Sápmi – några anteckningar - även om San

Bårjås eller Porjus ligger lite norr om Jokkmokk, som på samiska kan heta Jåhkåmåhkke eller Dálvvadis. Vägen förbi Bårjås fortsätter mot Jiellevárri, som också kallas Váhčir eller Gällivare. Det var i Porjus/Bårjås som jag började skolan, när jag var på väg att fylla sju år. Vi bodde tre år i prästgården i detta kraftverkssamhälle men vår, sommar och höst tillbringade vi en vecka eller några helger i två andra byar: Saltoluokta och Vaisaluokta. Där fanns också prästbostäder. Prästkåtor. Vi låg i sovsäckar, på renfällar och under renfällarna björkris. Under björkrisen jordgolv. Jag minns dofterna och även en och annan mus, som sprang över min sovsäck innan jag somande.

Under dessa år åt vi ofta renkött och ännu oftare röding. Rödingen var saltad och jag minns att jag inte var så förtjust i den. Inte heller i ren-lever, som har en frän smak. Självklart åt vi mycket annat också. Men jag minns verkligen allt renkött och all salt röding.

Det är ofta som min uppväxt i Sapmi dyker upp i mitt medvetande. Även i södra Afrika finns ursprungsfolk. Ordet San, som beskriver de grupper som bor framför allt i Botswana och Namibia, liknar Same delvis men jag tror inte det finns någon språklig koppling.

När jag läser på Sametingets hemsida beskrivs ursprungsfolk eller urfolk såhär:

FN:s definition av ursprungfolk (enligt Cobo-studien) säger att ursprungsfolk är de som...

      ·  har en historisk kontinuitet med samhällen i det territorium som senare invaderades eller koloniserades av andra.

·  anser sig själva skilda från den allmänna befolkningen som nu lever i detta territorium.

·  strävar efter att bevara, utveckla och överföra sitt traditionella territorium och sin etniska identitet till framtida generationer.

Samerna själva identifierar sig som ett ursprungsfolk eller urfolk. Inte ursprungsbefolkning, en term som antyder att landområde och folk inte hör ihop. En befolkning, menar samerna, går enklare att flytta på!

Tre gånger den senaste veckan har nyheter relaterade till Sapmi dykt upp i mitt facebook-flöde.

Tydligen har RobertGustafsson gjort en mycket tveksam sketch i SNN News i TV4. Den är anmäld till Granskningsnämden men i svensk media är det, enligt vad jag förstår ganska tyst om den. Är det kanske symptomatiskt?

En annan sak jag sett är kulturprojektet "San – Sápmi exchange in Umeå", där en grupp från Botswana (Naro San) tillsammans med några samer och andra svenskar under någon vecka framför olika former av program. Den tillfälligt sammansatta gruppen gjorde också ett nedslag på Etnografiska museet i Stockholm och enligt en person som var där, skedde t ex det avslutande samtalet helt utan vare sig samisk eller sansk närvaro. Samtalet blev ett samtal om San och Sápmi istället för ett samtal med dem det berörde. Märkligt! 

Jag har hittat ett klipp på youtube som visar några minuter av detta kulturmöte, från Umeå. Jag har viss erfarenhet av både San och Sápmi och tror att det kunde ha varit mycket bättre än det som vi ser på klippet. Men jag var inte där, så jag kan inte uttala mig om programmet i sin helhet. Länken till klippet kommer här.

Det tredje exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet av författaren Marcus Priftis som gäller gruvbrytningen i Kallak – Gállok. Frågor han ställer är:

Vem är rättmätig ägare till norra Sveriges naturresurser? Samerna eller staten Sverige? I dag faller dom mot aktivister som protesterat i Kallak. Men när kommer domen över svensk gruvkolonialism ….

Men det står inte så mycket i media, bloggar eller twitter om allt detta. Det verkar som om svensk media (både gammelmedia och social medier) har en slags tondövhet för detta. Och det gäller tyvärr även i södra Afrika. Vad är det som gör att majoritetsbefolkningar blir så provocerade av urfolk? Till den grad att de ofta helt osynliggörs? Vad det än är, så är det är djupt beklagligt!

Let justice roll down like waters

Every day at the Assembly revolves around a Bible text. Today Amos 5:14-24 which is a strong and prophetic message relevant in this context.

Every day at the Assembly starts with a Morning Prayer and bible study. I attend the English Plenary Bible Study. We are many hundreds but it works. The method is contextual bible study and we are asked to form small groups where we sit. Today it was led by my colleague at the UKZN, Prof Sarojini Nadar. Four people helped her read the text. Thereafter she welcomed Amos to the stage. First it felt as a humoristic role-play but it soon turned into a real encounter.

A prophet from Tahiti!

In our small group I met Ms Katia Tupara from the Maohi Protestant Church, Tahiti. When we were invited to share thoughts about the bible text she told us about the French occupation of Tahiti. This came as a very prophetic challenge to me. I have to realize that I did not pay much attention to the political situation of the people in the so called French Polynesia. I know about the nuclear tests which is of course only one part of a very complex situation. On top of that the people living on those islands also have to face the climate change and the rising of the sea level. I asked Katia about how she feels about the image from Amos:

Let justice roll down like waters

She said that there is a huge difference between the waters. Rising sea levels are caused by the big countries in the world. The water Amos is talking about is the fresh water springing up from the soil of these islands.

 

Ylva Sarri is drumming on her digital drum.

The bible study was done with words and drums. For instance the reading of the bible text was mixed with drumming. As a sign of how a prophet makes people listen by making a lot of noise. This made me think of the situation in Sweden. In the 17th Century the Swedish state (which was then in total union with the Church of Sweden) burned and destroyed the drums of the Sami people. Today the Swedish state allow foreign companies to exploit Sápmi. The mine in Gállok is only one example. I hope that the Sami people find their destroyed drums and also their prophetic voice. One such voice is Ylva Sarri. She is one of four delegates from Church of Sweden. You can find her blog through this link.

The first plenary this day began with three greetings. One came from the Archbishop of Canterbury (Anglican). The other was from the Chairperson of the Pentecostal World fellowship. He told us that his participation in the Global Christian Forum has been an inspiration for him. He quoted Mark 9:40 where Jesus says:

Whoever is not against us is for us ...

The last greeting was given by the leader of a Buddhist organization in Japan which has worked together with the WCC since Vancouver in 1983. They support some of the WCC programmes. I think this was great! But why is always those greetings given by elderly men. His Grace, His Holiness, His Eminence …. This needs to be changed! Now!

The plenary was called the Asia Plenary. We listened to five different speakers. One spoke (again) about multiple identities in Asia. Another one said that the 21st Century is called the Asian century. But how about Africa? I cannot recall all the presenters but one was a Korean Orthodox bishop who made a plea for the Orthodox churches in the Middle East. He also showed slides from the Holy Trinity Church in Pyongyang. The Orthodox Church in North and South Korea is united. The strongest message though came from a medical doctor from India who told the story about two girl conjoined twins that where born near the hospital. The family rejected them but the hospital and the whole village embraced them. Their names were Stuti and Aradhana, meaning Praise and Worship. When they were separated after a few years Aradhana died from an infection after some time. A tragedy, of course. But the outcome was that the family went through a process and accepted Stuti, who is now living with her biological family.