Verka tills natten kommer …

Idag sjöng vi denna psalm i S:ta Birgitta kyrka. 9:e söndagen efter trefaldighet. Tema: Goda förvaltare. Kyrkoherde Peter Wänehag ledde högmässan och det var en god predikan. Särskilt fastnade jag för tanken att de tre som fick olika antal talenter alla sattes att förvalta en ganska liten summa. Det handlar alltså inte, menade Peter, om huruvida vi har många, stora, få eller små gåvor att förvalta utan om hur vi förvaltar dem. Med hjälp av några församlingspedagoger från Svalbard (som dock inte var närvarande) fick vi förstå att budskapet är att vi duger. (Men inte att vi duger som vi är, för det är ju något annat!) Däremot har jag litet svårt för psalm 585:

Verka tills natten kommer, kallelsens verk är stort: hela livet behöves, dagarna svinner fort. Tidigt i livets morgon sände dig Herren bud. Dopets gåva förpliktar: livet helt åt Gud.

Nej, jag är inte kritisk till psalmvalet. Det är bra att sjunga även problematiska psalmer. Det får en att tänka till. Det är ordet kallelse i kombination med krav jag inte gillar.

Jag har läst flera gånger och återkommer gärna till Magnus Malms bok: Vägvisare. Där skiljer Magnus på kallelsen och sändningen. I det perspektivet är kallelsen den gåva som ges i dopet, som är helt kravlös. Om jag förstått tankegången rätt blir det problem i livet om vi tror att kallelsen till att vara Guds barn i dopet beror på i vilken utsträckning vi lyckas leva upp till Guds förväntan. Nåden är att vi får vara Guds barn oavsett hur vi är. Vi duger. Ja, i det ledet gäller att vi duger som vi är. Sedan kommer sändningen, menar Magnus Malm. Gud ger oss uppgifter. (Och det är nog vad psalmen mest handlar om.) Gud vill göra oss till medarbetare. Goda förvaltare. Här är det viktigt att jobba på. Men kanske inte till den milda grad, som vers 3 beskriver:

Dignar du under oket: ”Herre, min kraft är slut”, han som gav kallet ger dig kraft att hålla ut.

Visst kan det vara så. Att vi blir trötta men fortfarande vill jobba vidare. För att att det är viktigt eller rent av nödvändigt. Men det kan också leda till utmattning och svår depression. Därför var jag glad när diakonen, Anna-Karin Treml-Wänehag, i förbönen bad för att vi inte skulle arbeta så att vi går sönder. Det är bra att få vara i kyrkan och fundera över sitt liv. Slutpsalmen, psalm 288, som även är en av våra bröllopspsalmer, handlar också om att verka eller arbeta men är formulerad som en bön till Gud att förse oss med kraft. Verserna avslutas med böneropen:

Gud, gör oss djärva! Gud, gör oss fria! Gud, gör oss kloka! Gud, gör oss glada!

Inte minst det sista är något man inte kan skapa själv. Det vet vår biskop, Jan-Olof, som har ett valspråk, som lyder: ”Glädje för hela folket!”