Att utmana en snögrotta

I min bokhylla står ett antal självbiografier. Det är en spännande genre. Det som binder dessa olika böcker samman är att jag fått dem av författaren själv och att dessa personer inte är några kändisar. Detta gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Den senast boken heter ”Att utmana en snögrotta” och är skriven av Sune Fredenberg. (Visto förlag, Viljandi, 2022. 346 sidor). Boken påminner om en dagbok och är uppbyggd kronologiskt. Löpande ges utblickar i världshistorien såväl som till händelser i Sverige. Det gör det lätt att förstå i vilken tid olika händelseförlopp utspelar sig. Men samtidigt finns det en spänning invävd som gör att det hela tiden känns viktigt att läsa vidare. Exempelvis berättar baksidestexten om att boken handlar om svåra minnen …

… som handlar om konflikter, undertryckta känslor och en förälders missbruk.

Det dröjer dock en bra bit in i boken tills läsaren får veta vilken typ av missbruk det handlar om och vem av föräldrarna det gäller. Skickligt författargrepp.

Boken är bitvis tung att läsa. När baksidestexten talar om ”svärta” från barndomen och om död som ”kastar sina skuggor långt in i framtiden” så är det ingen överdrift. En människas uppväxt har enormt stor betydelse för hur hennes liv kommer att gestalta sig. Men författaren visar samtidigt att det går att ta sig vidare.

Jag frapperas av hur öppenhjärtig författaren är. Det är en stundtals oerhört detaljerad berättelse där bokens ”jag” inte vill dölja särskilt mycket av sin brottningskamp. Detta sker ärligt och modigt. Även människor i nära relationer och arbetskamrater beskrivs ingående. Jag uppfattar att det görs med stor respekt. En undran jag som präst har är hur författaren tänker kring återgivningen av möten med patienter. Jag tror att namnen är fingerade men det står ingenstans. I min egen yrkesutövning skulle jag inte berätta på samma öppna sätt.

Vad har då allt detta med en snögrotta att göra? Metaforen dyker upp med jämna mellanrum och vill beskriva kampen för att få höra till olika sammanhang. Där finns många beröringspunkter. Dels har jag upplevt många konkreta snögrottor under min egen uppväxt i norra Sverige. För det mesta var det snögrottor där jag fick vara med. Dock inte alltid. Dels kan jag känna igen mig i snögrottan som metafor. Och inte minst när författare beskriver ett körsammanhang som en välkomnande snögrotta. Desto märkligare att det är tack vare ett körsammanhang som boken hamnade i min ägo.

Boken går att köpa som e-bok. Föreningen Liv i Sverige har stött projektet på olika sätt. Föreningen beskrivs på sin webbplats som en förening …

… som uppmuntrar människor i Sverige att berätta om sina liv och erfarenheter. I tal och skrift. Till oss kan du skicka manuset du har liggande i byrålådan och ingen hittills fått läsa. Våra erfarna och professionella lektörer gör det gärna.

Sammanblandning i Luciatid

Det var ett väldigt fint Luciafirande från Visby som vi tog del av i morse. Så många skönsjungande barn och ungdomar. Vi förstår att Svenska kyrkan i Visby bidrar genom sitt kyrkomusikaliska arbete. Fint! Visst är det extra roligt att så många killar vill sjunga. Så har det inte alltid varit. Under min uppväxt i norra Sverige var jag ofta själv som kille i kören. Det var också speciellt att flera sånger framfördes på gutamål.

Att ett luciatåg länge varit en tradition i utveckling känner jag väl till. När jag växte upp fick Lucia sällskap av stjärngossar (som jag tror kommer från julspel som framförts på Trettondedag jul) som sjunger Staffansvisan (som kommer från så kallade Staffansritter på Annandag jul. Det var en tradition att unga män red runt mellan gårdarna och våldgästade för att få mat och dryck.) Så småningom kom också tomtar med i tåget. Vår rödklädda jultomte är en kombination av biskop Nikolaus av Myra (i nuvarande Turkiet) och den svenska gårdstomten, som var mindre och gråklädd. Biskop Nikolaus är mer känd som Sancta Claus. Den ursprunglige biskopen var en generös person och delade ut gåvor till de fattiga. Han firas egentligen 6 december.

Eftersom Luciafirandet har plats för fler gestalter har också pepparkaksgubbarna fått plats i många luciatåg. Det förekommer en diskussion om detta. Kanske har det att göra med den nederländska traditionen med Sinte Klaas som har med sig Zwarte Piet, som kastar ut så kallade pepparnötter när de båda kommer på besök på kvällen den 5 december. Zwarte Piet har traditionellt haft ett så kallat Black face. Våra pepparkaksgubbar är rätt oförargliga.

I morgonens Luciatåg dök en för mig ny gestalt upp – eller ska vi säga att den blandades ihop med själva Lucia. En fé. En sång heter just ”Strålande helgonfé”. Och i en annan sång bor Lucia i ett ”fé-slott”. En fé är ju en god person. Som exempelvis Askungens gudmor eller goda fé. Men hur kommer det sig att en koppling görs till Lucia?

När barnen sedan skulle sjunga fanns inte bara Lucia, tärnor och tomtar med utan även en ängel. Även detta en överraskning för mig. Jag kom osökt att tänka på komikern Johan Glans och hans obetalbara reflektioner över vårt Lucia-firandet.

Oavsett detta så var det ett väldigt vackert och stämningsfullt Luciafirande vi fick del av från Gotland.

Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

About Gender-Based Violence

Since a number of years, I participated in the World Council of Churches campaign:

Thursdays in Black

A global movement for a world without rape and violence.

This means that I dress in black every Thursdays and that I try to influence others to also participate in the fight against Gender-Based Violence.

This morning, I led an online prayer session that the United Bible Society holds the first Thursday every month. In the prayer meeting I mentioned this as a prayer concern. Present was our Secretary General, Dirk Gevers, who lives in South Africa. He then mentioned that South Africa has classified violence against women a national disaster. When I read about this on BBC it says that an online campaign has led to this stance:

Women were urged to "withdraw from the economy for one day", and lie down for 15 minutes at 12:00 local time (10:00 GMT) in honour of the 15 females who are murdered in the country every day.

When we lived in South Africa we saw how widely spread this scourge was. It gives me hope that women are raising their voices

We are in the middle of the 16 Days of Activism against Gender-Based Violence which is a UN campaign from 25 November (International Day for the Elimination of Violence against Women) to 10 December (Human Rights Day).

If you have an opportunity to raise your voice – please do so!

Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Vad hände inte idag för 500 år sedan?

Jubileer brukar firas för sådant som har hänt. En byggnad som har byggts eller en förening som har funnits i ett visst antal år. Men den fråga jag ställer mig idag handlar om vad som inte hände för 500 år sedan.

Bakgrunden är den att Gustav Vasa gav i uppdrag åt den valde ärkebiskopen (som ännu inte vigts till ärkebiskop) Johannes Magnus att skicka ut en cirkulärskrivelse. Det skedde den 11 juni 1525 och den skickades till sju domkapitel och fyra munkordnar med befallningen att de skulle översätta var sin del av Nya testamentet omgående. Den 10 september samma år skulle de utportionerade delarna av Nya testamentet vara färdiga och presenteras vid en samling i Uppsala. Detta enligt professor Birger Olsson. (Olsson, Birger [1994] ”Olaus Petri som bibelöversättare”, i Olaus Petri – den mångsidige svenske reformatorn. Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, 49. Uppsala. Örebro Studies nr 10. 87–110. Sid 95.)

Enligt Birger Olsson finns inga tecken på att samlingen i Uppsala ägde rum. Men knappt ett år senare, när reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ bidragit som redaktörer, låg översättningen klar. Det var onekligen en prestation på sin tid men går knappast att jämföra med dagens bibelöversättningsarbete.

Däremot kändes det idag som ett märkligt sammanträffande att den grupp översättare som arbetat och arbetar med NT 2026 faktiskt samlades i Uppsala. Den 10 september. Inte bara redaktionskommittén – som samlas flera gånger i veckan i olika konstellationer – utan också primäröversättarna som gjorde lejonparten av sin insats för flera år sedan. Och min känsla efter detta möte är att väldigt stor del av översättningen nu börjar ta form. Allt är ju redan primäröversatt och det mesta har sedan processats på olika nivåer. Återstår gör vissa böcker som ska ta sig upp från nivå till nivå fyra. När allt är på nivå fyra ska styrelsen – förhoppningsvis – fatta beslut att anta översättningen. Där är vi inte riktigt än. Det återstår fortfarande mycket hårt arbete av ett stort antal personer. Men vi är på upploppet.

Den färdiga texten kommer att lanseras vid Bokmässan i Göteborg 24–27 september 2026. Det blir festligt. Under tiden därefter sker många lanseringar runt om i vårt land och även i det svensktalande Finland.

Dessförinnan ska vi ha ett jubileum av något som faktiskt ägde rum. Det blir 500-årsjubileet av NT 1526. Den 15 augusti blir det pådrag i och runt Storkyrkan i Stockholm. Det var i en lokal nära Storkyrkan som Richolffs boktryckeri fanns. Denna lokal finns fortfarande kvar i Domkyrkoförsamlingens ägo. Det blir boksläpp, seminarier och en ekumenisk högtidsgudstjänst. Anledningen till att det blir just lördagen den 15 augusti är att detta datum finns på en av de sista sidorna i utgåvorna av NT 1526. En tolkning är att det sista ”lägget” var klart då. En annan tolkning är att detta datum skrevs dit för att 15 augusti var en stor högtidsdag i dåtidens – fortfarande – katolska kontext. Då firas nämligen Jungfru Marie himmelsfärd som var helgdag i Sverige fram till 1571.

Så skriv in det datumet i kalendern redan nu. Högtidsgudstjänsten börjar kl 18 men det blir som sagt olika program under hela dagen.

A new assembly inaugurated

Today I spent the morning in Vällingby. As the general secretary of the Swedish Bible Society I was, some time ago, invited to attend the inauguration of the Pentecost City Church in Stockholm. I gladly accepted the invitation and today was the day.

This specific Pentecostal denomination has its origins in Ghana. It was formed in 1953 and has over 20 000 congregations with more than 4 000 000 members worldwide. This is "mission to the north". The worldwide church in changing landscapes.

The congregation rents a venue in Vällingby. It used to be a place where an organisation of immigrants from Syria had its operations. The leader of the Church told me that since the Government of Sweden had changed its policies and decided not to give grants to such organisations, the Syrians moved out and the Pentecost Church could move in. Some companies were also looking at the same venue, but the landlord were Christian and decided to allow the Church to get the contract. 

The history of this Church started already in 2016. I quote from a text that was part of the program for this occasion:

The story began in 2016, when the leadership of the Church of Pentecost – Sweden headed by the then National Head, Ps Livingstone Joseph Mensah, carved a small group of young adults from the Central Assembly to start a PIWC using the English language as a communication tool to spread the gospel within Stockholm and its environs. These young adults met weekly to pray, study God’s Word, and encourage one another. Their heartfelt prayer and desire were simple: that God would raise a church where people from every nation could experience His presence, find a spiritual home, and be equipped to spread the gospel. The congregation started meeting in a rented hall in Hallunda, using the mornings between 10 and 12 on Sundays for services. Out of this humble beginning, God began to move. Resources were limited, yet faith abounded.

Dr Ben Debrah presents the leadership of the Pentecostal 
City Church of Stockholm.

We were further told that Apostle Dr Ben and Mrs. Oheneba Akua Debrah came from UK in 2021 and took over the leadership of the Church of Pentecost – Sweden. The text continues:

They were convinced that God had called this small group of young adults not only to plant a congregation, but to establish a spiritual family which is very much inclusive and opened to people from all walks of life. Despite the challenges at the time — such as inadequate permanent meeting spaces, barriers to becoming more culturally and racially diverse, and financial constraints—the fellowship grew steadily. /…/ Today a small group of 8 which begun this journey records a total congregation of 76 comprising 4 nationalities.

We were three guests. Nausikaa Haupt who is an Ecumenical Officer at the Christian Council of Sweden was one of us. She also represented the Catholic Diocese of Stockholm and Bishop Anders Arborelius. Olof Edsinger is the General Secretary of the Swedish Evangelical Alliance. He was well known to especially the Dr Ben Debrah. And then it was me.

The hospitality of the congregation was warm and welcoming. Dr Ben preached over Acts 19 (the full chapter was read) and the theme was: Jesus and the city. It was a contextual sermon wanting to encourage the congregation to influence the city of Stockholm in a transforming way. He spoke about gangs and drugs and how the problems we have in Sweden cannot be changed with new legislation. Jesus is the cure!

I was especially impressed by three young males who delivered some Spoken words. I believe that this young, vibrant Church walks the talk.

After two and half hour, which to me – with my South African experience – was not especially long, the service ended and we were all invited to “fika”. That was one of few Swedish words used. One of the Bible readings, however, was read in Swedish. Also the announcements were given both in English and Swedish.

When I left the building a second service had already begun. It was the Ghanaian part of the worship – in Twee – one of the most used languages in Ghana. Dr Ben told me that this service would be much more African and vibrant. After having opened the door to the hall and seen for myself I realised that this was the case.

Probably half of the service we sang worship songs.
And the worship was led by a number of different, young persons.

At one stage some of us just had to enter the floor
and start dancing.

At the end of the service Dr Ben asked if someone was
there for the first time. Thos persons were all ask to come
in front and introduce themselves.

Emmanuel is the local Pastor.

A group of young women were responsible for the technical part
of the service.

This is how the stage looked like when I arrived.

This is the entrance of the Church building.

Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Vem får avgöra vilka värderingar som är svenska?

Regeringen har beslutat att ge fem miljoner kronor till World Values Survey (WVS) som ska göra en undersökning om värderingar i Sverige. Pengar till forskning är i sig inte fel. Men när nytillträdda utbildnings - och integrationsministern Simona Mohamsson (L) uttalar sig – på Regeringens webbplats – blir jag fundersam:

- Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land. Därför behöver vi stärka kunskapen om vilka värderingar som präglar det svenska samhället. Genom World Values Surveys (WVS) undersökning skapas ett bättre kunskapsunderlag om skillnader i värderingar mellan inrikes och utrikes födda. Det är bara med rätt kunskap som också rätt åtgärder kan vidtas.

Vi får dock inga exempel på vad dessa liberala värdering gäller. Jag får alltså söka vidare och i Expressen har Mohamsson uttalat sig och jag förstår att en aspekt är synen på sex. Expressen skriver:

World Values Survey har tidigare gjort undersökningar som visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskapet, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har deras värderingar närmat sig de inföddas, skriver DN.

– Tio år är alldeles för lång tid. Det är en hel generation med tjejer som inte får välja vem de vill älska eller killar som inte kan komma ut ur garderoben, säger Simona Mohamsson till tidningen.

Även jag önskar att tjejer ska få välja vem de vill älska och att killar ska få kunna komma ut ur garderoben. Men uttalandet väcker ändå en rad frågor.

Vem avgör i slutändan vilka värderingar som är svenska?

Är det majoriteten som bestämmer det? Jag känner en mängd svenskfödda människor som inte delar majoritetens syn på sex. Hur ska vi se på dem? Är de inte svenskar? Har de osvenska värderingar?

Som jag ser det är värderingar något oerhört komplext. Det är definitivt inget som makthavare kan framtvinga. Det går inte heller att påskynda förändringar av värderingar. Det tar sin tid. Jag har varit präst i snart 40 år. Varje gång jag predikar önskar jag påverka människor. Men jag tror inte att jag kan göra det på ett manipulativt sätt. Det är de goda argumenten som kan påverka människor och att argumenten ges på ett respektfullt sätt.

När värderingar kopplas till nationalism blir jag orolig på allvar. Jag tillhör Svenska kyrkan men framför allt den världsvida kyrkan. Det är inget enkelt sammanhang. Det finns oerhört många kristna i världen som har andra värderingar än jag på många områden. Men den världsvida kyrkan är ändå mitt sammanhang. Och jag brinner för att finnas med och påverka de andra. Och jag förstår att jag också påverkas.

Alternativet är att bara vara med sådana som tycker precis som jag. Hur skulle en sådan värld se ut? Tyvärr tror jag att det är denna tankefigur som ligger bakom regeringens beslut. Idén att vi kan återskapa enhetssamhället. Där alla har samma värderingar. Men det enda sättet att göra detta vore att återinföra enväldet. Vilket i och för sig inte kommer att leda till att alla har samma värderingar. Möjligen att envåldshärskaren tror att alla har det, för ingen vågar säga emot. Vi behöver bara titta på ett stort land i väster så förstår vi att kombinationen makt, nationalism, rasism och idén om gemensamma värderingar är en mix som skapar rädsla och föder en tysthetskultur. Vill vi ha den typen av enhetskultur?

Under mina 7,5 år i Sydafrika hörde jag nog aldrig människor tala om ”sydafrikanska värderingar”. De som bor och lever i Sydafrika är oerhört medvetna om att det finns olika värderingar. De bor ju i ”the rainbow nation”. Det är viktigt att alla får finnas – med sina olika värderingar. Och att det finns yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Demokrati, helt enkelt. Men idén att alla skulle kunna ha samma värderingar, den tror jag de flesta sydafrikaner skulle uppfatta som befängd.

Så låt oss, som bor och lever i Sverige, snarare arbeta för ett samhälle där vi lyssnar på varandra och respektfullt debatterar, diskuterar och samtalar om våra värderingar. Men låt oss inte förstärka uppdelningen i grupper. Det är i slutändan inte bra för någon.

Homage till en svärson

Det är fint att ha svärsöner. Jag är lycklig lottad som har mer än en. Men den som varit svärson längst vill jag harangera via min blogg. 

På sommarstället har vi ett antal cyklar – närmare bestämt fem. Innevarande år har svärsonen i fråga utnämnt till cykelns år. Vi har tidigare haft slangens år, då alla slangar åtgärdades. Nu var det dags för cyklarna.

Det är en skön kombination av klimattänk och återbruk. Gamla cyklar blir som nya igen och vi kan ta oss runt i närmiljön utan att förbruka någon fossil energi.

Jag kommer osökt att tänka på Monty Pythons klassiker ”The Bicycle Repair Man”. Den har vissa beröringspunkter med nämnde svärson.

Stort och innerligt tack!

Stärkt konstitutionell beredskap?

När jag igår läste DN på nätet såg jag att regeringen föreslår ändringar i grundlagen. Lilian Sjölund, som är ledarskribent på DN skriver: 

En politisk majoritet är på väg att ge regeringen oinskränkt makt vid ”fredstida kriser”.

Enligt Sjölund är även Socialdemokraterna med på förslaget. Jag googlar och hittar ett dokument på regeringens webbplats. 

Gunnar Strömmer, som är justitieminister, säger bland annat: 

Förutsättningarna för beredskapslagstiftning stärks genom att riksdagen får större möjligheter att delegera normgivningsmakt till regeringen.

I extremt brådskande fall ska regeringen kunna meddela tillfälliga regler som granskas av riksdagen i efterhand.

Händer detta verkligen på riktigt? Ska regeringen få möjlighet att meddela tillfälliga regler? Ska riksdagen få möjlighet att delegera normgivningsmakt till regeringen?

När jag skriver detta har jag varit på ett möte i Vilnius. Jag har försökt sätta mig in i Litauens historia. Redan 1795 annekterades Litauen av Ryssland. Under första världskriget ockuperades landet av Tyskland. Litauen blev sedan självständigt 1918. Men 1940 invaderades landet av Sovjetunionen. Året därpå ockuperades det av Tyskland igen.  Röda armén nådde landet 1944. Sedan blev Litauen en del av Sovjetunionen. 11 mars 1990 utropade landet sin självständighet. Det var det första landet i dåvarande Sovjetunionen som gjorde det.

Frihet och demokrati är inte en självklarhet. Jag kan inte förstå varför vår grundlag behöver ändras.

Rev Dr Tshenuwani Simon Farisani 30 August 1948 – 29 May 2025

When I lived in South Africa in the eighties, I heard of Dean Farisani. He was a fellow Lutheran. He lived and worked in the north of South Africa – I spent a year as a voluntary youth worker in Cape Town, in the southwest. The distance was about 1 900 km. But I heard of him. When he was detained in 1982, he was tortured and abused by the police in a way that it drew international condemnation.

Together with todays’ President of South Africa, Cyril Ramaphosa, Dr Farisani was a founding member of the Black People’s Convention (BPC). He served as its president 1973–1975. He also worked closely with leaders of the Black Consciousness Movement (BCM), like Stephen Bantu Biko.

After some years in exile, he returned to South Africa and became Member of Parliament (1994–1997) and Member of the Executive Council (MEC) for Limpopo (1997–2004). He was also the Speaker of the Limpopo Legislature (2004–2009).

Dr Farisani was also a renowned and important proponent of black theology.

At his funeral, which took place today at the University of Venda Stadium, the Eulogy was delivered by the President of the Republic of South Africa, Cyril Ramaphosa. 

I quote from the official website of the Presidency:

President Ramaphosa said: “Dr Farisani has left us as part of a succession of stalwarts who have passed on recently and whose dedication to our freedom and national development demands both our mourning and reflection. 

TS Farisani preached the gospel of humanity and liberation in ways that energised our struggle and shook the apartheid regime into targeting him and depriving him of his personal freedom.

From the pulpit of his congregations in Venda and the then Transvaal, to the podiums of Parliament and the Speaker’s chair in Limpopo, Dr Farisani’s commanding baritone oratory conveyed his love for humanity and his fearless, sacrificial fight for our freedom.

The sermon was delivered by the Lutheran Bishop in the Northern Diocese, Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, who happens to be the first woman to be consecrated as bishop in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, ELCSA.

May Dr Farisani's precious soul rest in Peace and rise in Glory!

Vad firar vi idag?

Idag är det Sveriges nationaldag. Vi som bor i Sverige firar eller högtidlighåller detta. Men vad är det vi firar? Och varför?

Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523. Alla som levde i det som då kallades Sverige fick ju knappast rösta men någon form av val skedde i alla fall. Sverige blev samtidigt självständigt och inte längre en del av Kalmarunionen, som styrdes av en dansk regent.

1809 fick Sverige en ny regeringsform med maktdelning mellan kung, regering och riksdag.

Varken 1523 eller 1809 användes ordet demokrati om vårt styrelseskick. Även om det är ett gammalt grekiskt ord från antiken är företeelsen modern. Det är ju först 1921 som alla vuxna i Sverige får rösträtt. Innan dess går det inte tala om demokrati i någon verklig mening.

Jag tror att vi firar just detta. Att vi lever i ett demokratiskt land där allas röst är viktig.

Firar vi ”svenska värderingar”? Nej, det skulle jag inte säga. Vi som bor i Sverige har många olika värderingar. Företeelsen demokrati – som jag ser det – innebär att vi ska få ha olika värderingar. Jag blir misstänksam när någon talar om ”svenska värderingar”. Det betyder oftast att andra borde tycka som den som hävdar att det finns ”svenska värderingar”. Inte sällan har det också med maktordningar att göra. Ihopkopplat med de klassiska intersektionella perspektiven genus, etnicitet och klass. Det innebär att vita, medelklassmän som jag har tolkningsföreträde när det gäller vad ”svenska värderingar” är. Detta ställer jag inte upp på!

Det är förmodligen enklare att styra ett folk som består av människor som ordnar in sig. Men demokrati är det inte. Och jag vill inte leva i ett sådant land.

Däremot är samtalet om vad ”svenska värderingar” är, ett viktigt samtal att föra. Om vi för det samtalet i dialog, där vi lyssnar på varandra, så kan vi alla lära oss något. Tillsammans blir vi bättre. Men då måste vi som sagt vara öppna för att inte någon person eller en viss grupp har tolkningsföreträde.

Kan detta vara något att fira idag – på Sveriges nationaldag? Öppenhet, villighet till dialog, förmågan att se och lyssna på den andra? Det tror jag och därför vill jag säga:

Glad nationaldag!

Sydafrikas president utsatt för ett bakhåll

Det som hände med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han besökte USA’s 47:e president i Ovala rummet har nu även hänt med Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

I en av Sydafrikas tidningar, Daily Maverick, beskrivs det som ett bakhåll. Men det skrivs också att Ramaphosa och den sydafrikanska delegationen skötte sig bra. Rampahosa behöll sitt lugn, vilket var det viktigaste. Att han skulle utsättas för något slag av förnedring förstod de flesta. SvD har pratat med Håkan Juholt, som snart slutar som ambassadör i Sydafrika och de skriver:

Donald Trumps videokupp mot Sydafrikas president Cyril Ramaphosa slog fel, anser avgående Sydafrikaambassadören Håkan Juholt. Han liknar presskonferensen vid ett bakhåll: ”Ramaphosa behöll sitt lugn.”

På SvT hör jag att även korrespondent Johan Ripås, menar att Ramaphosa skötte det snyggt. Han konstaterar att Ramaphosa är en erfaren förhandlare, som var med att förhandla fram Sydafrikas konstitution på 1990-talet, då apartheidregimen var motpart. 

Det som händer är att USA’s 47:e president gång på gång upprepar sin bild av att vita farmare dödas i Sydafrika och att deras mark blir beslagtagen. Ramaphosa försöker besvara anklagelserna men avbryts hela tiden. En film visas under många minuter. Där får alla på presskonferensen se Julius Malema, ledare för ett vänsterpopulistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF) som skanderar fraser som:

Döda farmaren!

Den 47:e presidenten tar detta som ett bevis för att Sydafrika som stat tillåter farmarmord. USA’s president har också en bunt utskrivna artiklar som ska stödja idén om att vita dödas i Sydafrika. Han berättar också att tusentals vita flyr till USA.

Det går att kritisera Sydafrikas regering för mycket. Det måste också sägas att det sker mord på vita farmare. Men det är inte regeringen som utför dessa mord. Morden utförs av kriminella. Och regeringen konfiskerar inte land.

Vad USA’s president inte hade räknat med var att Ramaphosa skulle lyckas behålla sitt lugn. Han är van att möta vita rasister, för det är precis vad USA’s 47:e president är. Och Rampahosa gör det oerhört skickligt. Och sedan visar han att Sydafrika är ett land där människor från olika grupper söker samarbete.

När jag tittar på ett inslag från Al Jazeera ser jag att Ramaphosa ger ordet till sin jordbruksminister John Steenhuisen, som tillhör Democratic Alliance (DA). Det är ANC’s historiska motståndare. Minister Steenhuisen säger då att de valt att samverka med ANC för att hålla partier som EFF borta från makten. Ytterligare en vit person från Sydafrika säger sedan att det tyvärr är flest svarta som dör på grund av kriminaliteten.

Återigen, Sydafrika har enorma problem. ANC har mycket att svara på. Men denna gång står de – tillsammans med DA – som de moraliska vinnarna. Efter denna kalabalik känner jag ännu mer kärlek och respekt till Sydafrikas folk. Amandla!

Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.

Låt männen bestämma

Igår såg vi Trollflöjten i en frejdig uppsättning på Uppsala Stadsteater. I samarbete med Folkoperan. Det är ju en medryckande opera. Med en handling som väcker känslor och diskussion. Hustrun och jag konstaterade att det går att se ett antal teman – säkert fler än fyra – men låt mig stanna vid dessa:

1. Det blir bäst om männen får råda

Sarastro vill bestämma över Nattens drottning. Tamino och Papageno ska helst inte lyssna på kvinnorna. Inte ens prata med dem. Genom hela operan går en röd tråd. Männen vet bäst. (Det var svårt att inte reflektera över vilka som bestämmer i världen idag. Inte bara i samhället utan också i kyrkligt viktiga ting …)

2. Hjälten står emot prövningarna

Taminos kamp mot sig själv är också ett viktigt tema. Till skillnad från Papageno lyckas han övervinna sina svaga sidor. Och han blir rikligen belönad.

3. Det älskande paret får varandra

Det är ju en viktig nivå i berättelsen. Att Tamino och Pamina faktiskt får varandra till slut. Så det går ju att se som en kärlekshistoria med ett lyckligt slut.

4. Normbrytarna klarar sig också till slut – och vinner allas hjärtan

Papageno är ju på ytan helt misslyckad. Han kan inte vara tyst. Han kan inte låta bli att prata med kvinnorna. Han är lättlurad och allmänt vek. Men det är ju samtidigt Papageno som vi andra kan identifiera oss med. Han och Papagena får också varandra. Trots att Papageno i stort sett inte klarar av något av alla prov han utsätts för.

I rollen som Nattens drottning hörde vi Karolina Andersson. Lysande. Vilken koloratur. Efter hennes stora aria kokade teatern. Johan Schinkler som Sarastro var också stabil. Vi sjöng gluntar ihop på det glada 80-talet. Det var många andra goda insatser. Endre Aaberge Dahl som Tamino blev bättre och bättre genom föreställningen. Han ingår i Folkoperans talangprogram. Ja, han är en talang. Lucas Krüger som Papageno gav oss en del frågetecken. Innan vi läste på och förstod att han, liksom Josef Törner (Monostatos) egentligen är skådespelare mer än operasångare. De var mycket riktigt lysande i skådespeleriet. Men några stora operaröster hade de inte. Det hade däremot Clarice Granado som Pamina.

Många fler kunde nämnas. Liksom den spännande dekoren. Helhetsbedömningen är att det var mycket bra och vi gick väldigt nöjda hem i den svala försommarkvällen.

Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.

Booksisters

Vid förra årets bokmässa köpte jag en bok som skrivits av två systrar. Närmare bestämt tvillingarna Irma Svensson och Iris Bengtsson. Om deras bok har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Nu ska jag skriva om en annan bok som jag också köpte. Trots sitt namn är de som skrivit boken inte systrar. Åtminstone inte biologiska systrar. En av dessa ”boksystrar” är äldsta dotterns svärmor. Hon utgör en inte helt obetydlig anledning till att jag, som första köpare på bokmässan, inhandlade ett eget exemplar.

På förlagets webbplats går följande att läsa:

Det här är en kokbok där recepten är av ringa betydelse.

Vi, författarna, är ett gäng tanter, kvinnor, tjejer, litteraturintresserade läckergommar, glada läsaramatörer med mycket små pretentioner.

Efter att ha läst boken tror jag dock att det inte stämmer helt. Det verkar som om denna bokcirkel, bestående av entusiastiska skribenter, inte hade hållit på i 15 år med sin bokcirkel, om de inte hade ätit tillsammans. Jag har nu läst boken. Jag har läst recepten lika noga som den övriga texten.

Varje författare har fått ge två bidrag. Ibland handlar bidraget om den bok som de läst. Ibland är boken mer att betrakta som en språngbräda in i något annat resonemang. Och så finns två recept kopplade till varje bok. En soppa och en efterrätt.

Det som dröjer kvar när jag läst boken är kvinnornas företagsamhet. Läsaren får veta att de modigt anmäler sig att delta i juryn när stora romanpriset ska delas ut. De antas och en av de sju får åka upp och vara med i radion.

Driftigt är det också att ge ut denna bok och att boka en monter i bokmässan för att sälja den. Respekt!

Det som fastnar hos mig vad gäller de böcker de läst är den politiska medvetenheten. Inte minst kring frågor om jämställdhet. En bok de läser är ”Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutsson. Tidigare har de läst boken ”Väckarklocka” av just Elin Wägner men den har inte blivit någon succé i gruppen. Alla tyckte den var jobbig att läsa. Den saknade berättelse. Däremot tror jag inte någon i gruppen verkar ha varit emot saken. Tvärtom är väl hela gruppens existens ett uttryck för motsatsen.

Boken är trivsam och lättläst. Framför allt är den uppmuntrande. Det går att skriva en bok, för den som bara vill.

När jag nu läst den och funderar över var i bokhyllan den ska stå, åker den nog ändå in bland kokböckerna. Några av recepten skulle jag vilja prova på.