Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsaktivisten Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.