Hela Sverige skramlar

Märkligt! TV-gala ikväll. Insamling till UNHCR. Det är bra. Det som är märkligt är när jag ser vissa inslag ur min kyrk-synvinkel.

Jonas Gardell har just framfört en hyllning till en homosexuell flykting, som utvisades av Sverige och dog i levercancer. Han och Mark hade gömt Ivan (om jag minns namnet rätt) och det sista de fick göra var att bekosta hans begravning.

Upprörande.

När sången framförs är Gardell klädd som en frikyrkopastor i kostym, vit skjorta och slips. Bakom honom och de andra sångarna finns en gospelkör och ett gäng frälsningssoldater vajar regnbågsfanor. Nej, de är kanske inte riktiga frälsningssoldater men de har bahytter på sig – den klassiska huvudbonaden för kvinnor i frälsningsarmén.

Dessförinnan har Hans Rosling tagits emot som en superhjälte. Det han gör är att berätta en berättelse. De 12 000 i globen får representera Syriens befolkning. Han går igenom hur ena läktaren är kvar i Syrien, hur en del av parketten flytt till Europa och hur tre rader lyckats fly till Sverige.

Dessa tackar han först, för att de kommit hit och visat oss hur hemskt kriget är. Sedan ber han om förlåtelse.

Det är klassiska kristna ord. TACK. FÖRLÅT. Och hela galan andas HJÄLP.

Min reflektion är denna. Visst är det intressant att dessa uttryck på ett självklart sätt förekommer på denna gala.

När det gäller Hans Rosling inser jag att han lyckas hantera det postmoderna på ett skickligt sett. Det finns ingen sanning med stort S är ju postmodernitetens axiom. Det finns bara sanningar, med litet s. Hans Rosling lyckas få med sig publiken i sin berättelse, så att resultatet verkar vara att de alla uppfattar hans berättelse som en sanning med stort S.

TV beskriver det han säger som ett brandtal. Men det skulle också kunna beskrivas som en predikan.

Lite tråkigt är det i ljuset av detta att Svenska kyrkans internationella arbete inte finns med bland de organisationer som nu samlas i TV-soffan. (UNHCR, Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser).

Då vill jag påminna om att det viktigaste inte alltid är att förekomma i TV. Det viktigaste är och förblir det enorma arbete som sker i det tysta.

Gardell, tja ...

Så vad tyckte jag om programmet? Jo, han ställer viktiga frågor. Det kan man inte säga annat. Men det blir en aning historielöst. Framför allt ogillar jag synen på dåtidens religion som primitiv. Fel kanske. Eller att vi inte håller med. Men primitiv är så nedvärderande. Att bedöma andra tiders religiösa uttryck så. Nej, det gillar jag ej!

Så pratar han att om Jesus är syndabocken. (Fast det säger han inte uttalat, men det är det han talar om). Har inte vi syndabockar? Offrar vi inte andra hela tiden?

Så jämför han Gud med vanliga föräldrar och den kärlek de (vi) känner för våra barn. Tror vi mindre om Gud? Frågar Gardell. Bra fråga!

Men att tro att Gud offrar sig för vår skull, kan ju kombineras med detta synsätt.

Mest reagerar jag nog på att programmet hamnar inom kultur och nöje. Han predikar ju. Det är ju en partsinlaga. Skulle Ulf Ekman få göra åtta program utifrån sin bild av Gud? Knappast! (OBS! Denna kritik riktar jag mot TV – inte mot Gardell!)

Åke Bonnier, domprost i Stockholm, tycker man borde visa dessa program i församlingarna och föra samtal om dem. Kanske, men inte bara dessa program. Det blir lite ensidigt!

Gardell

Just nu tittar jag på Jonas Gardells andra program. På SVT-play. Vad tycker jag egentligen? Det är intressant! Jag får återkomma efter programmet.

Behövde inte skicka insändaren ...

Jag skrev en bloggpost, för ett tag sedan. Därefter var det en insändare i Kyrkans Tidning med samma fråga: Varför två böcker av Jonas Gardell var de enda lästips man får på Svenska kyrkans hemsida, om man vill läsa mer om Vuxenvägen till tro. Bertil Murray hade skrivit insändaren. Nu är lästipssidan ändrad. Det finns många fler böcker. Men mest spännande av allt är att Jonas Gardells böcker inte är kvar.

Insändaren som jag inte skickade in

Ibland skriver jag insändare. En del skickar jag in. Ibland blir de publicerade. Häromdagen skrev jag följande. Har inte orkat skicka in den. Då kan jag ju publicera den på min blogg, så får kanske någon läsa den i alla fall.

Vad är meningen?

När jag läser på Svenska kyrkans hemsida om vuxenkatekumenat, vuxenvägen till tro, och klickar på ’lästips’ får jag en smärre överraskning. Det finns bara två lästips, för den som, genom vuxenkatekumenatets form, vill hitta in i kyrkans liv. De två lästipsen är ’Om Jesus' Författare: Jonas Gardell Norstedts förlag, 2009 och ’Om Gud' Författare: Jonas Gardell Norstedts förslag, 2003.
Några frågor anmäler sig: Är detta de enda tänkbara böckerna? Är Jonas Gardell att betrakta som den enda representanten för Svenska kyrkans syn på hur en vuxen kommer till tro? Jag har läst båda böckerna, och delvis tycker jag att de är bra. Men det blir så ensidigt, om bara Jonas Gardell ska ha tolkningsföreträde. Dessutom blir jag trött på hans ojämnhet. På den blogg, som härbärgeras av Aftonbladet och som lovprisas av Helle Klein, på hennes blogg, med orden:

’Jag älskar hans komik. Liksom hans teologi.’

skriver Gardell om själslig otrohet:

'Jag skulle bli mycket ledsen om Mark var själsligt otrogen. Om han däremot skulle råka doppa veken i fel gryta bryr mig inte alls.’

OK, jag fattar att det är ett blogginlägg och ska tolkas som ett sådant. Men teologin bakom påståendet måste väl ändå kunna granskas. För mig verkar det som om Gardell skiljer mellan själslig och kroppslig otrohet. Jag håller inte med om den distinktionen. Kropp och själ hör väl ihop? Håller Helle Klein med? Och vad säger de inom Svenska kyrkan, som ger lästips på hemsidan, för dem som söker en vuxen väg till Kristen tro? Kanske ska jag bara vara tacksam att de inte länkade till Gardells Aftonbladsblogg.