Kallade och sända till Luleå stift

Ofta återvänder jag till Magnus Malms bok (Verbum 1998):

Vägvisare

I den skiljer författaren mellan kallelse och sändning. Som kristen är jag kallad till barnaskap hos Gud. I dopet tas jag emot. Dopet är ett erbjudande till alla människor på denna jord. Dopet erbjuder en öppen famn hos Gud. Oavsett hur jag lyckas med mitt liv.

Som döpt kan jag också sändas ut i ett visst uppdrag. Där är det viktigt att jag uppfyller de förväntningar som finns. Jag kan till och med bli av med mitt uppdrag eller själv välja att avsäga mig det. Men även om jag inte kan, vill eller lyckas fullgöra mitt uppdrag, så gäller dopets nåd. Inget kan skilja mig från Guds kärlek.

I helgen fick jag vara med och sända ut sex medarbetare i kyrkan i särskilda uppgifter. Det var Präst- och diakonvigning i Luleå Domkyrka. Det som var så spännande var att det i vissa avseenden var en brokig skara, som sändes ut.

Helen Johansson, som gått vid
Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Maj-Lis Aasa vigdes till diakon. Tre vigdes till präster. Av dessa hade Helen Johansson gått slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (där jag undervisar). Jonas Nording och Samuel Folkesten hade fått sin prästutbildning vid Johannelunds teologiska högskola.

Utöver dessa, som vigdes till tjänst, tog Luleå Stift emot två personer som redan innan var prästvigda. Dels en EFS-präst, Mats Holmqvist, som alltså varit präst i Svenska kyrkan men inte varit behörig att söka och inneha ordinarie prästtjänst utan endast kunnat anställas i EFS-föreningar. En sådan präst har oftare en kortare, 3-årig utbildning. Men är lika mycket präst. Den enda som skiljer är behörigheten att bli anställd som präst i Svenska kyrkans församlingar. Dels var det Dean Apel, som redan var prästvigd i den amerikanska lutherska kyrkan (ELCA). Denne fick också på lördagkvällen avlägga särskilda löften inför biskopen.

De sex som ska sändas ut flankerar biskop Hans Stiglund.

Många bollar i luften för biskopen, stiftsadjunkten, stiftsdiakonen och stiftsjuristen med flera. Allt förlöpte dock mycket smidigt och gudstjänsterna var fyllda av stor glädje och trosvisshet.

På lördagkvällen fick jag predika i domkyrkan och det var fint att få det uppdraget.

Något jag särskilt uppskattade var den varma atmosfären vid den middag som hölls för dem som skulle vigas och tas emot, i stiftets representationsvåning. En välsmakande men samtidigt enkel buffé, lättöl eller vatten och en smaskig efterrätt. Jag trodde att menyn låg utlagd vid varje tallrik, men det visade sig vara ett sångblad med psalmer, som vi sjöng under måltiden. Underbart!

Det gick inte att ta miste på den glädje som de församlade kände över de sex personer som ställt sig villiga att gå in i tjänst på detta sätt.

Verka tills natten kommer …

Idag sjöng vi denna psalm i S:ta Birgitta kyrka. 9:e söndagen efter trefaldighet. Tema: Goda förvaltare. Kyrkoherde Peter Wänehag ledde högmässan och det var en god predikan. Särskilt fastnade jag för tanken att de tre som fick olika antal talenter alla sattes att förvalta en ganska liten summa. Det handlar alltså inte, menade Peter, om huruvida vi har många, stora, få eller små gåvor att förvalta utan om hur vi förvaltar dem. Med hjälp av några församlingspedagoger från Svalbard (som dock inte var närvarande) fick vi förstå att budskapet är att vi duger. (Men inte att vi duger som vi är, för det är ju något annat!) Däremot har jag litet svårt för psalm 585:

Verka tills natten kommer, kallelsens verk är stort: hela livet behöves, dagarna svinner fort. Tidigt i livets morgon sände dig Herren bud. Dopets gåva förpliktar: livet helt åt Gud.

Nej, jag är inte kritisk till psalmvalet. Det är bra att sjunga även problematiska psalmer. Det får en att tänka till. Det är ordet kallelse i kombination med krav jag inte gillar.

Jag har läst flera gånger och återkommer gärna till Magnus Malms bok: Vägvisare. Där skiljer Magnus på kallelsen och sändningen. I det perspektivet är kallelsen den gåva som ges i dopet, som är helt kravlös. Om jag förstått tankegången rätt blir det problem i livet om vi tror att kallelsen till att vara Guds barn i dopet beror på i vilken utsträckning vi lyckas leva upp till Guds förväntan. Nåden är att vi får vara Guds barn oavsett hur vi är. Vi duger. Ja, i det ledet gäller att vi duger som vi är. Sedan kommer sändningen, menar Magnus Malm. Gud ger oss uppgifter. (Och det är nog vad psalmen mest handlar om.) Gud vill göra oss till medarbetare. Goda förvaltare. Här är det viktigt att jobba på. Men kanske inte till den milda grad, som vers 3 beskriver:

Dignar du under oket: ”Herre, min kraft är slut”, han som gav kallet ger dig kraft att hålla ut.

Visst kan det vara så. Att vi blir trötta men fortfarande vill jobba vidare. För att att det är viktigt eller rent av nödvändigt. Men det kan också leda till utmattning och svår depression. Därför var jag glad när diakonen, Anna-Karin Treml-Wänehag, i förbönen bad för att vi inte skulle arbeta så att vi går sönder. Det är bra att få vara i kyrkan och fundera över sitt liv. Slutpsalmen, psalm 288, som även är en av våra bröllopspsalmer, handlar också om att verka eller arbeta men är formulerad som en bön till Gud att förse oss med kraft. Verserna avslutas med böneropen:

Gud, gör oss djärva! Gud, gör oss fria! Gud, gör oss kloka! Gud, gör oss glada!

Inte minst det sista är något man inte kan skapa själv. Det vet vår biskop, Jan-Olof, som har ett valspråk, som lyder: ”Glädje för hela folket!”