Det är på sin plats med vissa reaktioner:
1) Herman Hallonsten, som arbetar i kyrkokansliet, spelade klarinett efter textläsningen och reflektionen. Det var bl a orientaliska toner. Detta uppfattade jag som det enda inslaget från världen utanför Europa. Tack, Herman!
2) Vi firade en gudstjänst som samtidigt var en möjlighet att känna på delar av förslaget till ny kyrkohandbok. Det fick till följd att vi sjöng gloria och laudamus sammanlagt 4 gånger (d v s 2 olika varianter, som upprepades 2 gånger). Lite märkligt, tycker jag nog! Dessutom satt vi ner hela tiden. Det vanliga i Svenska kyrkan är ju att stå upp under lovsången! (Gloria är latin och betyder "Ära" d v s "Ära vare Gud i höjden". Laudamus är också latin och betyder "Vi lovar" d v s "Vi lovar Gud ....")
3) En av lovsångerna var ganska svår. Hustrun och jag kände inte riktigt att den kommer att landa väl. (Men det kan nog sägas om mycken kyrkomusik. Att den är för svår!)
4) Kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm, har av Gud begåvats med en underbart vacker sångröst.
5) Texten till Kristusropet upplevde jag väldigt positiv. Därför återger jag den nedan och summerar att det är fint att få arbeta i ett sammanhang, där man börjar sin höstupptakt/kick-off med en gudstjänst.
Kyrie eleison, Herre förbarma dig.Livet är en blandning av lycka och suckar, inte sant? Sista raden är ett exempel på det litterära greppet ”chiasm”. Sorg relaterar till suckar och lycka till sånger. Sådant gillar jag. Det uttrycker hur sammansatt livet är.
Kriste eleison, Kristus förbarma dig.
Du känner våra liv, vet vad vi behöver. Hör oss när vi ropar. Hör våra böner.
Du känner vår sorg, du känner vår lycka. Hör oss när vi sjunger. Hör våra suckar.
För den intresserade är ”kyrie eleison” rena rama grekiskan och betyder just: Herre, förbarma Dig. Det är en text vi sjunger varje söndag i högmässan och det har kyrkan gjort i ett par tusen år.
No comments:
Post a Comment