Gillar barn växelvis boende?

Skulle jag vilja flytta varje vecka? Skulle jag vilja ha två bostäder och pendla mellan dem. Varje vecka?
I aktuellt ikväll handlade det om växelvis boende för barn i separerade familjer. Förmodligen stämmer det att det är bättre att bo lika mycket hos varje förälder.
Om det nu blivit så att föräldrarna inte sett någon annan lösning än att separera. Det blir ju så ibland. Jag har ingen lust att sätta mig till doms över detta.
Men när jag hör inslaget slår det mig: tänk så många barn som lever såhär? Ena veckan hos den ena föräldern. Flytt. Nästa vecka hos den andra. Flytt. Osv. Var finns barnperspektivet? Är det rimligt att så många barn måste leva så?
Barnpsykologen som var intervjuad ansåg att barn inte är som vuxna. Vi vuxna säger: mitt hem är min borg. För barnen är mamma och pappa tryggheten. Så länge man bor hos någon av föräldrarna är man trygg.
Stämmer detta? Eller är det en efterhandskonstruktion? För att orka leva med hur barn har det, när de vuxna går skilda vägar?
Nog borde det vara en prioriterad uppgift i ett samhälle att underlätta för familjer att hålla ihop. Om man skulle anlägga ett barnperspektiv?
Kan det rent av vara bättre för barn att komma till genom insemination? Och bara ha en förälder? Då uppstår ju en situation där barnet aldrig behöver utsättas för separation och inte heller för växelvis boende.
Jag raljerar inte. Jag funderar högt.
Definitivt tror jag att två föräldrar är att föredra. Även om det blir separation. Konflikter och osämja tillhör verkligheten. Barn i separerade familjer kan säkert vara nog så harmoniska. Barn i hem som inte är separerade kan vara olyckliga.
Men i varje situation behöver någon ta tillvara barnets perspektiv. Både i den familj som splittras och i den som väljer att inte gör det. I bästa fall är det vi föräldrar som själva kan ta barnets perspektiv. Det är väl det som är att vara förälder.