Svenska kyrkan i Norrköping är Svenska kyrkans minsta pastorat

Nej, stopp nu! Så kan det väl inte vara. Det är ju ett av de största. Kanske till och med ett av de så kallade superpastoraten.

Inte om vi ska tro senaste numret av Kyrkfack (en tidning från Kyrkans Akademikerförbund). I en artikel som återfinns i nr 1/20014 på sidan 4-6 intervjuas pastoratets kanslichef Camilla Ruben och dess kyrkoherde Thomas Wärfman. Visserligen står det att Svenska kyrkan i Norrköping har 82 000 medlemmar. Men mitt i artikeln kan man ändå läsa följande:

Thomas Wärfman tillträdde tjänsten som kyrkoherde för 300 personer den 1 januari …

OK, jag förstår. De menar att det är 300 anställda. Men varför står det inte det i så fall! Varför står det att tillträdde en tjänst som ”kyrkoherde för 300 personer”? I så fall måste ju Svenska kyrkan i Norrköping vara Svenska kyrkans minsta pastorat.

Bakom mitt hårklyveri ligger naturligtvis något viktigt. Det kan ibland uppfattas så, att ett pastorat eller en församling i Svenska kyrkan är lika med de anställda. Långt ifrån alltid och långt ifrån på alla platser. Just denna artikel återfinns visserligen i en publikation, där de anställda står i centrum. Jag vet det! Men det är ändå olyckligt och tyvärr en smula symptomatiskt.

I qualify to be a blood donor

Tuesday 20 August 2013 I asked a question in a blog post:

Who qualifies to be a blood donor?

I wrote in that blog post that I used to be a blood donor, but after many years the rules changed and my Hb was regarded too low. To me that was a disappointment. I wanted to contribute!

Even at the Liberty Mall in Pietermaritzburg,
 people are given a chance to donate blood,
and by doing that - save lives!

So, I have asked a few times in South Africa if it would be possible this side. And, yes, it is. Even for a Swedish citizen. As long as I give more than three times.

Just before Christmas I asked at the mall, where an opportunity was given, but then I had been to Mozambique, so it was not possible.

Last week I saw the busses at campus and approached them. All obstacles were removed and I gave blood for the first time in many years. Very effective. Fill in a form. Somebody enter my details in the computer. Give a blood sample to test hb. It was OK. Blood pressure and then off to the coach.

This is a very small contribution, which most adults can make. If you are one of those – think about it. It can save lives!

Not many selfies on this blog, but this one,
when I donate blood, I needed to publish.

Unity creates more diversity

The Theological Café draws inspiration also
from Latin America.

This one-liner was delivered by my friend and colleague Erik Berggren at the Theological Café at the University of KwaZulu-Natal earlier today. Erik was invited to share some thoughts with us based on his PhD project, which has the working title:

Ethnicity challenging Catholicity.

The theme for today’s Theological Café was:

The hegemony of English and the Catholicity of the church

It is a common thing that scholars share work in progress with students and other colleagues. We discuss both methodologies and content at these cafés.

Erik Berggren and Gerald West.

At one a clock we were only 5-6 people in room NAB 107 but five past one about 30 had arrived. After Prof Gerald West had opened the café and I had introduced our guest, Eric gave a brief overview of the theme. His starting points were interesting. He comes from the northern part of Sweden. I didn’t know that Erik has Sami ancestors. This was his first inspiration in studying ethnicity and catholicity. Another inspirational experience was one semester as student at the Ecumenical Institute at Bossay outside Geneva. And thirdly, of course, his four years in Kimberley as a Hospital Chaplain for the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

After the short introduction many students and teachers were eager to contribute to the discussion. One student gave an interesting perspective from Tanzania, a country with 127 languages and kiSwahili as a unifying language. Very few are kiSwahili mother tongue speakers.

Another perspective came from Ethiopia and a few from South Africa. One English mother tongue speaker confessed that English as a lingua franca from the beginning was spread through the force of weapon.

Other interesting aspects were our heritage as Christians having a Bible written in at least three different languages: Hebrew, Aramaic and Koine Greek.

All the comments and questions dealt with the realities we face when it comes to language. If the church wants to be catholic, everyone must be given an opportunity to express herself/himself in his/her own language. This is a source of richness to the community but it can also create tensions. Thus the heading: Unity creates more diversity. If we try to allow more than one language in our liturgy some people will feel uncomfortable. How can we approach that challenge?

I know that Erik was more than satisfied with the outcome and personally I also felt happy. One of my roles is to bring new theological knowledge back to Sweden. This time Erik became the instrument. Of course I know that he already has a lot of experience from this context but not necessarily as a doctoral student. I know this will give him courage to go back and do more contextual theology at home.

One major difference – if I compare UKZN with the University of Uppsala – is that people this side freely engage with their own faith experience as well as with socio-political realities. In Uppsala no theologian dares to include own faith experiences in an academic discussion and most of the time the socio-political context is left outside the lecture room. (I know that I write under correction on this point, but if I am wrong, please do correct me!)

At the end of the Café Prof West advertised another three theological cafés coming up during the next few weeks. The themes were around the Israel-Apartheid week, Black Tax in the United States and the Fortress of Europe. Interesting topics and all of them dealt with from a theological point of view.

Anglican and Lutheran

Of course I am a Lutheran. But I also enjoy fellowship with the Anglican Church. In the pew leaflet of the Anglican Cathedral of the Holy Nativity one can read this:

LENT BIBLE STUDIES

Pontius Pilate and Jesus: About Power Relations.

Every Sunday we mention the name of the ancient politician Pontius Pilate. Why is he so important? In five Bible Studies we take a look at the relationship between Jesus and Pontius Pilate and together we draw conclusions for our own lives.

The Lenten Bible Studies will be led by the Revd. Dr. Anders Goranzon, (MDiv,PhD) on Wednesdays in the Colenso Hall starting at 17:30.

Please make every effort to attend. 

I look forward to this. I will lead the Bible Studies in the tradition of CBS = Contextual Bible Studies. Through engaging with the person Pontius Pilate we will understand more about ourselves and our own time.

This takes place on Wednesday evening. Thursday morning at 06h45 I lead the morning Eucharist and coming Sunday I preside and preach in the first service at 07h00 and in the second service at 08h30 I preach.

This week I spend a little bit more time in the Anglican Church then in the Lutheran. But Sunday the 23 I will be back in my own tradition and preach at the Lutheran Theological Institute - LTI.

After all there is only One, Holy, Catholic, and Apostolic Church.

Birgitta Ekman bir katolik

Dagens stora, kyrkliga nyhet. Birgitta Ekman blir katolik. Det blir även hennes man. Han heter Ulf.

Sedan millennieskiftet har jag och min hustru Birgitta på olika sätt kommit i kontakt med den vitala katolska kyrkan. Steg för steg har det lett fram till en omprövning av vår övertygelse och vår kyrkliga praxis. Vi lämnar nu Livets Ord för att denna vår bli upptagna i den katolska kyrkan.

Så skriver Ulf Ekman, grundare av Livets Ord, i en debattartikel på DN debatt. Det får väl beskrivas som en rätt stor nyhet. Få har upprört som Ulf Ekman. Få har missförståtts och blivit misstänkliggjorda. Kanske ibland med rätta. Han skriver också:

Dessutom måste jag med sorg konstatera att slitningar, meningsskiljaktigheter och tvister har skapat ovänskap och att enskilda människor har tillfogats sår och lidanden genom sina kontakter med rörelsen. I detta har jag själv och andra företrädare för Livets Ord ett ansvar, och jag är uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida.

Här beskrivs en verklighet. Jag har mött och lärt känna en del av dessa människor. Som farit illa.

Första gången jag mötte Ulf Ekman var på hans prästvigning i Göteborgs domkyrka 1979. Min äldste bror prästvigdes samtidigt. Ganska snart kom Ulf Ekman att bli studentpräst i Uppsala och det var många som samlades, inom ramen för SESG (Sveriges Evangeliska Student och Gymnasiströrelse) det som idag heter Credo. Samlingarna ägde rum i en sal på Kyrkans hus! (Skulle det gå idag?)

Många var upprörda och jag tillhörde dessa. Ulf Ekman var starkt påverkad av den s k framgångsteologin eller trosrörelsen. Jag minns en tågresa, när jag råkade hamna på samma tåg som Ulf Ekman. Det var fullsatt och jag hade inget platsbiljett. Det hade inte han heller. Han litade på att Gud skulle ordna en plats, sa han. Efter några stationer blev ett par platser lediga och vi hamnade bredvid varandra. Han hade redan då en utstrålning men jag minns att jag också var kritisk till mycket av det han sa under vårt samtal. Året var kanske 1981.

Sedan hamnade Ulf Ekman i Tulsa, Oklahoma hos Kenneth E Hagin. När han kom tillbaka därifrån ändrades mycket. 1983 bildades Livets Ord. Ulf Ekman kunde inte vara kvar som präst i Svenska kyrkan och det blev en oerhört långdragen och smärtsam skilsmässa mellan den del av Svenska kyrkan han tillhört och Livets Ord. Många andra samfund påverkades.

Det är klart att Carola Häggkvists medlemskap i Livets Ord också påverkade hur omvärlden såg på denna rörelse. Fint på något sätt att Carola kunde behålla sin popularitet, trots att den församling hon ett tag tillhörde, hade så låg status i folkhavet. På grund av många ogrundade fördomar. Och en hel del välgrundade.

Nu lämnar makarna Ekman församlingen. En av deras söner, Benjamin, blev katolik redan förra året.

Men kvar i Livets ord finns en annan av deras söner – Jonathan. Han är dessutom ordförande i stiftelsen. han skriver:

Som styrelseordförande och ytterst ansvarig för hela Livets Ord känner jag mig trygg med dessa människor. Jag känner mig också trygg i förtröstan på att Gud har sin hand över Livets Ord. Vi har mycket kvar att utföra och jag är fullt övertygad om att våra glansdagar inte på något vis ligger bakom oss. Vi har vår storhetstid framför oss.

Ja, vad ska vi tro om detta?

Ulf Ekmans brev till församlingen finns här.

Hans hemsida, som heter: Ulf Ekman ministries, finns här.  

Några dagboksanteckningar

Vårt liv i Sydafrika är inne i en intensiv fas. Efter ett skönt sommarlov (jo, i Sydafrika firar vi jul och nyår på sommaren) drog 2014 igång med många intressanta arbetsuppgifter. Både för mig och hustrun. Jag ska kort kommentera några av mina.

Svenska kyrkans forskningsenhet besökte Pietermaritzburg i slutet av januari. Det blev goda samtal, möten mellan svenska forskare och lärare från mitt universitet här i Pietermaritzburg samt studiebesök i två kyrkor i Durban. Jag hade en del ansvar för planeringen av detta besök.

Samtidigt behövde jag förbereda mig för det akademiska året, som startade andra veckan i februari. Samma vecka som terminsstarten, genomfördes en workshop i Mariannhill – halvvägs till Durban. Det var representanter från fem stift i södra Afrika som mötte representanter för sina fem vänstift i Sverige. Här var framför allt hustrun ansvarig för programmet och mycket praktiskt men även jag var med och medverkade med några föredrag. Vi jobbade mycket med det s k missionsdokumentet: 

Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes. 

Spännnade. En viktig del var de kontextuella bibelstudierna, som en sydafrikansk kollega ledde.

Detta år undervisar jag mycket. Jag är ansvarig för en kurs i Homiletik och Liturgik. (Homiletik kan översättas som predikokunskap och liturgik handlar om hur vi firar våra gudstjänster). Det är fyra lektioner varje vecka och jag uppskattar studenternas engagemang.

Jag är också kurssamordnare för en kurs i metod och teori. Där är vi fem lärare som undervisar ihop. Nästan 40 studenter från hela Afrika (samt två från Costa Rica). Vi använder våra olika discipliner för att arbeta kring ett case study, som handlar om homosexualitet. Just nu sitter jag och rättar drygt 35 essayer, som studenterna lämnat in.

Dessutom deltar jag i några andra kurser, där jag hoppar in med enskilda lektioner eller bistår i examinationen. Det rör sig om en kurs i ledarskap och några kurser i kristendomens historia. Bland annat ska jag ha en dubbelföreläsning om Svenska staten, Svenska kyrkan och samerna. Det ska handla om kolonialism och mission. Men det blir först i april. Jag har dock redan börjat förbereda mig.

På min fritid är jag också en del på det lutherska prästseminariet. Jag predikar vid vissa gudstjänster och har en kurs i själavård. Det känns viktigt att ha kontakt också med vår egen partnerkyrkas prästutbildning.

Däremot har jag inte så många arbetsuppgifter i den församling vi tillhör, i Eastwood, men jag hade t ex ansvar för askonsdagsmässan. Det kanske blir mer framöver. Vi får se. Å andra sidan leder jag morgonmässa varje torsdag i den anglikanska katedralen. Så jag är rätt nöjd. Där ska jag också leda fem bibelstudier under fastan. Det ser jag fram emot!

Säkert blir andra halvåret mindre intensivt. Då kommer vi att ha färre kurser och ägna oss mer åt handledning av studenter. Just nu koncentrerar jag mig på två doktorander, så att de kommer igång med sina litteraturstudier och börjar förbereda sina s k research proposals. Vid vårt universitet behöver man aldrig försvara sin avhandling – de har helt enkelt inga disputationer men däremot ska man muntligt försvara sin research proposal, som är mycket omfattandet. Får man ordning på den blir det senare mycket lättare att utföra sin forskning och sammanställa avhandlingen.

Under årets andra del hoppas jag också få tid att skriva några vetenskapliga artiklar. Jag är på gång med en, som jag fått löfte om att publicera men fler ska det bli. Hoppas jag!

Allt detta har varit och är mycket givande och inspirerande. Visst kräver det mycket men det ger också massor tillbaka. För att inte helt uppslukas av det akademiska har det därför varit gott att ha många besök under denna period. Både släkt, vänner och arbetskamrater har besökt oss och vårt stora hus har verkligen varit en välsignelse. Det är härligt med alla dessa besök – välkomna avbrott i undervisning och förberedelser.

Både hustrun och jag är oerhört tacksamma för att få vara här just nu. Vi trivs!

Sápmi – några anteckningar - även om San

Bårjås eller Porjus ligger lite norr om Jokkmokk, som på samiska kan heta Jåhkåmåhkke eller Dálvvadis. Vägen förbi Bårjås fortsätter mot Jiellevárri, som också kallas Váhčir eller Gällivare. Det var i Porjus/Bårjås som jag började skolan, när jag var på väg att fylla sju år. Vi bodde tre år i prästgården i detta kraftverkssamhälle men vår, sommar och höst tillbringade vi en vecka eller några helger i två andra byar: Saltoluokta och Vaisaluokta. Där fanns också prästbostäder. Prästkåtor. Vi låg i sovsäckar, på renfällar och under renfällarna björkris. Under björkrisen jordgolv. Jag minns dofterna och även en och annan mus, som sprang över min sovsäck innan jag somande.

Under dessa år åt vi ofta renkött och ännu oftare röding. Rödingen var saltad och jag minns att jag inte var så förtjust i den. Inte heller i ren-lever, som har en frän smak. Självklart åt vi mycket annat också. Men jag minns verkligen allt renkött och all salt röding.

Det är ofta som min uppväxt i Sapmi dyker upp i mitt medvetande. Även i södra Afrika finns ursprungsfolk. Ordet San, som beskriver de grupper som bor framför allt i Botswana och Namibia, liknar Same delvis men jag tror inte det finns någon språklig koppling.

När jag läser på Sametingets hemsida beskrivs ursprungsfolk eller urfolk såhär:

FN:s definition av ursprungfolk (enligt Cobo-studien) säger att ursprungsfolk är de som...

      ·  har en historisk kontinuitet med samhällen i det territorium som senare invaderades eller koloniserades av andra.

·  anser sig själva skilda från den allmänna befolkningen som nu lever i detta territorium.

·  strävar efter att bevara, utveckla och överföra sitt traditionella territorium och sin etniska identitet till framtida generationer.

Samerna själva identifierar sig som ett ursprungsfolk eller urfolk. Inte ursprungsbefolkning, en term som antyder att landområde och folk inte hör ihop. En befolkning, menar samerna, går enklare att flytta på!

Tre gånger den senaste veckan har nyheter relaterade till Sapmi dykt upp i mitt facebook-flöde.

Tydligen har RobertGustafsson gjort en mycket tveksam sketch i SNN News i TV4. Den är anmäld till Granskningsnämden men i svensk media är det, enligt vad jag förstår ganska tyst om den. Är det kanske symptomatiskt?

En annan sak jag sett är kulturprojektet "San – Sápmi exchange in Umeå", där en grupp från Botswana (Naro San) tillsammans med några samer och andra svenskar under någon vecka framför olika former av program. Den tillfälligt sammansatta gruppen gjorde också ett nedslag på Etnografiska museet i Stockholm och enligt en person som var där, skedde t ex det avslutande samtalet helt utan vare sig samisk eller sansk närvaro. Samtalet blev ett samtal om San och Sápmi istället för ett samtal med dem det berörde. Märkligt! 

Jag har hittat ett klipp på youtube som visar några minuter av detta kulturmöte, från Umeå. Jag har viss erfarenhet av både San och Sápmi och tror att det kunde ha varit mycket bättre än det som vi ser på klippet. Men jag var inte där, så jag kan inte uttala mig om programmet i sin helhet. Länken till klippet kommer här.

Det tredje exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet av författaren Marcus Priftis som gäller gruvbrytningen i Kallak – Gállok. Frågor han ställer är:

Vem är rättmätig ägare till norra Sveriges naturresurser? Samerna eller staten Sverige? I dag faller dom mot aktivister som protesterat i Kallak. Men när kommer domen över svensk gruvkolonialism ….

Men det står inte så mycket i media, bloggar eller twitter om allt detta. Det verkar som om svensk media (både gammelmedia och social medier) har en slags tondövhet för detta. Och det gäller tyvärr även i södra Afrika. Vad är det som gör att majoritetsbefolkningar blir så provocerade av urfolk? Till den grad att de ofta helt osynliggörs? Vad det än är, så är det är djupt beklagligt!