Vem får avgöra vilka värderingar som är svenska?

Regeringen har beslutat att ge fem miljoner kronor till World Values Survey (WVS) som ska göra en undersökning om värderingar i Sverige. Pengar till forskning är i sig inte fel. Men när nytillträdda utbildnings - och integrationsministern Simona Mohamsson (L) uttalar sig – på Regeringens webbplats – blir jag fundersam:

- Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land. Därför behöver vi stärka kunskapen om vilka värderingar som präglar det svenska samhället. Genom World Values Surveys (WVS) undersökning skapas ett bättre kunskapsunderlag om skillnader i värderingar mellan inrikes och utrikes födda. Det är bara med rätt kunskap som också rätt åtgärder kan vidtas.

Vi får dock inga exempel på vad dessa liberala värdering gäller. Jag får alltså söka vidare och i Expressen har Mohamsson uttalat sig och jag förstår att en aspekt är synen på sex. Expressen skriver:

World Values Survey har tidigare gjort undersökningar som visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskapet, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har deras värderingar närmat sig de inföddas, skriver DN.

– Tio år är alldeles för lång tid. Det är en hel generation med tjejer som inte får välja vem de vill älska eller killar som inte kan komma ut ur garderoben, säger Simona Mohamsson till tidningen.

Även jag önskar att tjejer ska få välja vem de vill älska och att killar ska få kunna komma ut ur garderoben. Men uttalandet väcker ändå en rad frågor.

Vem avgör i slutändan vilka värderingar som är svenska?

Är det majoriteten som bestämmer det? Jag känner en mängd svenskfödda människor som inte delar majoritetens syn på sex. Hur ska vi se på dem? Är de inte svenskar? Har de osvenska värderingar?

Som jag ser det är värderingar något oerhört komplext. Det är definitivt inget som makthavare kan framtvinga. Det går inte heller att påskynda förändringar av värderingar. Det tar sin tid. Jag har varit präst i snart 40 år. Varje gång jag predikar önskar jag påverka människor. Men jag tror inte att jag kan göra det på ett manipulativt sätt. Det är de goda argumenten som kan påverka människor och att argumenten ges på ett respektfullt sätt.

När värderingar kopplas till nationalism blir jag orolig på allvar. Jag tillhör Svenska kyrkan men framför allt den världsvida kyrkan. Det är inget enkelt sammanhang. Det finns oerhört många kristna i världen som har andra värderingar än jag på många områden. Men den världsvida kyrkan är ändå mitt sammanhang. Och jag brinner för att finnas med och påverka de andra. Och jag förstår att jag också påverkas.

Alternativet är att bara vara med sådana som tycker precis som jag. Hur skulle en sådan värld se ut? Tyvärr tror jag att det är denna tankefigur som ligger bakom regeringens beslut. Idén att vi kan återskapa enhetssamhället. Där alla har samma värderingar. Men det enda sättet att göra detta vore att återinföra enväldet. Vilket i och för sig inte kommer att leda till att alla har samma värderingar. Möjligen att envåldshärskaren tror att alla har det, för ingen vågar säga emot. Vi behöver bara titta på ett stort land i väster så förstår vi att kombinationen makt, nationalism, rasism och idén om gemensamma värderingar är en mix som skapar rädsla och föder en tysthetskultur. Vill vi ha den typen av enhetskultur?

Under mina 7,5 år i Sydafrika hörde jag nog aldrig människor tala om ”sydafrikanska värderingar”. De som bor och lever i Sydafrika är oerhört medvetna om att det finns olika värderingar. De bor ju i ”the rainbow nation”. Det är viktigt att alla får finnas – med sina olika värderingar. Och att det finns yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Demokrati, helt enkelt. Men idén att alla skulle kunna ha samma värderingar, den tror jag de flesta sydafrikaner skulle uppfatta som befängd.

Så låt oss, som bor och lever i Sverige, snarare arbeta för ett samhälle där vi lyssnar på varandra och respektfullt debatterar, diskuterar och samtalar om våra värderingar. Men låt oss inte förstärka uppdelningen i grupper. Det är i slutändan inte bra för någon.

Homage till en svärson

Det är fint att ha svärsöner. Jag är lycklig lottad som har mer än en. Men den som varit svärson längst vill jag harangera via min blogg. 

På sommarstället har vi ett antal cyklar – närmare bestämt fem. Innevarande år har svärsonen i fråga utnämnt till cykelns år. Vi har tidigare haft slangens år, då alla slangar åtgärdades. Nu var det dags för cyklarna.

Det är en skön kombination av klimattänk och återbruk. Gamla cyklar blir som nya igen och vi kan ta oss runt i närmiljön utan att förbruka någon fossil energi.

Jag kommer osökt att tänka på Monty Pythons klassiker ”The Bicycle Repair Man”. Den har vissa beröringspunkter med nämnde svärson.

Stort och innerligt tack!

Stärkt konstitutionell beredskap?

När jag igår läste DN på nätet såg jag att regeringen föreslår ändringar i grundlagen. Lilian Sjölund, som är ledarskribent på DN skriver: 

En politisk majoritet är på väg att ge regeringen oinskränkt makt vid ”fredstida kriser”.

Enligt Sjölund är även Socialdemokraterna med på förslaget. Jag googlar och hittar ett dokument på regeringens webbplats. 

Gunnar Strömmer, som är justitieminister, säger bland annat: 

Förutsättningarna för beredskapslagstiftning stärks genom att riksdagen får större möjligheter att delegera normgivningsmakt till regeringen.

I extremt brådskande fall ska regeringen kunna meddela tillfälliga regler som granskas av riksdagen i efterhand.

Händer detta verkligen på riktigt? Ska regeringen få möjlighet att meddela tillfälliga regler? Ska riksdagen få möjlighet att delegera normgivningsmakt till regeringen?

När jag skriver detta har jag varit på ett möte i Vilnius. Jag har försökt sätta mig in i Litauens historia. Redan 1795 annekterades Litauen av Ryssland. Under första världskriget ockuperades landet av Tyskland. Litauen blev sedan självständigt 1918. Men 1940 invaderades landet av Sovjetunionen. Året därpå ockuperades det av Tyskland igen.  Röda armén nådde landet 1944. Sedan blev Litauen en del av Sovjetunionen. 11 mars 1990 utropade landet sin självständighet. Det var det första landet i dåvarande Sovjetunionen som gjorde det.

Frihet och demokrati är inte en självklarhet. Jag kan inte förstå varför vår grundlag behöver ändras.

Rev Dr Tshenuwani Simon Farisani 30 August 1948 – 29 May 2025

When I lived in South Africa in the eighties, I heard of Dean Farisani. He was a fellow Lutheran. He lived and worked in the north of South Africa – I spent a year as a voluntary youth worker in Cape Town, in the southwest. The distance was about 1 900 km. But I heard of him. When he was detained in 1982, he was tortured and abused by the police in a way that it drew international condemnation.

Together with todays’ President of South Africa, Cyril Ramaphosa, Dr Farisani was a founding member of the Black People’s Convention (BPC). He served as its president 1973–1975. He also worked closely with leaders of the Black Consciousness Movement (BCM), like Stephen Bantu Biko.

After some years in exile, he returned to South Africa and became Member of Parliament (1994–1997) and Member of the Executive Council (MEC) for Limpopo (1997–2004). He was also the Speaker of the Limpopo Legislature (2004–2009).

Dr Farisani was also a renowned and important proponent of black theology.

At his funeral, which took place today at the University of Venda Stadium, the Eulogy was delivered by the President of the Republic of South Africa, Cyril Ramaphosa. 

I quote from the official website of the Presidency:

President Ramaphosa said: “Dr Farisani has left us as part of a succession of stalwarts who have passed on recently and whose dedication to our freedom and national development demands both our mourning and reflection. 

TS Farisani preached the gospel of humanity and liberation in ways that energised our struggle and shook the apartheid regime into targeting him and depriving him of his personal freedom.

From the pulpit of his congregations in Venda and the then Transvaal, to the podiums of Parliament and the Speaker’s chair in Limpopo, Dr Farisani’s commanding baritone oratory conveyed his love for humanity and his fearless, sacrificial fight for our freedom.

The sermon was delivered by the Lutheran Bishop in the Northern Diocese, Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, who happens to be the first woman to be consecrated as bishop in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, ELCSA.

May Dr Farisani's precious soul rest in Peace and rise in Glory!

Vad firar vi idag?

Idag är det Sveriges nationaldag. Vi som bor i Sverige firar eller högtidlighåller detta. Men vad är det vi firar? Och varför?

Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523. Alla som levde i det som då kallades Sverige fick ju knappast rösta men någon form av val skedde i alla fall. Sverige blev samtidigt självständigt och inte längre en del av Kalmarunionen, som styrdes av en dansk regent.

1809 fick Sverige en ny regeringsform med maktdelning mellan kung, regering och riksdag.

Varken 1523 eller 1809 användes ordet demokrati om vårt styrelseskick. Även om det är ett gammalt grekiskt ord från antiken är företeelsen modern. Det är ju först 1921 som alla vuxna i Sverige får rösträtt. Innan dess går det inte tala om demokrati i någon verklig mening.

Jag tror att vi firar just detta. Att vi lever i ett demokratiskt land där allas röst är viktig.

Firar vi ”svenska värderingar”? Nej, det skulle jag inte säga. Vi som bor i Sverige har många olika värderingar. Företeelsen demokrati – som jag ser det – innebär att vi ska få ha olika värderingar. Jag blir misstänksam när någon talar om ”svenska värderingar”. Det betyder oftast att andra borde tycka som den som hävdar att det finns ”svenska värderingar”. Inte sällan har det också med maktordningar att göra. Ihopkopplat med de klassiska intersektionella perspektiven genus, etnicitet och klass. Det innebär att vita, medelklassmän som jag har tolkningsföreträde när det gäller vad ”svenska värderingar” är. Detta ställer jag inte upp på!

Det är förmodligen enklare att styra ett folk som består av människor som ordnar in sig. Men demokrati är det inte. Och jag vill inte leva i ett sådant land.

Däremot är samtalet om vad ”svenska värderingar” är, ett viktigt samtal att föra. Om vi för det samtalet i dialog, där vi lyssnar på varandra, så kan vi alla lära oss något. Tillsammans blir vi bättre. Men då måste vi som sagt vara öppna för att inte någon person eller en viss grupp har tolkningsföreträde.

Kan detta vara något att fira idag – på Sveriges nationaldag? Öppenhet, villighet till dialog, förmågan att se och lyssna på den andra? Det tror jag och därför vill jag säga:

Glad nationaldag!

Sydafrikas president utsatt för ett bakhåll

Det som hände med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han besökte USA’s 47:e president i Ovala rummet har nu även hänt med Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

I en av Sydafrikas tidningar, Daily Maverick, beskrivs det som ett bakhåll. Men det skrivs också att Ramaphosa och den sydafrikanska delegationen skötte sig bra. Rampahosa behöll sitt lugn, vilket var det viktigaste. Att han skulle utsättas för något slag av förnedring förstod de flesta. SvD har pratat med Håkan Juholt, som snart slutar som ambassadör i Sydafrika och de skriver:

Donald Trumps videokupp mot Sydafrikas president Cyril Ramaphosa slog fel, anser avgående Sydafrikaambassadören Håkan Juholt. Han liknar presskonferensen vid ett bakhåll: ”Ramaphosa behöll sitt lugn.”

På SvT hör jag att även korrespondent Johan Ripås, menar att Ramaphosa skötte det snyggt. Han konstaterar att Ramaphosa är en erfaren förhandlare, som var med att förhandla fram Sydafrikas konstitution på 1990-talet, då apartheidregimen var motpart. 

Det som händer är att USA’s 47:e president gång på gång upprepar sin bild av att vita farmare dödas i Sydafrika och att deras mark blir beslagtagen. Ramaphosa försöker besvara anklagelserna men avbryts hela tiden. En film visas under många minuter. Där får alla på presskonferensen se Julius Malema, ledare för ett vänsterpopulistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF) som skanderar fraser som:

Döda farmaren!

Den 47:e presidenten tar detta som ett bevis för att Sydafrika som stat tillåter farmarmord. USA’s president har också en bunt utskrivna artiklar som ska stödja idén om att vita dödas i Sydafrika. Han berättar också att tusentals vita flyr till USA.

Det går att kritisera Sydafrikas regering för mycket. Det måste också sägas att det sker mord på vita farmare. Men det är inte regeringen som utför dessa mord. Morden utförs av kriminella. Och regeringen konfiskerar inte land.

Vad USA’s president inte hade räknat med var att Ramaphosa skulle lyckas behålla sitt lugn. Han är van att möta vita rasister, för det är precis vad USA’s 47:e president är. Och Rampahosa gör det oerhört skickligt. Och sedan visar han att Sydafrika är ett land där människor från olika grupper söker samarbete.

När jag tittar på ett inslag från Al Jazeera ser jag att Ramaphosa ger ordet till sin jordbruksminister John Steenhuisen, som tillhör Democratic Alliance (DA). Det är ANC’s historiska motståndare. Minister Steenhuisen säger då att de valt att samverka med ANC för att hålla partier som EFF borta från makten. Ytterligare en vit person från Sydafrika säger sedan att det tyvärr är flest svarta som dör på grund av kriminaliteten.

Återigen, Sydafrika har enorma problem. ANC har mycket att svara på. Men denna gång står de – tillsammans med DA – som de moraliska vinnarna. Efter denna kalabalik känner jag ännu mer kärlek och respekt till Sydafrikas folk. Amandla!

Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.

Låt männen bestämma

Igår såg vi Trollflöjten i en frejdig uppsättning på Uppsala Stadsteater. I samarbete med Folkoperan. Det är ju en medryckande opera. Med en handling som väcker känslor och diskussion. Hustrun och jag konstaterade att det går att se ett antal teman – säkert fler än fyra – men låt mig stanna vid dessa:

1. Det blir bäst om männen får råda

Sarastro vill bestämma över Nattens drottning. Tamino och Papageno ska helst inte lyssna på kvinnorna. Inte ens prata med dem. Genom hela operan går en röd tråd. Männen vet bäst. (Det var svårt att inte reflektera över vilka som bestämmer i världen idag. Inte bara i samhället utan också i kyrkligt viktiga ting …)

2. Hjälten står emot prövningarna

Taminos kamp mot sig själv är också ett viktigt tema. Till skillnad från Papageno lyckas han övervinna sina svaga sidor. Och han blir rikligen belönad.

3. Det älskande paret får varandra

Det är ju en viktig nivå i berättelsen. Att Tamino och Pamina faktiskt får varandra till slut. Så det går ju att se som en kärlekshistoria med ett lyckligt slut.

4. Normbrytarna klarar sig också till slut – och vinner allas hjärtan

Papageno är ju på ytan helt misslyckad. Han kan inte vara tyst. Han kan inte låta bli att prata med kvinnorna. Han är lättlurad och allmänt vek. Men det är ju samtidigt Papageno som vi andra kan identifiera oss med. Han och Papagena får också varandra. Trots att Papageno i stort sett inte klarar av något av alla prov han utsätts för.

I rollen som Nattens drottning hörde vi Karolina Andersson. Lysande. Vilken koloratur. Efter hennes stora aria kokade teatern. Johan Schinkler som Sarastro var också stabil. Vi sjöng gluntar ihop på det glada 80-talet. Det var många andra goda insatser. Endre Aaberge Dahl som Tamino blev bättre och bättre genom föreställningen. Han ingår i Folkoperans talangprogram. Ja, han är en talang. Lucas Krüger som Papageno gav oss en del frågetecken. Innan vi läste på och förstod att han, liksom Josef Törner (Monostatos) egentligen är skådespelare mer än operasångare. De var mycket riktigt lysande i skådespeleriet. Men några stora operaröster hade de inte. Det hade däremot Clarice Granado som Pamina.

Många fler kunde nämnas. Liksom den spännande dekoren. Helhetsbedömningen är att det var mycket bra och vi gick väldigt nöjda hem i den svala försommarkvällen.

Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.

Booksisters

Vid förra årets bokmässa köpte jag en bok som skrivits av två systrar. Närmare bestämt tvillingarna Irma Svensson och Iris Bengtsson. Om deras bok har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Nu ska jag skriva om en annan bok som jag också köpte. Trots sitt namn är de som skrivit boken inte systrar. Åtminstone inte biologiska systrar. En av dessa ”boksystrar” är äldsta dotterns svärmor. Hon utgör en inte helt obetydlig anledning till att jag, som första köpare på bokmässan, inhandlade ett eget exemplar.

På förlagets webbplats går följande att läsa:

Det här är en kokbok där recepten är av ringa betydelse.

Vi, författarna, är ett gäng tanter, kvinnor, tjejer, litteraturintresserade läckergommar, glada läsaramatörer med mycket små pretentioner.

Efter att ha läst boken tror jag dock att det inte stämmer helt. Det verkar som om denna bokcirkel, bestående av entusiastiska skribenter, inte hade hållit på i 15 år med sin bokcirkel, om de inte hade ätit tillsammans. Jag har nu läst boken. Jag har läst recepten lika noga som den övriga texten.

Varje författare har fått ge två bidrag. Ibland handlar bidraget om den bok som de läst. Ibland är boken mer att betrakta som en språngbräda in i något annat resonemang. Och så finns två recept kopplade till varje bok. En soppa och en efterrätt.

Det som dröjer kvar när jag läst boken är kvinnornas företagsamhet. Läsaren får veta att de modigt anmäler sig att delta i juryn när stora romanpriset ska delas ut. De antas och en av de sju får åka upp och vara med i radion.

Driftigt är det också att ge ut denna bok och att boka en monter i bokmässan för att sälja den. Respekt!

Det som fastnar hos mig vad gäller de böcker de läst är den politiska medvetenheten. Inte minst kring frågor om jämställdhet. En bok de läser är ”Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutsson. Tidigare har de läst boken ”Väckarklocka” av just Elin Wägner men den har inte blivit någon succé i gruppen. Alla tyckte den var jobbig att läsa. Den saknade berättelse. Däremot tror jag inte någon i gruppen verkar ha varit emot saken. Tvärtom är väl hela gruppens existens ett uttryck för motsatsen.

Boken är trivsam och lättläst. Framför allt är den uppmuntrande. Det går att skriva en bok, för den som bara vill.

När jag nu läst den och funderar över var i bokhyllan den ska stå, åker den nog ändå in bland kokböckerna. Några av recepten skulle jag vilja prova på.

Kolportörens vardag

I torsdags började jag min sydländska resa. På morgonen hann jag med att vara några timmar på kontoret men sedan gick jag iväg till Uppsala C. Följande resor har jag gjort under loppet av sex dagar:

Torsdag:

Uppsala – Stockholm City: tåg

Stockholm C – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Åstorp: tåg

Åstorp – Starby: bil

Fredag:

Starby – Åstorp: bil

Åstorp – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Göteborg C: tåg

Göteborg C – Wieselgrensplatsen: Spårvagn

Lördag:

Wieselgrensplatsen – Korsvägen: spårvagn

Korsvägen – Wieselgrensplatsen: spårvagn

Söndag:

Wieselgrensplatsen – Göteborgs C: taxi

Göteborgs C – Malmö C: tåg

Malmö C – S:t Matteus kyrka: taxi

S:t Matteus kyrka – Malmö C: buss

Malmö C – Lund C: tåg

Lund C – Staffanstorp: buss, bil

Måndag:

Staffanstorp – Lund C: bil

Lund C – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Höganäs: buss

Höganäs – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Arild – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Tisdag:

Arild – Ängelholm: bil

Ängelholm – Klippan: buss

Klippan – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Stockholm C: tåg

Stockholm C – Uppsala C: tåg

Vad har gjort då? Fredag förmiddag deltog jag i styrelsesammanträde i Bibelns värld. På lördagen var det dags för Stiftsfest i Göteborg arrangerad av Svenska kyrkan i Göteborg. På söndag morgon predikade jag i högmässan i S:t Matteus och höll även föredrag. På måndag höll jag två föredrag i Brunnby.

Det har varit väl använda dagar. Jag har mött otroligt många engagerade människor från både vårt eget land och södra Afrika. Bibeln står förstås i centrum. Det är så inspirerande att få vara med och göra Bibeln tillgänglig på väldigt många olika sätt. Nu ska det dock bli skönt att komma hem.

Till sist vill jag säga att i stort sett allt har varit i tid. Kollektivtrafik är ändå väldigt bra.

Nu har det kommit upp stora vepor på några ställen.
Denna föreställ en gata i Jerusalem. Framför byggs kolonner.

I Göteborg träffade jag biskopen i det Östra stiftet i den lutherska
kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Biskop Zwanini Shabalala.

Även prästen Constance Mbamba, från samma stift i ELCSA, 
var det roligt att möta.

Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Mission drift

Torbjörn Toll and Klas Lundström. In front the Grading committe: Sven-Erik Brodd, professor of Church studies, Uppsala university; Kjell-Åke Nordquist, professor of International Relations with special focus on Practical Peacebuilding and Human Rights, University College Stockholm; Martina Björkander, Associate Professor in Practical Theology and post-doc researcher at the Polin Institute at Åbo Akademi.

On Friday I attended an academic event at University College Stockholm. (In Swedish: Enskilda Högskolan Stockholm – EHS). A friend and colleague, Torbjörn Toll, defended his doctoral thesis:

ACT Alliance and the Refugee Crisis: Ecclesiology and Tensions in Refugee Assistance

It is always interesting to attend such an event. It goes without saying that the defence only is a small part of the doctoral project. To become a doctor in Sweden you need to spend at least four years of full-time studies. The defence usually takes two hours. Still, it is part of the examination. As the respondent you are expected to answer the questions that the opponent puts and show an ability to discuss your findings with the opponent. Faculty examiner Klas Lundström, Associate Professor of Missiology, Johannelund School of Theology in Uppsala served as opponent this time.

The reason for writing about the defence is that I have not had the time to read the thesis. Therefore, I base this blog post on what I heard at the defence. One concept was new for me: Mission drift. Torbjörn mentions it in his introduction when he formulates his research questions. He describes the tensions that are defined as …

… practical challenges that may, or may not, show a discrepancy “between what a church claims to be and what it is in reality.”

And then he explains what “mission drift is”.

Tensions may be an indication that Christian aid agencies are suffering from a mission drift and loss of Christian identity.

When I google on this concept I end up in a book with the name

Mission Drift: The Unspoken Crisis Facing Leaders, Charities, and Churches

It was published in 2014 by Bethany House Publishers and the authors are Peter Greer, Anna Haggard and Chris Horst. Their explanation of the concept on the website of Peter Greer is:

Too often, as Christian organizations grow, the Gospel often becomes cursory, expendable, or even forgotten. Again and again, leaders have watched their ministries, businesses, and nonprofits professionalize, expand, and lose sight of their original goals. Even churches can stray from their calling.

My impression is that Torbjörn, who lives in Ethiopia with his family, has an understanding that the churches in Ethiopia – especially the Ethiopian Orthodox Tewahedo Church and the Evangelical Church Mekane Yesus – takes part in aid work driven by their Christian faith. But there are tensions between the churches, which have a mission to “reach every person with the gospel and the sacramental life of the church” and the development-aid organisations, that have a slithglty different agenda. Which is understandable when the funds come from states and other secular donors. 

I will need to read the thesis in order to find out more about how Torbjörn describes this tension and what the possible way forward is. I guess the tension will always be there. It is important, however, to have this conversation. Otherwise, the risk for mission drift will be obvious. 

Towards the end of the event even the audience were allowed to ask questions. I especially appreciated that Ezra Gebremedhin, associate professor in Church History, Uppsala university, said a few words. Ezra is born in Ethiopia and has for instance been the General Secretary of the Evangelical Church Mekane Yesus. He is 90 years old. He was the only person who referred directly to a Bible passage. He spoke about the parable about the Good Samaritan as a way of bridging the gap and appreciate the tension between the sacramental life of the Church and the calling to serve in a humanitarian way. 

Thorbjörn defended his thesis with vigour and conviction. After a short break with refreshments for all the visitors, the result was revealed. Torbjörn Toll is now Doctor of Theology. Congratulations!

Två filmer om män

Den senaste tiden har hustrun och jag sett två filmer som på olika sätt handlar om män. Dels ”Den sista resan” som nyligen fått ett antal pris på Guldbaggegalan. Dels ”Konklaven” som nominerats till flera Oscars.

”Den sista resan” är en starkt berörande film som också väcker en lång rad frågor. I centrum är två män. TV-profilen Filip Hammar och hans pappa Lars som har drabbats av en djup depression. Till skillnad från ”Konklaven” är ”Den sista resan” delvis dokumentär. Jag vet inte om det kallas ”reality-TV” (även om det är en spelfilm). Men jag undrar – hur sann är den? Det är framför allt vid ett tillfälle i filmen som jag blir mycket brydd – och inte så lite provocerad. Pappa Lars ångrar en händelse i ungdomen och går till bikt i en katolsk kyrka i Frankrike. Är det på riktigt? I så fall bryter prästen om mot sin tystnadsplikt. Jag har inget emot att i en spelfilm iscensätta en bikt. Det sker ju oerhört ofta. Men att filma en biktsituation i en dokumentär?

Även i konklaven förekommer bikt. ”Konklaven” är ju på intet sätt en film som utger sig för att vara dokumentär. Men det märkliga är att den präst (kardinal) som tar emot bikten sedan avslöjar vad den biktande sagt. Och det kommenteras inte utan framställs som helt i sin ordning.

Båda filmerna innehåller scener med män som gråter. Filip Hammar gör det när han utsatt sin pappa för alltför stor press i samband med att de ska laga mat. I ”Konklaven” är det en av påvekandidaterna som inte blir vald, som gråter och tröstas av en annan kardinal.

Ingen av filmerna klarar – förstås – Bechdeltestet. Det vill säga att den ska ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Men så handlar de ju framför allt om män.

Min spaning är att båda filmerna ändå lyfter fram manlig sårbarhet. Det gör de på helt olika sätt men den finns ändå där. I ”Konklaven” finns personer som framställs som starka ledare men lika mycket tvivel och osäkerhet. Och tårar, som jag nämnt.

”Den sista resan” berör mig djupare. Även om jag som sagt har en del frågor kring vad som är sant och vad som är ”bra TV”. ”Konklaven” ställer frågor kring hur den största religiösa sammanslutningen i världen styrs. Det är ju ändå märkligt att bara män är närvarande när en så viktig ledargestalt, som den katolska kyrkans påve, ska väljas. Visst är jag medveten om att det pågår samtal om att även personer som inte är präster skulle kunna väljas till kardinaler. Så har det varit under historien, om jag förstår saken rätt. Om det blir så igen kan – rent potentiellt – kvinnor få ta del i processen att välja en påve. Men dit är det nog en bra bit.

De fann kärleken

Vid Bokmässan i höstas såg jag helt plötsligt ett par kvinnor iförda Värendsdräkter. Min mor hade en sådan folkdräkt. Väldigt stilig. Det var ju ett smart drag att klä sig i folkdräkt och stå på Bokmässan. Alltså blev jag nyfiken och gick och pratade med dem. Det visade sig vara ett tvillingpar: Irma Svensson och Iris Bengtsson. De var där för att marknadsföra sin bok:

De fann kärleken

Nu har jag läst den. Osökt tänker jag på bokserien

Släkten

Den samlar hustrun på. På webbplatsen beskrivs den på följande sätt:

Släkten är en romanserie skriven som en stafett av kvinnliga författare sedan 2008. Läsaren följer en fiktiv släkt från vikingatiden och framåt i en episk saga som samtidigt berättar Sveriges historia ur kvinnornas perspektiv.

Nu har precis del 12 kommit ut och handlingen befinner sig på 1500-talet. Det går inte fort att ta sig mellan århundradena. Det gör det däremot i den bok jag nyss läst. 15 generationer med start 1652 och sl+ut 2023. Det som binder ihop handlingen är att de lever ungefär på samma platser. I Hånger, söder om Värnamo.

De två systrarna har släktforskat och de är i allmänhet intresserade av historia. Man får intrycket att det mesta som de skriver om har hänt men kanske inte just på det sätt eller kring de personer som de – med författarens frihet – diktat ihop.

Boken handlar om kärleken. I varje generation möter vi par som blir förälskade och får barn. Men allt är inte rosenrött. Det förekommer både svek och otrohet. Under 1900-talet skiljer sig något par. Det är trovärdigt skrivet. Att en person född 1923 får en bibel av fruntimmerssällskapet vid sin vigsel tror jag dock inte stämmer. Fruntimmerbibelsällskapet, som var relaterat till Svenska Bibelsällskapet, grundades 1819. Mig veterligen upplöstes det 1888. Resterande medel tillföll då Svenska Bibelsällskapet.

En sak som jag inte visste var att man förr i tiden fernissade korkmattor. Jag trodde man hade fernissa endast på träytor. Där fick jag lära mig något nytt.

Boken var lättläst och underhållande. Framför allt är det kul att ett par damer i övre medelåldern kan knåpa ihop en bok, förlägga den på eget förlag och få till formgivning och allt sådant. Samt sedan åka till Bokmässan och marknadsföra den. Respekt!

Jag är osäker på hur man köper den nu. Det verkar inte finnas någon webbplats och den är med all säkerhet utgiven på eget förlag. Den som blir nyfiken får helt enkelt gå till något av de sju bibliotek som enligt Libris-katalogen har den.

Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.