Det biståndsindustriella komplexet

Vid en debatt i Almedalen i somras fick Svenska kyrkans internationella chef, Erik Lysén, veta att vi som jobbar i Svenska kyrkans internationella arbete jobbar i det biståndsindustriella komplexet. Tanken är att de som arbetar med bistånd agerar i egenintresse. Det kanske stämmer ibland. Men jag håller verkligen med Erik Lysén om att detta är en alltför förenklad bild av verkligheten. Som kyrka har vi också andra bevekelsegrunder. Detta visade Erik på ett förtjänstfullt sätt i det föredrag han höll idag. På sommarseminariet. På förmiddagen mötte vi Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd och kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm. Det var så klart viktigt att de kom ut till denna tankesmedja, som sommarseminariet är. Men det är inte deras framträdande som jag bär med mig. De talade visserligen om vikten av att vara kyrka och att det ibland är svårt men att vi ändå ska finnas kvar i våra kyrkorelationer. Men det var när Erik talade, som det lyfte. Erik är ansvarig för det internationella arbetet och det känns bra att vi har en sådan ledare. Han presenterade en beskrivning av vårt arbete, som inte bara han utan flera andra jobbat med, som åtminstone för mig skapar ett begripligt sammanhang. Förutsättningen för allt vårt arbete är en livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer. Utifrån detta arbetar vi med hälsa, fred, försoning, hållbar utveckling, genusfrågor, rättvisa och mycket annat. Imorgon ska vi bryta ner dessa begrepp utifrån ett regionalt perspektiv. Med andra ord kommer jag vara med i en grupp som arbetar med Södra Afrika och Liberia. Det innebär att jag får lyssna mycket. Det var 6 år sedan vi arbetade i Sydafrika och Liberia kan jag inget om. Men det är en mycket bra del i vår utbildning. Jag ser fram emot detta. Jag njuter av att inte vara en del av ett biståndsindustriellt komplex utan få åka till Sydafrika och arbeta med livsbefrämjande teologi.