En promenad med äldsta dottern

Vi bodde i Bloemfontein mellan 2002 och 2006. När vi avslutade vårt kontrakt åkte vi hem i omgångar. Först åkte äldste sonen med vår hund. Via Nederländerna, där hunden blev kvar i karantän. Sedan åkte hustrun med tre av barnen. Kvar blev äldsta dottern och jag. Vi hade bestämt att gå ut och dricka ett glas vin, för att fira att det bara var vi två. Det var påskdagen 2006. Vad vi inte visste var att alla restauranger och barer var stängda. På väg till restaurangen, två kvarter från vårt hus, kom en bil emot oss. Två män steg ut ur bilen och den ene riktade en pistol mot mitt huvud. Att vi blev av med mobiltelefonerna och en mindre summa pengar var ett mindre problem. Värre var så klart den psykiska delen. Med hjälp av samtal och med stöd från omgivningen kunde vi så småningom gå vidare. Men att bli rånad under vapenhot är inget vi vill vara med om igen.

Nu har det gått närmare sju år. Hustrun och jag har varit tillbaka i Sydafrika flera gånger sedan dess. Men för äldsta dottern är det första gången. Idag tog vi en promenad. Egentligen första promenaden i Sydafrika, bara vi två, sedan Påskdagen 2006. Men vi gjorde det mitt på dagen och vi gick till universitetet, ett shoppingscentrum, för att fika på ett café och sedan, efter att ha hämtat posten, gick vi hem. Det var en helt annorlunda upplevelse.

På universitetet gick vi in och hälsade på Herbert, min kollega. Jag presenterade min dotter och han skiner upp och säger att han har en dotter med samma namn.

Framför universitetshuset får vi hjälp av en student från Nigeria, som fotograferar oss. Jag vet ju inte att hon kommer från just Nigeria men när jag säger tack på isiZulu (Siyabonga) svarar hon med ett leende att hon inte kommer från Sydafrika och sedan får vi veta hennes ursprung.

När vi går in i en butik säger en av expediterna, som brukar skoja om att hon kunde vara min dotter, att hon är glad att äntligen fått träffa sin syster.

I en annan butik hamnar vi bakom en trevlig indisk kvinna. Vi börjar prata, eftersom kassörskan har problem med något och det tar lite tid.. (Det visar sig att kassörskan är ny på jobbet). Så småningom blir det vår tur. Kvinnan först och sedan vi. Av misstag plockar en i personalen ner vårt juice-paket i damens kasse. Jag säger till och får tillbaka det juice-paket jag nyss betalat. Kvinnan ler och lämnar kassan med en kommentar, som vi tolkar som om hon tror att hon just betalat för vårt juice-paket. När vi inser detta springer vi i kapp henne och förklarar att så inte är fallet. Då ler hon igen och säger att hon gärna kunde betalat vår juice, eftersom vi kommer från ett annat land!

Vår korta promenad är fylld av möten med människor av olika nationalitet, ålder, kön osv. Solen skiner och livet är härligt. Åren har gått och vi kan konstatera att vår kärlek till Sydafrika och dess folk finns kvar trots händelsen för sju år sedan. Det kunde hänt i Sverige eller på vilken annan plats som helst.