Hopp i semestertider

På måndag börjar min semester. Efterlängtad. Redan nu är vi på sommarstället och njuter av värmen. Samtidigt våndas vi. Inte för att det är för varmt för oss utan för att det är för varmt för jorden. Greta Thunbergs sommarprat finns kvar i mitt medvetande. Och inte bara det. Samtal med nära och kära. Andra intryck från både böcker och media. Det är svårt att odelat glädja sig över värmen.

Denna morgon vaknade jag av mig själv lite efter sju och tog min bibel och satte mig på verandan för att läsa den föreslagna texten ur den bibelläsningsplan jag följer. Men innan jag öppnade Bibeln stannade jag upp, för att fånga in vilka känslor jag just då bar på. En slags sorg steg upp inom mig. Över tillståndet i skapelsen. Och en känsla av hjälplöshet.

Sedan läste jag:

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand (Jes 41:10).

Profeten Jesaja skriver dessa rader för cirka 2 500 år sedan. Men ändå drabbar de mig som ett direkt tilltal denna morgon. Det är som att Gud säger direkt till mig:

Anders, glöm inte bort att räkna med mig. Samma kärlekens Gud erbjuder sig inte att lösa alla problem. Jag erbjuds styrka. För jag vet ju att jag också måste bidra i den förändring som är ofrånkomlig. Men jag är inte ensam och jag behöver inte bära hela klimatkrisen på mina axlar. Jag får så klart dela ansvaret med alla andra människor men mitt i allt får jag/vi vara buren/burna av den som bär allt. (För att citera Olov Hartman).

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord (Sv Ps 62:4).

Världsvid bön i coronatid

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet ingår jag i ett nätverk av ledare för världens cirka 150 bibelsällskap. Vi möts ibland i olika konstellationer. Innan pandemin slog till träffade jag generalsekreterare från Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa vid ett möte i Istanbul. Mycket lärorikt.

Det skulle varit ett stort möte i Kapstaden i början av juni. Ni som känner mig förstår att jag längtade dit. Vi skulle bland annat fira att Sydafrikas bibelsällskap fyller 200 år. Men framför allt skulle vi haft överläggningar i viktiga samverkansfrågor. Svenska Bibelsällskapet deltar i ett tiotal projekt i olika delar av världen och vid ett möte där nästan alla bibelsällskap är representerade finns möjlighet att lösa många frågor på kort tid. Men mötet i Kapstaden blev förstås inställt.

Då har vi, liksom många andra, blivit hänvisade till digitala mötesformer. I vårt fall Zoom. Igår samlades ett 25-tal till bön. 35 minuter. För vissa av oss morgonbön och för andra aftonbön. I mitt fall blev det middagsbön.

Först fick representanter för bibelsällskapen i Brasilien, USA och Gulfen berätta om hur pandemin påverkade deras liv och arbete. Det som slog mig var inte minst i vilken utsatthet alla migrantarbetare i Gulfstaterna lever och hur pandemin blir en extra smäll för redan drabbade. Vi bad för alla som drabbas på olika sätt av pandemin.

Jag hade fått uppdraget att därefter leda en kort bön med inriktningen:

Thanksgiving prayer for God’s protection and provision during COVID-19 pandemic.

För det finns också sådant som ger anledning till tacksamhet. Människor som tillfrisknat. Ekonomiska problem som fått en lösning om än tillfälligt.

Mot slutet ledde jag också en bön från ” the Symposium of the Episcopal Conferences in Africa and Madagascar”. Den var fin och jag vill därför återge den på engelska:

Almighty and merciful Father, who show your love to all your creation.
We come before you asking for a quick control of the Coronavirus currently ravaging our world.
Hear graciously the prayers we make for those affected by the virus in various parts of the world.
Grant healing to the sick, eternal life to the dead and consolation to the bereaved families.
We pray that an effective medicine to combat the sickness be speedily found.
We pray for the relevant governments and health authorities that they take appropriate steps for the good of the people.
Look upon us in your mercy and forgive us our failings. Amen.

Att sitta vid en dator i Sverige och se ett tjugotal ansikten från hela klotet framför sig och få leda en bön med ursprung på den kontinent som blivit hemma för mig, det var stort.

I pandemin får vi göra det som kristna i alla tider sammanfattat med de latinska orden:

Ora et labora!

Bed och arbeta! Runt om i världen arbetar bibelsällskap inte bara med att ge möjlighet för människor att läsa Bibeln. Många av dessa bibelsällskap är också djupt involverade i olika humanitära insatser. Ofta för att ingen annan organisation finns att tillgå på platsen. Och för att bibelsällskapen ofta har högt anseende.

Fler stift - inte färre

Kyrkans tidning har intervjuat Svenska kyrkans kyrkostyrelses förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin. Rubriken lyder:

Kyrkostyrelsen: Se över stiftsindelningen

Upprinnelsen är dystra ekonomiska prognoser för Svenska kyrkan. Enligt Lundby-Wedin måste kyrkan vända på alla stenar. Hon citeras:

Men vi har inte bestämt att vi vill minska antalet förtroendevalda eller antalet stift.

Det enda som är bestämt är att frågorna ska utredas.

Intressant detta med stift. Antalet har varierat i Svenska kyrkan. Men inte så mycket. När Kalmar stift upphörde 1915 och gick upp i Växjö stift hängde det ihop med att den norra delen av Härnösands stift avknoppades och blev Luleå stift, vilket skedde redan 1904. Det var för att spara pengar som Kalmar stift lades ned. Tanken är alltså att fler stift kostar mer pengar. Färre stift blir billigare. Ändå bildades Stockholms stift 1942. Dessförinnan gick stiftsgränsen vid Slussen. Norra Stockholm tillhörde Ärkestiftet och södra Stockholm Strängnäs stift.

Antalet stift har diskuterats. 2004 diskuterades en delning av Göteborgs stift men de flesta församlingar var tveksamma.

Min hållning är annars just den. Fler och mindre stift. Just nu verkar tanken vara att det ska bli färre stift och större pastorat och församlingar. Jag undrar om det är rätt väg att gå. Är stordriften verkligen lösningen på Svenska kyrkans ekonomiska problem? Hur skulle det bli om det fick finnas många församlingar och många stift. Och sedan skulle pastoraten helt tas bort. Åtminstone som administrativ enhet.

Detta skrev jag om i en bloggpost redan 2011. Jag skrev om det även 2015. Några hörde av sig och tyckte att det var intressant. Någon större succé blev inte mitt förslag. Med en dåres envishet kastar jag fram mitt förslag igen.

Min tanke är att de mindre och administrativt mer lättrörliga stiften skulle göra att det inte behövdes så stora och tungrodda pastorat. Organisationen skulle helt enkelt kunna plattas ut. I en framtid, när ekonomin krymper kanske rent av storpastoraten kan upphöra. Istället blir det mindre stift. Vem vet. Det kanske inte ens behövs kontrakt? Eller har fler nivåer ett egenvärde? Som jag skrivit tidigare menar jag att de mindre stiften också ska vara präglade av större enkelhet. Den som lever får se vad framtiden har att erbjuda.

Wolodarski och jag

Igår satt hustrun och jag och tittade på nationaldagsfirandet från Skansen. Det var speciellt. Mycket var bra. En önskan om att hålla ihop som nation. Med en öppenhet, som ville säga att alla vi som lever i Sverige bör få plats.

Att samtidigt sitta och fingra på sin smartphone är en ovana jag delar med många. I mitt twitterflöde dök en tweet upp. DN’s chefredaktör Peter Wolodarski valde att på nationaldagens kväll twittra om att söndagens upplaga av DN skulle innehålla en debattartikel av Sverigdemokraternas partiledare.

Kontrasten mellan firandet i TV och den bistra verkligheten i mitt Twitterflöde gjorde att jag skickade iväg en fråga till Wolodarski. Det skulle visa sig bli min mest lästa tweet någonsin. Såklart beroende på mottagaren mer än på avsändaren. Men ändå.

Ganska snart drog jag mig ur samtalet men har fått notifikationer därefter. Några tankar kommer här.

Jimmie Åkesson kräver alltså Anders Tegnells avgång. På det har han fått svar av Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson. Politiker bör förstås inte kräva att tjänstemän ska sluta. Om Anders Tegnell ändå skulle välja det, skulle han inte avgå. Han skulle säga upp sig eller bli uppsagd. Han är anställd. Inte politiker.

Det som stör mig är att Wolodarski tydligt har kritiserat regeringens linje. Nej, det är förstås helt i sin ordning att han gjort det. Men att hans uppfattning och Sverigedemokraternas verkar samspela. Det stör mig. Nej, kanske inte det heller. Men att DN lägger ut Sverigedemokraternas debattartikel alldeles bredvid Wolodarskis fotografi. Det verkar som en tanke.

Ska jag göra en välvillig läsning kanske titeln på Wolodarskis ledare är en kommentar till Sverigedemokraternas debattartikel.

Det är såhär demokratier dör.

Det som stör mig allra mest är inte att ett av riksdagens partier har en avvikande uppfattning och torgför den i media. Men i artikeln går partiledaren in och vill bestämma vilken tjänsteman som får sitta kvar och vilken som ska sägas upp. Skulle vi få ett sådant styre skulle den svenska demokratin kunna dö.

Hur kan jag hjälpa till?

I veckan meddelade regeringen att de som är symptomfria kan börja resa inom landet. Fantastiskt. Även om budskapet fortfarande är att fara på intet sätt är över, är många glada för att få röra sig. Turistnäringen inte minst.

Men samtidigt hör jag röster inifrån vården. I exempelvis Uppsala har antalet personer som insjuknar och behöver vård ökat något igen. Det är inte så att arbetet på intensivvårdsavdelningarna stannar av. I mitt Facebookflöde kommer det upp bilder på vårdpersonal som vädjar till oss andra att ta ansvar.

Och med allra största sannolikhet är det oerhört många som kommer att påverkas av pandemin under lång tid. De som insjuknat och drabbats hårt. De som mist nära anhöriga. Och de som mist arbetet eller behövt se sitt företag gå i konkurs.

En fråga som jag ställer mig är: vad kan jag göra? Mer än att följa rekommendationerna? I min dagliga bön finns pandemin med. Men kan jag göra något mer? Jag är ju inte vårdpersonal.

Ett initiativ som har betydelse är ”Chokladsupport till Akademiska sjukhuset”. Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala (där jag är sekreterare i styrelsen) skriver på webbplatsen:

All sjukvårdspersonal gör ett fantastiskt jobb med Covid-19 patienter och alla andra. Vi vill ge dem lite uppmuntran och kommer därför att fram till [Midsommar] regelbundet distribuera påsar med choklad.
För att kunna göra det behöver vi er hjälp:
– Köp någon eller några chokladkakor extra när du handlar och lägg i den låda som står på disken. Vi kommer minst att dubbla det som läggs där.
– Du kan också stödja initiativet genom att Swisha ett bidrag till 1232631562 eller bankgiro 5942-2295. Skriv Chokladgåva.
För att göra detta möjligt har vi även blivit lovade viss sponsring från våra leverantörer Divine och Sackeus.

Nu har detta projekt förlängts ända till midsommar. På detta sätt kan jag (och Du om Du vill) göra en insats i pandemin och samtidigt göra en god affär, som gynnar småskaliga kakaobönder i världen.

Lavabo – jag tvättar mig

Det har nog aldrig hänt att jag varit så noga med handtvätt som nu. Jag tror att det gäller fler. Och inte är det så märkligt.

Vi deltog i en kvällsmässa idag – Pingstdagen 2020. Jag har tidigare uttryckt en viss kluvenhet inför gudstjänstfirande i dessa tider. Vissa söndagar har vi bett hemma. Vissa söndagar har vi deltagit i gudstjänster med maximalt 50 deltagare. Vi har också följt live-sända gudstjänster och sedan åkt till kyrkan, där det erbjudits enskild kommunion. På olika platser finns även inom Svenska kyrkan olika riktlinjer.

I kvällens mässa deltog cirka 10 personer. Vi satt mycket glest och min reflektion är att vi på intet sätt bidrog till smittspridningen. Utifrån ett Covid -19 perspektiv var mässan mycket genomtänkt.

Handsprit, handduk, tvättfat, flytande tvål och vattenkanna.

När vi kom in såg vi ett bord med en vattenkanna, flytande tvål, ett tvättfat, en handduk och handsprit. Det visade sig – som jag också trodde – att prästen grundligt tvättade sina händer och efter att ha torkat dem också spritade dem. Detta skedde vid det som kallas offertoriet. Med andra ord precis innan själva nattvardsdelen.

Under nattvardsbönen stod prästen inte direkt framför brödet och vinet. Vid utdelande fick vi varsitt bröd, som lades i våra händer utan att prästen vidrörde något annat än brödet. Vinet hölls sedan upp, utan att vi vare sig drack av det eller doppade brödet i det. Det kallas på teologiskt språk för att ”kommunicera under en gestalt”.

Det som är spännande är hur snabbt ett nytt liturgiskt bruk finner sin väg in i kyrkan och även ett nytt liturgiskt föremål. Det lilla bordet till höger om altaret kallas credensbord och där ställs bröd och vin. Detta har funnits länge. Nu finns alltså ytterligare ett bord. För handtvätt.

Sturekoret i Uppsala domkyrka. Altare, credensbord och så det extra bordet.

Ännu mer spännande är att det i många kyrkliga traditioner brukar finnas både ett liturgiskt föremål och ett liturgiskt bruk, som handlar om handtvätt. Det kallas för ”lavabo” som är latin och betyder:

Jag tvättar mig

I Romersk katolska kyrkan och på många håll i den anglikanska kyrkan, liksom på ett fåtal platser i exempelvis Svenska kyrkan, tillämpas detta. Förklaringarna är olika men det handlar knappast om hygien. Det beskrivs ibland som en symbol för prästens längtan efter inre rening. Prästen kan be med psaltarpsalm 51:2

Två mig, Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd.

Jag har varit med om ekumenisk nattvardsgudstjänst (eller brödsbrytelse som det ibland kallas) i en pingstkyrka. Där gick alla pastorer och präster ut till en handikapptoalett och tvättade sig precis före utdelande.

Det är intressant att vara med om denna speciella tid. Det var fint att kunna fira mässa idag. Det var också gott att få sjunga en älska Pingstpsalm (161) där första versens början lyder:

Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.

På olika sätt behöver vi alla, alltid och överallt bli berörda av Guds Ande.

No singing in South African churches

During the week I have read some news about the reopening of South African churches. The President, Cyril Ramaphosa, has obviously made an announcement that churches may start with worship services again. According to IOL news this was announced by the President together with the General Secretary of the South African Council of Churches, Bishop Malusi Mpumlwana. The bishop was quoted:

play music, don’t sing

In the Policy Guide that the SACC has issues there are many recommendations. It doesn’t forbid singing. It states:

The singing of hymns may need to be considered VERY carefully. Two meters is not far enough apart for hymns to be sung. Similarly, responses need to sotto voce (intentionally lowering the voice) to avoid expressing any saliva.

Thabo Makgoba, Anglican Archbishop.

One of the church leaders within the SACC, Anglican Archbishop Thabo Makgoba summarises the policy to his followers on his blog:

… a limit of 50 on services, disinfecting surfaces between services, physical distancing in churches, the avoidance of shared hymnals and prayer books, the wearing of masks during services, restrictions on singing (because it has proved to play a big role in spreading the virus), avoidance of the common chalice at Eucharist, no gatherings after services and rigorous hygiene in church toilets.

I have especially noticed two former SACC leaders, who are critical. Peter Storey, who was the President of the SACC 1980-83 is not happy at all. He writes:

Allowing public worship ill-advised and dangerous

John de Gruchy, another well-known South African Theologian, writes on his blog:

The fact that most Christians throughout the world have been prevented from going to church buildings has not meant that the church has stopped being the church.  The first Christians did not have church buildings; they gathered in homes for prayer and fellowship, and they did so in order to go into the world to proclaim the good news about Jesus.  That is why at the end of the Eucharist we are sent into the world to love and serve. It is misleading, then, to say that once the pandemic is over, we can go back to church when we never stopped being the church.

According to News 24 the SACC says that they did not “coerce government into allowing places of worship to open”. I guess this is a very sensitive issue. So the question is:

Will South African Christians be able to do this?

And in the same breath I need to ask the same question to our own church because we also gather in many churches. I have participated some Sundays, but we have also prayed at home at times. I am reluctant. In our own city, Uppsala, the number of infected people seems to increase again. Is the right thing to close churches again?