Utlandskyrkan och Svenska kyrkans internationella arbete

Igår var det manifestationsdag i Växjö stift. Över 100 ombud för Svenska kyrkans internationella arbete och för utlandskyrkan var samlade. Så roligt att det finns så mycket idealitet. Många är naturligtvis i övre medelåldern. Men det gör inte så mycket . Engagemanget är det viktigaste. Ibland säger man slarvigt att utlandskyrkan (Svenska kyrkan i utlandet d v s SKUT) är den del av Svenska kyrkans internationella arbete. Så är det ju inte! Utlandskyrkan består av församlingar i Svenska kyrkan, som ligger i utlandet. De har en annan organisation än församlingar på svensk mark. Men de har gudstjänstfirare, anställda och förtroendevalda. De bedriver utåtriktat arbete. Ofta med mycket mindre ekonomiska medel än församlingarna på svensk mark. Men i sak är de just detta: församlingar i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans internationella arbete är något annat. Det är Svenska kyrkans sätt att stå i relation till andra kyrkor i världen. Det handlar även om att ha samverkan med andra partners. Det kan även gälla katastrofhjälp t ex genom ACT (Action by Churches Together).

Alltså kan även en församling i utlandskyrkan ha ett internationellt arbete. Samla in pengar. Dela information. Be och engagera sig i andra kyrkors liv och verklighet. En liten bild av skillnaden fick jag igår, när vi firade mässa i Växjö domkyrka. Den leddes av biskop Jan-Olof Johansson. Ett tag fick ordföranden för SKUT-rådet i Växjö stift, Richard Grügiel, hålla i kräklan. Det blev så att han håller den som en abbot skulle göra. Kroken är vänd inåt. I abbotens fall handlar det om att en abbot är herde för munkarna i klostret. Det kan ju stämma med utlandskyrkans uppdrag. Att verka bland svenskar i utlandet.

Jag tog ett kort och drog mig till minnes Svenska kyrkans ungas vintermöte gångna Nyårshelgen. Då fick Martin Lennartsson hålla i kräklan ett tag. Martin är med i Internationella rådet i Växjö stift. Trots att bilden är suddig, tagen av hustrun med en åldersstigen mobiltelefon, så ser man att han håller kräklan som biskopen gör: med kroken utåt. Svenska kyrkans internationella arbete riktar sig mot hela den världsvida kyrkan och vidare än så. Både abboten och biskopen behövs. Roligt därför att vi kan samlas till en gemensam manifestationsdag i Växjö stift.

Jag bor i Kalmar nu

En bekant från Aneby bloggar om att han bott i Kalmar under rubriken: Här bodde jag för 30 år sen. Det känns bra att få länka till hans bloggpost. Ett av fotografierna är taget från dörren in till Birgittakyrkan.

En oväntad slips på Jungfru Marie Bebådelsedag

När jag kom till Birgittakyrkan idag hängde vissa frågor i luften. Bland annat hade jag inte hittat någon, som kunde hålla i samlingen för barn. Jag sa högt en stund innan att det var min bön: att någon skulle erbjuda sig. Och någon erbjöd sig . Så skönt! Jag tackar denna räddande (inte ängel) men änglalika person. Högmässan blev härlig. Inte minst Katarinakören, som sjöng vårt Gloria på ett nytt sätt. De stod längst ner i kyrkan och gick fram i de fyra gångarna, sjungandes kanon. Samtidigt gjorde de rörelser med händerna. Dans? Ja, det vill jag kalla det. Så kommer ju också ordet kör från det grekiska ordet för dans. (Jämför ordet koreografi: χορός = dans och γράφειν = skriva.) Så småningom fick vi vara med i sången men lite trögare var det med rörelserna. Vi har mycket kvar att lära. Eller som man också kan säga: stor utvecklingspotential! I många stycken var det en härlig högmässa. Men det klart mest humoristiska fick jag klart för mig i sakristian. En av kyrkvärdarna, som inte var i tjänst men väl deltog i högmässan, hade en skojig slips. Väl vald! Han har arbetat på ett företag som sysslar med insemination av nötboskap. Vid ett tillfälle hade han fått en slips, där mönstret är en massa spermier som tränger in i ägg. Underbart! Det var länge sedan jag fick mig ett så gott skratt. Titta själv:

Intensivt

Just nu är livet intensivt. Våren kommer med stormsteg. Arbetet kräver sitt och vi håller på att måla fönsterkarmar, sedan målerifirman tagit alla bågar. I eftermiddag står jag i världsbutiken 2 timmar, därefter sammanträde med styrelsen. Hela lördagen är det manifestationsdag i Växjö med internationella frågor i fokus. Idag blir det dessutom två begravningar och på söndag högmässa och musikgudstjänst. Livet är intensivt. Det är som det ska. Solen skiner redan och jag kan höra fåglarna kvittra. Tack, Gud, för att jag får vara med!

Kroppkakor - livets nödtorft

Åtminstone på Kalmar nation med näst äldsta dottern iförd mostrets folkdräkt. Vackert!

Horisont

Tidningen Östran skriver om Horisont i Kalmar. Det är ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Det har tidningen gjort förr. Då var hustrun och två av de boende, som hon var god man för, intervjuade. Rubriken sa då: Tror på en framtid i Sverige.
Nu har Östran skrivit om Horisont ur ett annat perspektiv. Det är självklart helt i sin ordning. Media ska granska. Exakt hur många artiklar det är vet jag inte men en av de första i nätupplagan publicerades den 9 mars. ”Misstankar om fler brott på Horisont”. I papperstidningen har det dessutom varit relativt stora uppslag på första sidan, som exempelvis just den 9 mars: ÖSTRAN AVSLÖJAR NYTT VÅLDTÄKTSFALL PÅ FLYKTINGBOENDET
Ja, Horisont är ett flyktingboende. Ja, det finns anmälningar om våldtäktsfall. Oacceptabelt. Självklart. Tidningen sköter sitt arbete.
Det som däremot kommer som ett brev på posten är en svans av mer eller mindre främlingsfientliga inlägg på Östrans nätupplaga. Jag misstänker att dessa är mindre hedrande för Östran. Å andra sidan finns det också de som ”skjuter budbäraren”. Det stödjer jag verkligen inte heller!
Därför är det ingen överraskning att tidningens nyhetschef reagerar. I ett par kommentartrådar skriver Agneta Adeen ett längre inlägg där hon bland annat förklarar varför tidningen granskar Horisont.
Jag tror journalisterna på Östran om gott. Det är bra att en granskning sker. Möjligen vill jag sätta ett frågetecken för rubriken på förstasidan i papperstidningen den 9 mars. Det bor ju andra på Horisont. Att det inte är roligt för dem att klä skott för det några andra gjort är förståeligt.
Så vad kan vi göra åt det? Fler skulle kunna ställa upp som gode män. Det är ju egentligen dessa personer, som i första hand agerar ställföreträdande föräldrar. Horisonts uppdrag är ett annat.
Personligen försöker jag delta i samtalet i Östran. Jag vill se det som en öppning. Men hur många läser dessa kommentarsfält?
Jag kritiserar också i ett fall att inte Östran följer sina egna regler för vad kommentarer får innehålla. Min fråga där har ännu inte besvarats.
Men en annan fråga hänger i luften: Vad anser tidningen på ledarplats? Kanske har jag läst dåligt men det är inte ofta som Peter Akinder och Jan G Andersson uttalar sig i integrationsfrågor. Men jag kan ha missat viktiga inlägg. Jag lusläser inte alltid ledarsidorna.
Och vad säger kommunstyrelsens ordförande?
I dagens tidning står det att den nya landshövdingen, Stefan Carlsson, fått ett uppdrag från regeringen att jobba med integration. Han är på bild tillsammans med Johan Persson, kommunstyrelsens ordförande.
Personligen välkomnar jag att opinionsbildare som dessa kliver fram och tar sitt ledarskap. Det ska bli spännande att se vad den nya landshövdingen har att bidra med.

Gillar barn växelvis boende?

Skulle jag vilja flytta varje vecka? Skulle jag vilja ha två bostäder och pendla mellan dem. Varje vecka?
I aktuellt ikväll handlade det om växelvis boende för barn i separerade familjer. Förmodligen stämmer det att det är bättre att bo lika mycket hos varje förälder.
Om det nu blivit så att föräldrarna inte sett någon annan lösning än att separera. Det blir ju så ibland. Jag har ingen lust att sätta mig till doms över detta.
Men när jag hör inslaget slår det mig: tänk så många barn som lever såhär? Ena veckan hos den ena föräldern. Flytt. Nästa vecka hos den andra. Flytt. Osv. Var finns barnperspektivet? Är det rimligt att så många barn måste leva så?
Barnpsykologen som var intervjuad ansåg att barn inte är som vuxna. Vi vuxna säger: mitt hem är min borg. För barnen är mamma och pappa tryggheten. Så länge man bor hos någon av föräldrarna är man trygg.
Stämmer detta? Eller är det en efterhandskonstruktion? För att orka leva med hur barn har det, när de vuxna går skilda vägar?
Nog borde det vara en prioriterad uppgift i ett samhälle att underlätta för familjer att hålla ihop. Om man skulle anlägga ett barnperspektiv?
Kan det rent av vara bättre för barn att komma till genom insemination? Och bara ha en förälder? Då uppstår ju en situation där barnet aldrig behöver utsättas för separation och inte heller för växelvis boende.
Jag raljerar inte. Jag funderar högt.
Definitivt tror jag att två föräldrar är att föredra. Även om det blir separation. Konflikter och osämja tillhör verkligheten. Barn i separerade familjer kan säkert vara nog så harmoniska. Barn i hem som inte är separerade kan vara olyckliga.
Men i varje situation behöver någon ta tillvara barnets perspektiv. Både i den familj som splittras och i den som väljer att inte gör det. I bästa fall är det vi föräldrar som själva kan ta barnets perspektiv. Det är väl det som är att vara förälder.