Präster och domkapitel

För ett tag sedan kommenterade jag konflikten i Visby stift i en bloggpost och jag ägnade utrymme åt vad Mats Hermansson skrivit på sin blogg. Det jag läste då tyckte jag var positivt. Jag menade att det kanske var media som missat något. Sedan dess har Mats blivit anmäld till domkapitlet. Kyrkans Tidning skriver om detta och ett antal bloggar kommenterar. Bloggardag (d v s Dag Sandahl, som anmälde Mats) och bloggen Tankar i natten är några. Det hela gäller, enligt Kyrkans Tidning, huruvida Mats genom personangrepp kan ha skadat det anseende en präst bör ha.
Trots att Kyrkans Tidning nu skriver att domkapitlet friar honom verkar det vara tvärtom. Rubriken säger:

Domprost frias av Domkapitlet i Visby

Frågan är alltså: Är domprosten friad? Varför kan man i så fall i artikeln läsa:

Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen mot kvinnliga präster får "mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning", skriver domkapitlet.

Enligt Kyrkans Tidning ska biskopen och domprosten ha samtal om detta. Så det känns lite oklart vad som egentligen sagts.
Samtidigt måste jag konstatera att det just nu är väldigt mycket anmälningar till olika domkapitel. Är det bara en känsla eller är det så att vi präster inte längre pratar med varandra? Det är ju självklart att vi har olika uppfattningar i många frågor. Men är det inte bättre att samtala, diskutera och debattera med varandra än skicka anmälningar?
Den senaste tiden har det handlat om Ulla Karlsson, Elisabeth Gerle, Annika Borg och nu senast Ma Oftedal. När det gäller den sistnämnda verkar det dock som om hon kanske finner sig bättre tillrätta i ett annat sammanhang. Som jag har uppfattat henne, så har hon hela tiden velat tänja på gränserna. Dagen skriver mycket riktigt att hon har sagt att hon söker sig till ett:

… sammanhang där man fri från dogmer, konfessioner och begränsningar får utforma sina ceremonier som man vill, med min och andras hjälp.

Ändå tror jag att vi har något att lära av hennes kritik. Dagen beskriver den såhär:

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Det är inte meningsfullt att döma mellan två makar som ligger i skilsmässa. Ej heller mellan Ma Oftedal och Svenska kyrkan. Men jag tror ändå på mer samtal. Ge aldrig upp. Försök förstå den andra/andre. Försoning är möjlig. Även om det, som i fallet Ma Oftedal, innebär att man går åt olika håll, vore det ju önskvärt att kunna göra det med bibehållen respekt. Även det är en aspekt av försoning.