in relation to FGM. After the movie she answered questions. Briefly she refused to go through FGM at the age of twelve. This affected her whole family. She was the first in her community to refuse. Her mother didn’t, as far I understood, agree with her from the beginning but after some time, even she understood that her daughters struggle was righteous.

Both the movie and Charity’s whole appearance filled us with hope. One person can make a difference. Today the community acts differently. There is a possibility for girls to say no to FGM without being stigmatized.

Charity told us that she hopes that the short movie will be developed into a documentary. I really hope this will come true. More people need to watch it. To see Charity and her mother talking about this painful journey is life affirming. The film does not downplay the pain and suffering. But right through shines a hopeful light.

Till andra män

#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror) att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.

Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.

I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning att även någon annan blir hjälpt av den.

Sydafrika

På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika. Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i Sydafrika under apartheid-tiden, är jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till genusbaserat förtryck.

Beyers Naudé

2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört det beryktade Broederbond. Beyers Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika. I Broederbond fanns hjärnorna bakom det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.

När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden. Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen bestod av svarta, ville ha en vit ledare.

Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en tidigare bloggpost om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del på henne.

Struktur och individ

För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån #meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i UNT. En representant för RFSU sa då:

Vi är emot patriarkatet, inte männen.

För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt förtryck. Det kallas patriarkatet. Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.

Apartheid och patriarkatet går självklart två olika saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män i världen i stort kan förhålla sig.

Vi kan göra skillnad

Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!

Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta) förtrycks?

Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta) slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?

I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.

Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.

Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt. Och det är fortfarande betydelsefullt.