SOPA

I Sydafrika har parlamentet och de olika provinsparlamenten nu öppnat (eller håller på att öppnas) efter sommarlovet. Den 12 februari höll president Zuma sin 'State of the Nation Address' (SONA) i parlamentet, vilket jag bloggat om. Det blev nämligen närmast cirkus, eftersom delar av oppositionen protesterade och fördes ut av vakter och poliser, vilket gjorde att även andra delar av oppositionen lämnade kammaren. Om detta har jag redan bloggat.

Jag tror inte att
Mchunu är en sopa.

Efter detta är det dags för de nio olika provinserna att ha liknande tillställningar. Nu har turen kommit till KwaZulu-Natal. Det kallas i detta fall 'State of the Province Address'. Förkortningen blir följdaktligen SOPA. Det gör ju inte så mycket på engelska men när vi i morse såg affishen med provinsens Premier (ung. Guvernör eller landshövding) Senzo Mchunu, hade vi svårt att hålla oss för skratt. Jag har dock absolut ingen anledning att tro att han är en sopa. 

Mitt tips är dock att det går betydligt lugnare till på provinsnivå. Oron i Sydafrikas parlament beror mycket på missnöje med president Zuma och hans ledarstil. När Sydafrikas finansminister, Nhlanhla Nene, höll sitt budgettal igår, var det, såvitt jag förstår, lugnt. Idag får han väldigt många lovord för sitt arbete.

Today's sermon

Service in the Anglican Cathedral of the Holy Nativity
first Sunday in Lent 22 February 2015 at 7 and 8.30

Texts: Genesis 9:8-17, Psalm 25:1-10, 1 Peter 3:18-22, Mark 1:9-15

Your bow in the clouds proclaims your covenant …

A bow - the rainbow - a rainbow nation!

The first reading, from Genesis 9:8-17 is part of a biblical narrative that so many people in the history of humankind, have identified with.

We see the rainbow as a symbol for many things.

• South Africa, a rainbow nation
• The Gay and Lesbian community uses a rainbow flag
• Greenpeace had a boat called rainbow warrior, sunk by the French intelligence service in 1985 in Auckland, New Zealand.
• A Swedish Rema Church has it in its logotype.

We all love the rainbow. It reminds us of the covenant.

But the narrative is problematic.

It says:

… never again shall there be a flood to destroy the earth …

Say that to the people of Malawi and Mozambique some months ago …

Never again …

It reminds me of the speech that Nelson Rolihlahla Mandela held at his inauguration as President of South Africa in Pretoria 10 May 1994:

Never, never and never again shall it be that this beautiful land will again experience the oppression of one by another and suffer the indignity of being the skunk of the world.

How about today? With xenophobia and corruption?

But there are also other problems. The narrative speaks about a covenant. We know how this concept has been used and abused.

The covenant that God made with the Afrikaner people at the battle at Blood River or Ncome river. 16 December 1838.

And if we continue to read in Genesis 9 we get the story of Noah drinking wine and getting drunk, which results in him taking of all his clothes and falling asleep in his tent. One of his sons, Ham, sees him naked (a taboo) and a curse is cast on the grandson, Canaan:

Noah wakes up and says:

Blessed by the Lord my God be Shem; and let Canaan be his slave.
May God make space for Japheth, and let him live in the tents of Shem; and let Canaan be his slave.

These verses were used by the apartheid theologians as a way to explain why black people should serve white people.

Isn’t it strange how we make use of the biblical text, the word of God, to further our own privileges?

Let’s go to the Epistle text where we learn about the New Covenant through Christ. Peter writes about

… the days of Noah, during the building of the ark, in which a few, that is, eight persons, were saved through water. And baptism, which this prefigured, now saves you—not as a removal of dirt from the body, but as an appeal to God for a good conscience, through the resurrection of Jesus Christ.

But even in this context, in the beginning of the same chapter, Peter writes about how wives must accept the authority of the husbands. He describes women as the weaker sex.

Haven't these verses been used for oppression? Although Peter also says that husbands must show consideration for their wives. A verse we men often forget to read.

Always those contending voices in the bible; oppression and slavery side by side with liberation and salvation!

It is not strange. Even in Jesus’ own life here on earth there was a spiritual war. A fight between powers! The middle section of the Gospel tells us what happened directly after Jesus’ baptism and reads like this:

And the Spirit immediately drove him out into the wilderness. He was in the wilderness forty days, tempted by Satan; and he was with the wild beasts; and the angels waited on him.

These were the different characters in the drama:

• Jesus
• The Spirit
• Satan
• Wild beasts
• Angels

Of course the Biblical narrative is influenced by the evil power in the same way.

But the Word of God – which is Jesus Christ – is there. In the middle of the Bible and in the Church!

When we enter this time of lent we do it with an objective to live close to Jesus; to walk beside Jesus or allow Jesus to walk next to us.

We need to revisit the Bible, as in the Lent Course, every Wednesday up to Easter.

We need to engage with one another in the congregation. Yes, we may and we should read the Bible on our own but even more, we should do it together.

We should also allow the Holy Spirit to guide us, when we share the bible.

So that we may understand, on a deep level, that we really are in a covenant with God. A covenant which is not there only for our sake! We should not forget others.

It is a covenant that God made with us and

… every living creature that is with you, for all future generations

There can be no oppression. We are in this together.

Let us digest this during lent. Let us pray to God, that we become Christ-like in loving the whole world, just as God loves the whole world.

There will be other forces in our lives. Trying to distract us, trying to draw us away from what is right.

Let us therefore also see lent as a time to live closer to Jesus in this sense, asking for his grace and forgiveness.

It is only in him and through him we can achieve this.

Idrott, förebilder och sprit

Elitidrottare framställs ofta som förebilder. Och är det säkert också. Varje gång jag tittar på ett inslag från Skid VM i Falun via datorn kommer en reklamsnutt, för Svenska Medaljlotteriet. En ung tjej passerar Charlotte Kalla i skidspåret. Hon drömmer om att bli en framgångsrik idrottare. Kalla är hennes förebild. Inget fel i det.

Förebilder kan misslyckas. Så gjorde norrmannen Petter Northug, som enligt GP fälldes för rattfylleri oktober förra året och dömdes till 50 dagars fängelse. Han fick också böter på 185 000 kronor samt indraget körkort. Straffet ändrades senare till fotboja. Han ska avtjänsa straffet efter VM-tävlingarna i Falun.

Tråkigt men alla människor gör fel. Han får ta sitt straff och kan säkert vara en förebild ändå, beroende på hur han förhåller sig till sin alkoholism.

Men, så förstår vi att internationella skidförbundet, FIS, har ett ryskt vodkaföretag, Zimnjaja Doroga, som sponsor. Och att deras logotype bland annat återfinns på nummerlapparna. Visserligen med kyrilliska (ryska) bokstäver. Dessutom, enligt GP:

... under namnet Zimnjaja Doroga med stora bokstäver står det "Voda" (vatten) i fin stil.

Så skönt då. Men ärligt talat: förebilden Peter Northug (samt även Charlotte Kalla och alla andra) åker med spritreklam på bröstet. Så är det bara!

Suck!

Jag letar efter någon kommentar på FIS’ hemsida men förgäves. De svenska arrangörerna skyller ju på FIS och säger att de inget kan göra. Enligt GP säger alkoholgranskningsmannen [sic] att alkoholreklam i svensk tv inte är tillåtet i idrottssammanhang. Och så kommer en komisk kommentar, när det gäller sprit och reklamregler:

Men gränserna är flytande.

Eller hur!

Nu undrar jag om Svenska kyrkan i Falun reagerar på något sätt? Nej, jag tror inte de kan ändra på nummerlapparna. Men kanske dra igång en namninsamling så att Svenska skididrottsförbundet får lite stöd i att protestera. Om ingen gör något kommer säkert även de ungdomar, som har Kalla och Northug som förebilder, åka med spritreklam på bröstet, i fall de når sina drömmars mål.

Kanske ingen elitskidåkare, precis. Just nu ingen skidåkare alls.
Fortfarande sommar på södra halvklotet och skidorna finns,
som så mycket annat, i ett magasin.

Rispa, säck och aska samt biltvätt

Trots mina högskolepoäng och examina i teologi dröjde det länge innan jag riktigt förstod vem Rispa i 2 Samuelsboken var. Den som öppnat mina ögon är Allan Boesak. Jag läser en bok av honom just nu, som heter

Radical Reconciliation

När jag idag skulle åka iväg och få vår (Svenska kyrkans) bil tvättad, tog jag med mig boken, för att ha något att göra. Ska det göras miljövänligt, ska ju inte bilen tvättas hemma på gården, där sköljvattnet rinner ner i dagvattenledningarna.

Vi har fått bilen tvättad på en bensinmack i närheten förut men jag bestämde att vi skulle sluta anlita dem, eftersom föreståndaren (ägaren?) kallade de anställda (vuxna männen) för 'boys'. (Vilket var oerhört vanligt under apartheid-tiden). Inte acceptabelt.

Istället åkte jag till en biltvättinrättning lite längre bort. Eftersom jag anade att det skulle ta tid, tog jag med mig min bok:

Allan Aubrey Boesak and Curtis Paul DeYoung. 'Radical Reconciliation. Beyond Political Pietism and Christian Quietism'. Maryknoll New York: Orbis Books. 2013.

Så jag börjar läsa om Rispa. En ganska okänd gestalt i 2 Samuelsboken. Hon var bihustru till Saul. Efter Sauls död ligger Avner, Sauls överbefälhavare med henne. Är det våldtäkt? Kanske. Sedan förekommer hennes namn i slutet av 2 Samuelsboken, närmare bestämt kap 21. David har då utlämnat hennes två söner och fem av Sauls barnbarn, vars mor heter Merav. Detta för att få slut på en hungersnöd och även blidka givoniterna. Kropparna hängs upp till allmän beskådan och Sauls släkt bestraffas ytterligare, genom att inte de sju männens kroppar begravs. Då återinträder Rispa i handlingen. Förra gången vi mötte henne, i det tredje kapitlet, beskrivs hon som en kvinna utan makt, som kan behandlas hursomhelst. Nu är det en helt annan styrka som träder fram.

Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten. När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa. David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop. Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.

Hon får alltså kungen att ändra på sig. Kung David som trodde att oskyldigt blod, kunde skapa försoning med givoniterna. Men som säkert också ville visa sin makt. Såhär går det för den som sätter sig upp emot makten. Boesak menar att Rispa vägrar se det så. Hon ger allt, för att någon form av rättvisa ska skipas.

Boesak lyfter fram flera aspekter i berättelsen:

1. Försoning kan vi människor aldrig uppnå genom att offra oskyldigt blod.

"Doing violence on behalf of God is not what satisfies" God.

2. Den som har makt och privilegier kan inte definiera vad försoning är. Rispa flyttar fokus till från makten till offren.

3. Rispa visar också att David inte är ett offer (som han själv försöker hävda). Men hon framställer inte heller sig själv som ett offer.

4. Hon visar också vad en enda, enskild människa är i stånd att åstadkomma. Om hon tar risken. Ondskan vill få oss att tro att vi är maktlösa. Så är det inte.

5. Försoning, enligt Boesak, kan aldrig ske utan skam. Skuld, menar han är privat, men skam är alltid offentlig. Rispa utsätter kung David för detta. Han tvingas ändra sig och låta begrava de sju männens kroppar.

Så här långt inser jag att biltvätten inte sker i ett a-politiskt vakuum. Jag, vit skandinav, kommer med min bil till en sydafrikansk tvättinrättning. Den tas emot av några svarta män, som börjar tvätta den utvändigt. Jag går till kontoret och betalar till en indisk man, som även kör bilen från tvättplattan (när tvätten utvändigt är klar) till en plats, där en mängd kvinnor tar över, för att dammsuga bilen invändigt och damma av alla ytor och skaka mattor.

Apartheid avskaffades för 20 år sedan. Ändå lever så mycket kvar. Och inte bara i Sydafrika. I världen i stort delar vi upp varandra efter hudfärg och genus. Visst, det kom två svarta män också med varsin bil och fick dem tvättade och städade. Det finns alltid undantag. Men i stort består orättvisorna.

Jag kan inte låta bli att tänka på Rispa, hon som dag och natt fäktade runt bland de döda, korsfästa kropparna, för att skydda dem mot fåglar och vilda djur. Jag ser kvinnorna som omger bilen och inser att det är en mycket lång väg kvar.

Rispa bredde ut säcktyg. Känns passande, dagarna efter askonsdag, när vi under fastetiden klär oss i säck och aska.

 

Männen tvättar bilarna utvändigt.

Kvinnorna städar invändigt. Ägaren är på väg till kontoret.

Galna byråkratin – behov av befrielseteologi

Måste helt enkelt reflektera över en artikel i Aftonbladet. Det är vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, som har tröttnat på byråkratin inom hemtjänsten. Hon ger ett exempel som både är tragiskt och skrattretande. Förmodligen mest skrattretande. Jag återger det nedan. Lite känner jag igen mig, efter tre månaders arbete i hemtjänsten hösten 2006. Men i Lindsdal, utanför Kalmar, var det inte så illa. Här kommer berättelsen om hur det går till att köpa en blytertspenna:

Karin, 85, har bara en stump kvar av sin blyertspenna. För att bara köpa en blyertspenna måste man åka längre bort än till butiken där Karin har rätt till sina veckoinköp. Något som tar längre tid än de beslutade minuterna.
Annelie talar med gruppledaren på hemtjänstenheten.
Gruppledaren skickar ett mejl till stadsdelen.
På stadsdelen fördelas sedan mejlet till rätt handläggare.
Handläggaren tar i sin tur kontakt med Karin och fattar därefter ett beslut.
Skulle Karin redan ha 115 timmar hemtjänst i månaden måste beslutet dessutom godkännas av högre chef.
Beslutet specificeras och anges i antal minuter enligt schablon, skickas sedan hem till Karin och till hemtjänstenheten.
På hemtjänstenheten måste en ny genomförandeplan skrivas som detaljerat visar hur man tänker genomföra myndighetens förändrade beslut.
Planen undertecknas av Karin och ett exemplar arkiveras på hemtjänstenheten samt redovisas elektroniskt till myndigheten.
Sedan hamnar det på Annelies schema. Hon tar mobilen och hastar hem till Karin, eftersom minuterna det tar för Annelie att gå till Karin inte är medräknade i beslutet.
Med personlig kod loggar Annelie in via GPS hos Karin och registrerar koden ”Ärende”. Schablonen ger henne trettio minuter för att gå och köpa blyertspennan.
Hon registrerar åter via GPS och loggar ut när inköpet är klart.

Skrattet sätter sig dock i halsen. Jag minns, när jag var kyrkoherde i Aneby. Hjördis, barntimmeledare, ville köpa en sandlåda, att placera utanför församlingshemmet i Frinnaryd. Jag erkänner mig skyldig till att denna sandlåda hamnade i långbänk.

Problemet var att vi inte kunde bestämma huruvida det var ett beslut för pastoratet eller församlingen. Tumregeln var att församlingen beslutar om alla lösa föremål men pastoratet om fastigheter och fasta installationer. Så hur beskriva en sandlåda? Dessutom tillkom allehanda säkerhetsföreskrifter. Exempelvis måste sanden skyddas mot eventuella katter och deras naturliga behov.

En annan fråga gällde huruvida vaktmästaren eller barntimmeledaren skulle ha ansvar för skötseln.

Vi bollade under några år denna fråga mellan olika nivåer. (Ja, jag inser att vi höll oss på en sandlådenivå). När vi äntligen var klara för ett positivt beslut hade barnkullarna minskat och den öppna förskolan lagts ner i Frinnaryds församlingshem. Tablå!

Det behövs en befrielseteologi. Organisationshysteri och byråkrati äter sig in i många sammanhang. Visst hör vi lärare, som har så fullt upp med att fylla i rapporter att själva undervisningen och elevkontakten blir eftersatt? Hur ser det ut på våra sjukhus och vårdinträttningar?

Som arbetsledande komminister i Kalmar var jag också med om att införa ytterligare rapporteringssystem för anställda. Gjorde jag rätt?

Vem ska befria oss från detta? Om det stämmer, som artikeln i Aftonbladet hävdar, så handlar det om att kontrollapparaten växer. Varför? Säkert för att ansvariga chefer högre upp i hierarkierna vill ha ryggen fri om något skulle gå snett. Förståeligt och inom rimliga gränser är det bra att dokumentera beslut och utvärdera. Men vem säger till, när det gått för långt?

Vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, löste sitt problem med blyertspennan på ett sätt, som jag gillar skarpt:

Jag tog med en penna hemifrån i stället.

Ett stort problem är hierarkierna. Ju fler nivåer med klämda mellanchefer, desto långsammare tror jag organisationerna fungerar. Men det är grannlaga. För ingen vill ha korruption. Om inget rapporteras eller granskas kan risken öka att vi människor missbrukar förtroenden.

Detta är en risk inte minst i den organisation jag nu arbetar inom. Svenska kyrkans internationella arbete samlar in stora summor pengar. Självklart måste de finnas en mycket rigorös granskning över hur dessa pengar används.

En avgörande aspekt för mig är att varje människa i en organisation uppskattas som en viktig person. Att vi tillsammans lär oss att lyssna på alla. Att människor med makt får hjälp att ta tillvara de synpunkter som förs fram från andra håll i organisationen. Det handlar mycket om attityder. Där tror jag vi behöver befrielse. Vi behöver tillit och mod.

Bloggpost en fettisdag

Mer och mer har fettisdagen kommit att bli en dag fylld av frågor. Årets semla (fastlagsbulle) åt jag redan i söndags: Fastlagssöndagen. Även om det var Kristi Förklarings Dag i den lokala lutherska kyrkan. (Till skillnad från den anglikanska, som firade sista söndagen efter Trettondedag Jul). Det går med andra ord att göra olika.

Alltså, jag ägnar mig inte åt ätande av fettisdagsbulle idag. Däremot åt eftertanke. Visst, jag inser att jag, enligt god kristen sed, har hela fastan på mig att göra detta. Men det jag nu tänker på är hur mycket det finns att tänka på.

I morse läste jag Markus 8:14-21, där lärjungarna åker båt med Jesus och glömt ta med sig bröd. Eller rättare sagt: de hade bara med sig ett enda bröd. Vi läser nog sällan dessa rader i vår svenska evangeliebok:

Lärjungarna hade glömt att ta med bröd; ett enda bröd hade de med sig i båten. Jesus varnade dem: ”Se noga upp med både fariseernas och Herodes surdeg!” Men de sade till varandra att de ju inte hade bröd med sig. Han märkte det och frågade: ”Varför säger ni att ni inte har bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ni så förstockade? Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? Har ni glömt hur jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar plockade ni då fulla med rester?” – ”Tolv”, svarade de. ”Och efter de sju bröden till de fyra tusen, hur många korgar fulla med rester fick ni då?” – ”Sju”, svarade de. Han sade: ”Förstår ni fortfarande ingenting?”

Jag ser ofta människor i Sydafrika som bär på ett enda bröd. Inte hembakat eller från mysiga bagerier. Det handlar inte om hipsters som just inhandlat trendigaste surdegsbrödet. Oftast är det en vanlig arbetare, som köpt en påse franskbröd och kanske en flaska läsk. Lunch. Onyttigt och dyrt. Det fyller mig med sorg.

Ge oss i dag vårt dagliga bröd.

Brödet är en företeelse, som tydligt visar hur orättvis vår värld är. De religiösa och politiska ledarnas surdegsbröd kan verka lockande, när vi vill slippa massproducerad formfranska men i samma ögonblick som vi tar den första tuggan inser vi att det vi åt ingick i det urgamla illusionstricket:

Bröd och skådespel åt folket.

Fastan handlar om bröd. Vad stoppar vi i oss? Vad är vi beroende av? Finns det sådant som är viktigare i vårt liv än kärlekens Gud?

För mig blir den kommande fasteperioden också en tid av eftertanke inför vår flytt tillbaka till Sverige om ungefär ett halvår. Vad kommer jag då att arbeta med? Hur ska jag få använding av det jag lärt mig i Sydafrika i det svenska sammanhanget, som en del i det globala? Ett sammanhang som förändrats en del under de snart två och halvt år vi bott i Sydafrika denna gång.

Via nätet följer jag med i diskussionen. Jag förfasas över det som sker i Paris och Köpenhamn, när judar återigen mister livet bara för att de är just judar. Jag tar avstånd från antisemitismen och oroas över utveckligen i Europa.

Jag känner ilska och sorg över 21 koptiska kristna som brutalt avrättas i Libyen.

Och jag förstår, via Al Jazeera, att oändligt många muslimer världen över dör i oändliga strider och självmordsattacker. Fruktansvärt.

I Sverige diskuteras som aldrig förr flyktingmottagning och integration. Min bön och förhoppning är att samtalet leder till ett bättre samhälle, där människor som flyr till Sverige tas emot på ett medmänskligt och klokt sätt.

Men våld och mord sker verkligen inte bara på grund av etnicitet eller religion. I Turkiet reser sig nu kvinnor upp, efter ett brutalt mord på en tjugo-årig student, en ung kvinna. Det var starkt att se hur kvinnorna bröt traditionen och bar kistan till graven.

Världen över späs det på med våld och övergrepp på grund av sexuell orientering, klasstillhörighet, ålder, fuktionshinder eller i stort sett vad som helst som får majoriteten i en viss situation att bruka våld.

När jag återvänder till Sverige ska jag ta med mig en del av det samtal som förs i Sydafrika (ett land som verkligen inte är ett paradis på jorden). Samtalet om hur olika människor kan leva tillsammans. Jag vet att det samtalet också förs i Sverige och på andra platser. Det måste föras.

I det samtalet vill jag kunna vara upprörd både över islamofobi och antisemitism. På en gång.

Ett nytt ord har dykt upp:

Åsiktskorridor.

Jag kanske inte helt förstått det, men det verkar som om bara vissa saker får sägas. Och det används på olika sätt. Har jag fel när jag uppfattar att i en åsiktskorridor får bara det som är PK uttryckas? Kan vi ha det så i en demokrati? Där vi är beredda att ge vårt liv för yttrandefriheten?

Egentligen vill jag säga:

Kan vi inte bara komma överens om att vi för en ärlig dialog kring det som sker och gör det i så stor respekt som vi bara kan?

Men jag förstår att det är för naivt. Det handlar om makt. Vem som har makt att avgöra vad som är rätt eller fel. Vad som är gott eller ont. Och våra vapen är våra tangentbord.

Om detta ska jag fundera under fastan 2015. Och be. Hur det blir med brödet återstår att se.

I mitt facebook-flöde finns det både människor som stödjer Palestina
och människor som tar avstånd från antisemitism. Känns bra!

Cirkus i Sydafrikas parlament

Så kom den till slut, dagen många talat om länge. Det var i torsdags. Sydafrikas president, Jacob Zuma, skulle hålla årets viktigaste tal. SONA.

State of the Nation Address

Det fanns farhågor att det skulle bli oroligt. Och så blev det. Economic Freedom Fighters (EFF) partiledare, Julius Malema och några andra inom EFF började direkt fråga om presidenten skulle kommentera den s k Nkandlagate-skandalen, d v s att den nödvändiga säkerhetsuppgraderingen av Zuma’s privata residens, till slut kostade ZAR 260 miljoner och bland annat innefattade två swimmingpools. EFF-ledamöterna pratade rakt ut i luften utan att begära ordet och till slut tappade talmannen tålamodet och bad säkerhetsvakter föra ut dem ur kammaren.

Så långt kunde allt ha varit i sin ordning, om vi tänker på talmannens agerande. Men det finns några komprometterande omständigheter. Exempelvis fanns ingen internet-täckning inne i kammaren. Det ska det finnas enligt reglerna, så att ledamöter och besökare kan meddela sig med omvärlden. Dessutom var de som förde ut EFF-ledamöterna möjligen poliser och inte säkerhetsvakter. Det är inte heller enligt reglerna.

Detta gjorde att inte bara EFF-ledamöterna lämnade kammaren utan även DA’s, Cope’s och UDM’s ledamöter. Summa summarum: cirkus!

Men ändå fortsatte SONA, till synes som om inget hänt. Det går att få en krotsammanfattning genom att titta på ett klipp från Eyewitness news. Länken kommer här.

Anledningen till att jag skriver om detta först nu är att vi gjorde en utflykt torsdag-fredag. Vi åkte upp i Drakensbergen, till Giants Castle. Otroligt vackert. Visserligen fanns TV i stugan men vi hade inte riktigt lust att ägna oss åt detta.

Helt klart upstod handgemäng, när EFF-parlamentarikerna skulle föras ut.

Morgonen därpå tittade jag dock en stund på något som liknade ett nyhetsprogram. En person intervjuade president Zuma och denna fick gott om tid att förklara sin syn på vad som hade hänt vid SONA. Detta skedde i SABC2, en statlig kanal, som ofta ger presidenten generöst utrymme. Så också denna morgon.

Mycket kan så klart skrivas om detta och det skrivs också ofantligt mycket. Själv känner jag en stor sorg. Att inte de folkvalda i detta land kan hantera sin oenighet på ett bättre sätt.

Förhoppningen är dock att det ska generera någon slags proteströrelse, som kan vitalisera både ANC och oppositionen.