Internationella tvillingdagen

Det är verkligen inte lätt att hålla ordning på alla temadagar. På ett sätt är det väl både omöjligt och onödigt. Men ibland är det ändå roligt att uppmärksamma ett och annat. Till exempel internationella tvillingdagen. Någon gjorde det i mitt flöde och då tänkte jag: det handlar om mig.

Va, tänker någon. Du är väl inte tvilling? Nej, det är jag inte. Men tvillingförälder. När jag var universitetslektor i Sydafrika handledde jag en mastersstudent från Uganda. När han fick veta att jag var tvillingförälder slutade han kalla mig ”doc” och började kalla mig ”Ssalongo”. På luganda är det en äretitel för en pappa till tvillingar. (En mamma till tvillingar kallas Nalongo).

Idag har jag lärt mig något om vår familj. Jag läste på helgdagar.nu om denna dags tillblivelse och förstod att den startades i Finland 2010.

Den internationella tvillingdagen instiftades 2010 av den finska föreningen Finlands Flerlingsfamiljer. Föreningen agerar som en huvudorganisation för ett flertal regionala föreningar vars fokus är så kallade flerlingsfamiljer. Med detta avses en familj där en graviditet lett till födseln av tvillingar, trillingar eller fyrlingar.

Det känns spännande att vara en flerlingsfamilj. Och just i vårt fall är det lite extra spännande, eftersom våra fem barn är födda under fem år, tre månader och en vecka. Det är alltså tätt mellan dem. Ett roligt partytrick har alltid varit att be gäster gissa vilka två som faktiskt är tvillingar. Inte så lätt. Särskilt som tvillingarna är en kille och en tjej.

Det kanske roligaste jag vet är vad vår yngste son brukar säga när han och hans bror är ute. Det skiljer ungefär ett år och sju månader på dem. De har samma frisyr (rakat huvud och skägg). Många tror då att de är tvillingar och frågar. Då pekar yngste sonen på sin bror och säger:

Han är tvilling. Inte jag.

Det sätter myror i huvudet på folk, som ju vet att det är bröder. Hur kan den ena vara tvilling och inte den andra? Jo, det saknas en av tre systrar i ekvationen.

Tidsfördriv i coronatid

Idag fick jag plötsligt inspiration att skanna in en hel hög med gamla diabilder. Mina syskon och jag träffades för några år sedan och gick igenom ursprungsfamiljens hela samling av diabilder. Många har nu slängts men en del fick jag med hem, för att så småningom skanna in. Det var 2019 som vi träffades, så det har tagit drygt 2 år. Men nu är det gjort.

Någon tid därefter var jag hemma hos mins syster och vi tittade igenom ytterligare några diabilder. En del från vår fars resor i Grekland och Zambia. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen när jag var nyfödd. Den organisationen finns inte längre. Om detta har jag – i ett annat sammanhang – bloggat förut. Länken kommer här.

Det är spännande att titta på gamla foton. Det väcker minnen till liv. Fotografierna på far ger mig en förståelse för varifrån jag fått min kärlek till den världsvida kyrkan.

Någonstans i Zambia är denna bild tagen. 1962. Men vilka andra finns på fotot?

Men sedan blir jag ju fascinerad av vissa fotografier från min barndom. Jag har inte tänkt publicera alla men några av dem kan jag inte låta bli. Kvalitén är inte den bästa.

Vart är jag på väg? Och kan jag verkligen spela pingis?

Är inte klänningen aningen lång?

Jag minns denna hockeyhjälm. Men varför glasögon?

Gillar barn växelvis boende?

Skulle jag vilja flytta varje vecka? Skulle jag vilja ha två bostäder och pendla mellan dem. Varje vecka?
I aktuellt ikväll handlade det om växelvis boende för barn i separerade familjer. Förmodligen stämmer det att det är bättre att bo lika mycket hos varje förälder.
Om det nu blivit så att föräldrarna inte sett någon annan lösning än att separera. Det blir ju så ibland. Jag har ingen lust att sätta mig till doms över detta.
Men när jag hör inslaget slår det mig: tänk så många barn som lever såhär? Ena veckan hos den ena föräldern. Flytt. Nästa vecka hos den andra. Flytt. Osv. Var finns barnperspektivet? Är det rimligt att så många barn måste leva så?
Barnpsykologen som var intervjuad ansåg att barn inte är som vuxna. Vi vuxna säger: mitt hem är min borg. För barnen är mamma och pappa tryggheten. Så länge man bor hos någon av föräldrarna är man trygg.
Stämmer detta? Eller är det en efterhandskonstruktion? För att orka leva med hur barn har det, när de vuxna går skilda vägar?
Nog borde det vara en prioriterad uppgift i ett samhälle att underlätta för familjer att hålla ihop. Om man skulle anlägga ett barnperspektiv?
Kan det rent av vara bättre för barn att komma till genom insemination? Och bara ha en förälder? Då uppstår ju en situation där barnet aldrig behöver utsättas för separation och inte heller för växelvis boende.
Jag raljerar inte. Jag funderar högt.
Definitivt tror jag att två föräldrar är att föredra. Även om det blir separation. Konflikter och osämja tillhör verkligheten. Barn i separerade familjer kan säkert vara nog så harmoniska. Barn i hem som inte är separerade kan vara olyckliga.
Men i varje situation behöver någon ta tillvara barnets perspektiv. Både i den familj som splittras och i den som väljer att inte gör det. I bästa fall är det vi föräldrar som själva kan ta barnets perspektiv. Det är väl det som är att vara förälder.