Jag har suttit i parlamentet

Här sitter vi inne i den sessionssal som byggdes 1910, Idag används den t ex för
partiernas gruppmöten. S k 'caucus'.

Idag var hustrun och jag på guidad tur i Sydafrikas parlament. Spännande. En av grupperna som utgjorde vår tur, var en blandad grupp studenter från Pakistan och Indien. Kashmir. Här för att studera försoning och demokrati. Vi såg de olika salarna. Den äldsta kammaren användes under den period Kap var en engelsk koloni. När den sydafrikanska unionen bildades 1910 byggdes en ny kammare. Dessa två räckte fram till 1983, när Sydafrika fick en ny konstitution och ett trekammarparlament. Då hade de vita en beslutande församling, Indierna en och de färgade en. Eftersom apartheidregimen bestämt att alla svarta skulle tillhöra olika homelands, behövde de ingen kammare. Suck! Nåja, detta år byggdes alltså ytterligare en stor plenisal, som idag är den lokal där ’the National Assembly’ (NA) möts. Den andra kammaren, ’National Council of Provinces’ (NCOP) möts i ytterligare en plenisal. NA och NCOP utgör tillsammans Sydafrikas parlament. Sammanlagt tror jag det finns fem olika större salar– gamla och nya!

Guiden gav oss en mycket balanserad information. Det var tydligt att han representerade parlamentet. När han därför pratade om tiden före 1994 gjorde han det utan att lägga i värderingar. Intressant.

De olika grupper som var med på vår tur gav sig in i många och långa samtal och diskussioner. Det gjorde att turen tog drygt 2 timmar i stället för 1-1½ som var sagt från början.

Sammantaget upplever jag Sydafrikas parlament som en mycket väl fungerande och seriös organisation. Långt ifrån allt står väl till i denna unga nation, det återkommer jag ofta till. Men grundförutsättningarna: konstitutionen, institutionerna osv finns där.

Tyvärr skriver just idag Human Rights Watch om hur dåligt Sydafrika arbetar för att förbättra mänskliga rättigheter. Jag är medveten om det. Och det är illavarslande. Citizen har också ett reportage.

Min poäng är att förutsättningarna finns och därför känns det än mer angeläget att på alla sätt arbeta för en förändring av den politik som förs på olika plan.

Hustrun samtalar med guiden om det politiska läget i Sydafrika. I bakgrunden
den staty av Mandela som avtäcktes förra året. Bakom statyn den förra president-
bostaden: die Tuinhuise.

Madiba blickar ut över Table Mountain.

I like Ian Smith

A very nice jazz experience in the Crypt.

We wanted to listen to jazz. But at Waterfront in Cape Town some of the jazz clubs, like the Green Dolphin, have closed. Friends told us that there is a place under St. George’s Cathedral – the Crypt – where good jazz is performed. So, we went there earlier in the afternoon and found out that this in deed was the case. And the group that were going to perform, later yesterday evening, was:

VJR (Virtual Jazz Reality)

The leader is Ian Smith and he plays trumpet and cornet. Franc Paco is the drummer, Andrew Ford plays piano and Sammy Weber is the name of the bassist. The group was formed in 1993 and I must say they played well. Their repertoire is broad. We listened to fusion as well as traditional jazz. And much in between.

The Crypt Jazz Restaurant also serves food. We ordered fish and seafood – always a good choice in Cape Town.

In one of two pauses the owner of the restaurant asked if anyone celebrated her/his birthday. A few guests did. He then asked one of the waiters to sing for them and it turned out that this young waiter was an opera student. He topped it up with two opera arias. Very good.

Friday morning we will go back to the cathedral. But it will be early in the morning and then we will take part in the Eucharist.

We enjoy being in the Mother City!

International Holocaust Remembrance Day

The 27 January 1945 was the day when Auschwitz-Birkenau was liberated by Soviet troops. We remember all those who were killed in this and similar death camps: 6 million Jews, 1 million Romani, mentally and physically disabled people and thousands of homosexual men. Also others were killed.

This is not the only time humanity has deliberately killed people because they belong to another group, religion, race (whatever that is), people etc. But it is one of the worst.

As an act of remembrance we made it to the Jewish museum in Cape Town and the Great Synagogue. One interesting thing happened when we approached the buildings. Two women asked us if we knew that there was a museum and we said yes, we are on our way to visit it. Then they told us that their parents had been married in the synagogue and that they were so happy that we were going to visit the museum.

To me that was a sign that South Africa is a country were Jews are free to reveal their identity to strangers. I know that this is not the case all over the world. Especially not in Europe.

One thing we learned was that the largest groups of Jews that immigrated to South Africa came from Lithuania. Two of them were the parents of Helen Suzman, well known anti-apartheid politician. I have just finished a book about her, which I might blog about later.

When we visited Oudtshoorn recently we also learnt that these immigrants from Lithuania were very active in the ostrich business.

Today I ask myself the question:

Will humanity ever learn to respect and love one another instead of oppress and kill?

I don’t know, but I will still continue on the road to justice and peace.

This is the Great Synagogue in Cape Town.

Den som gör en resa har något att berätta

Så är det. Oftast! Den resa jag nu ska berätta om startade 1978. Tillsammans med delar av Fjellstedtska skolan i Uppsala (som är nedlags sedan länge) deltog jag i en lägerskola i Israel. (Palestina fanns inte som egen stat på den tiden.)

En av aktiviteterna (som var frivillig) bestod i att gå i den gamla vattenledningen från kung Davids tid, Shiloa-tunneln. Jag hade hört berättelserna från en tidigare lägerskola. Vattnet hade varit så högt att gruppen bitvis bara hade haft ett par decimeter mellan vattenytan och tunnelns tak. Någon hade svimmat. En lärare hade fått utdela örfilar, så att elever inte handlade i panik. Bakom gruppen svenska gymnasieelever hade ett förband med israeliska elit-soldater funnits och dessa hade inte haft någon förståelse för problemet, utan bara drivit på. Ja, mytbildningen var enorm. Kanske är allt sant. Jag vet inte för jag var inte med.

1978 var inte vattennivån så hög. Det visste vi. Men efter fem-tio meter, när dagsljuset försvann från öppningen bakom oss, kände jag mig mindre hugad att fortsätta och avbröt min vandrning. Resten av gruppen genomförde vandringen men jag har sedan dess undvikit alla former av grottor och tunnlar. Jag har ju klaustrofobi.

För många år sedan var vi i Falu koppargruva. D v s jag var inte med nere. För ett par år sedan tittade vi på utgrävningnarna i Sterkfontein. The Cradle of Humankind. Men inte jag.

Nu var det dags för Cango Caves tre mil från Oudtshoorn i västra Sydafrika.

Du får går ner själv ...

... sa jag, som vanligt, till hustrun.

Men när vi väl var där, föreslog en av våra vänner att jag skulle gå fram till öppningen och titta in. Och det såg ju helt klart annorlunda ut. Upplyst, plattlagda gångar osv. Så jag tänkte:

Det kanske är värt ett försök?

Jag ångrar inte detta. Det gick bra. Och det var verkligen värt det. Så vackert. Och så fantasieggande. Tusentals år har vatten droppat eller runnit och skapat olika formationer i den porösa kalkstenen.

Samtidigt så upprörande att turister och konsertbesökare (på den tiden de hade konserter i den största salen) brutit av mängder av stalagtiter och stalagmiter. Hur egoistiska är vi människor egentligen. Det tar kanske 100 000 år för en millimeter stalagmit att bildas. Och någon klåfingrig medmänniska bryter av den på någon sekund. Obegripligt!

Men mycket av det vackra finns ju kvar. Vi njöt. Och jag insåg att jag kanske inte har klaustrofobi.

Låt mig dela några bilder från det vackra och sedan ytterligare några bilder från vår resa genom Sydafrika. Alla utom den sista handlar om hur vatten påverkar naturen.

Denna formation kallas 'the Bridal Bed'.

Jag tror denna pelare, som är en stalagmit och stalagtit som vuxit ihop,
kallas för 'det lutande tornet i Pisa'. (Trots att det inte lutar!)

'The Hole in the wall' ligger nära Coffee Bay på det som kallas 'the Wild Coast'
i Eastern Cape.

Det går att titta länge på vågorna som väller in genom denna märkliga öppning.

Vatten är alltid mäktigt. Detta vattenfall ligger i Hogsback, också i Eastern Cape,
och kallas 'the Madonna and the Child'.

En bit ner i vattenfallet finns denna utskjutande klippa.
Kanske är det Jesusbarnet som sitter på axeln uppe till vänster?

I Hogsback vandrade vi i en kopia av labyrinten i Chartres. Där fanns inte mycket
vatten men vi fick anledning att meditera över vår livsvandring.

Looting and xenophobia

From time to time there are outbursts of xenophobia in South Africa. (As in the rest of the world – especially Europe, where political parties are growing rapidly, based on this ugly phenomenon.)

The 19 January, reports ENCA, tension started to rise again, when residents of Doornkop in Soweto started to loot a so called spaza shop owned by a Pakistani national. He is accused of having shot and killed one of a group of teenagers, who allegedly robbed his shop earlier. In response the community vandalized his shop and started the looting, which has spread, writes News 24, to places like Alexandra.

Yesterday a young women was accused of having killed here baby, while she took part in looting, also according to News 24.

I listened to her on radio, SAFM, and she said that people had taken the baby’s blanket and planted it in the shop. The child, however, was indeed killed in the stampede.

Xenophobia! Wikipedia explains the word like this:

"deep-rooted, irrational hatred towards foreigners" ... and "unreasonable fear or hatred of the unfamiliar" … The word comes from the Greek words ξένος (xenos), meaning "strange", "foreigner", and φόβος (phobos), meaning "fear".

Obviously it is a universal or global thing. It is nevertheless something that we need to deal with and work against. It brings nothing good to humanity.

28 år

Idag, för 28 år sedan, prästvigdes jag. Det har varit 28 spännande år. Om jag ska vara ärlig, och det ska jag ju, har jag nog aldrig direkt ångrat att jag sa ja till detta uppdrag. Däremot har jag inte älskat alla arbetsuppgifter.

Just nu har jag inte en anställning som präst. Men jag är präst ändå. Så fungerar det i många kyrkor och samfund. På latin finns ett begrepp som heter

Character Indelebilis

Det är omdiskuterat. Sker något oåterkalleligt vid prästvigningen? Svenska kyrkan lär så i praktiken. Det förstår vi av Kyrkorordning 31 kap, 13 §, som handlar om vad som händer när en präst som 'avkragats' ska återinsättas i tjänst:

En präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den.

Detsamma gäller för diakoner och även för biskopar, fast då är det ansvarsnämnden för biskopar som fattar beslut.

Med andra ord. Jag är präst. Att säga: 'jag arbetar som präst' ligger inte för mig. Jag har arbetat som kyrkoherde eller komminister. Just nu arbetar jag som universitetslektor. Jag har även arbetat som vårdbiträde i hemstjänsten. Men jag är präst.

28-årsjubileet firade jag genom att delta i gudstjänsten i Eastwood, där vi brukar fira söndagens gudstjänst. Denna dag hade jag inte blivit ombedd att leda gudstjänsten eller predika. Däremot blev jag, som ofta sker, ombedd att komma fram för att förmedla avlösningen (förlåtelse från Gud) efter syndabekännelsen. Det understryker att vissa funktioner ges till en präst och utförs därför även av en präst. Utöver avlösningen gäller det framför allt välsignelsen (om den förmedlas med orden: 'Herren välsigne er/Herren välsignar er') samt uppgiften att leda mässan/nattvarden. Med undantag av dop i krissituation är det också prästens upgift att döpa. Samt i Svenska kyrkan konfirmera. (I Romersk katolska kyrkan och i den Anglikanska kyrkan är det biskopen som konfirmerar. Kanske ska även vigsel och begravning nämnas.

Hade jag fått önska, hade jag helst lett mässan i dag. Det hade varit ett fint sätt att fira ett prästvigningsjubileum. Men i vår lutherska kyrka i södra Afrika firas mässa sällan. Vanligen en gång per månad. I vårt fall andra söndagen i månaden. D v s förra söndagen.

Det är för mig svårt att förstå varför inte mässa firas varje söndag. Det betyder att den erbjuds varje söndag. Om enskilda gudstjänstbesökare vill avstå, för att det blir för ofta, är det helt möjligt att göra det. Men den som kommer till kyrkan för att få ta emot Kristus i altarets sakrament, ska få den chansen. Varje söndag. Det är också en naturlig del av söndagens huvudgudstjänst. I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan understryks att söndagen huvudgudstjänst består av fyra delar:

Samling
Ordet
Måltiden
Sändning

I många församlingar i Sverige hoppas den tredje delen, måltiden, över. Det finns historiska skäl, förstås. Vissa menar också att det är av omsorg gentemot dem som inte vill ta emot nattvarden.

Om mässa/nattvard firas finns erbjudandet där både för den som vill ta emot och den som vill avstå. Det ser jag som en god ordning.

'Mässa' kommer språkligt från samma ord som 'mission' och det betyder 'sändning'. Jag gillar det. Som kristna sänds vi i gudstjänsten ut i våra olika sammanhang. Det är där som gudstjänsten får sin viktiga fortsättning. Där deltar vi med andra människor av god vilja i att bygga en rättfärdig värld. Och vårda en hotad skapelse.

Där kan också en präst behövas. Men då mer som ett stöd och en inspiration. Kyrkan i världen är inte liktydigt med präster. Tvärtom! Det viktiga är vad varje kristen säger och gör.

Det märkliga i Eastwood är att predikstolsklädet föreställer en kalk (bägare) och
oblater (bröd) som används i mässan. På altarklädet (antependiet) finns däremot
liknelsen som kallas 'fyrahanda sädesåker' som beskriver hur ordet sås ut (predikas?).
 Att de olika bilderna placerats så ger mig lite myror i huvudet.

En bråkig frihet

Så kallar DN yttrandefriheten i sin ledare den 8 januari.

Och visst är den bråkig. Det visar inte minst en insändare av Theodor Kallifatides i gårdagen nätupplaga av DN.

Kallifatides har reagerat på följande meing i ledaren från den 8 januari:

Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

Så här skriver Kallifatides:

Jag läser denna mening i Dagens Nyheters osignerade ledarsida den 8 januari i år med bultande hjärta. Ser jag rätt? Dessa ord är föranledda av händelserna i Paris.
Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.
Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.
Värdet av att ha rätt att kränka andra är varken absolut eller [omätbart].
En sådan rätt borde över huvud taget inte finnas.

Ord och inga visor. Jag håller med. Det är precis som DN skrev meningen före, i samma ledare:

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme.

Denna gång använde nog inte DN sitt omdöme.

Men om någon nu skulle granska mina blogginlägg i frågan skulle säkert en del kunna ifrågasättas. Yttrandefriheten är bråkig!

Så bråkig att Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, enligt DN idag, säger att

... Charlie Hebdos chefredaktör gick för långt med Muhammedpubliceringarna.

Han går så långt att han menar att chefredaktören

... drev sina medarbetare in i döden

Skriver DN och hänvisar till franska tidningar, bland annat Le Figaro.

Ännu bråkigare blir det när DN också rapporterar att Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu säger enligt bland annat turkiska Milliyet:

Pressfrihet betyder inte frihet att förolämpa.

Nu har ju kanske inte Turkiet gjort sig känt för att värna pressfriheten. Men deras premiärminister var med och marscherade i Paris tillsammans med de andra 40 stats- och regeringschefer – till stöd för just yttrandefriehten.

En bråkig frihet. På något sätt har detta att göra med den urgamla frågan om människans frihet. På gott och ont.