Predika med och för barn

Maria hjälper Hanna att limma hår på dockan.

Igår fick vi besök på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vår gäst var Maria Eklöw Bosaeus. Maria är arbetsterapeut, bildterapeut, missionär, konstnär och mycket mer. Som en röd tråd genom allt går hennes passion för dockor. Hon svepte in med en mobil scen, strålkastare, dockor i olika storlekar, böcker, tyger, träslevar, limpistol och ett stort engagemang.

De blivande prästerna fick vara med om såväl genomgång av teorier bakom arbetet med bilder och symboler, tillverkande av egna dockor samt praktiska övningar.

En inspirerande förmiddag. Självklart är det möjligt, för att inte säga önskvärt, att en präst kan använda bilder och symboler i all förkunnelse – oavsett ålder. Även i det talade språket förekommer ju mängder av bilder. Någon skulle till och med hävda att även ett ord är en slags bild.

Men om vi nu stannar upp kring bilden i en mer gängse betydelse, bidrar ju den till att vi lyssnar betydligt lättare. Åtminstone de flesta av oss. Kombinerar vi dessutom bilden med rörelse i en berättelse, då är det svårt att inte bli berörd.

Det handlar självklart även om viljan att leka. Modet att våga leka. Vilket vi vuxna ofta har lättare att göra när det är barn i närheten. Ofta, säger jag. Inte alltid. Jag vill påstå att vi lekte en del igår. Och några av lekarna delades med alla i rummet. De genererade skratt och god stämning.

Så önskar jag att predikan med och för barn ska kunna vara. Vi genomförde förmiddagen mot bakgrund av fyra 'budord' för predikan med och för barn, som homiletikläraren i Lund, Gunilla, bestått mig med:

Åskådlighet
Hörbarhet
Igenkännlighet
Dialog

De passar ju alldeles utmärkt in i arbetet med dockor.

Fem ivriga prästdockor längtar efter sina kaftaner.

De blivande prästerna hade bland annat fått i uppdrag att införskaffa varsin träslev. Det var med den som grund, de tillverkade sina dockor. Det populäraste blev att tillverka dockor som föreställde präster. Det visar en av dockans viktigaste funktioner. Den hjälper oss att få syn på oss själva. I det avslutande minidramat, blev det också tydligt. En person ställde frågor till fem prästdockor:

- Vad vill ni ha?
- Kaftaner!
- När vill ni ha dem?
- Nu!

Förmiddagen var inte utan allvar. Under hela dagen hade vi sällskap av en syrisk kamelskötare och hans kamel. Maria arbetar regelbundet i Syrien. Närvaron av dessa två gestalter i rummet lärde oss att lek och allvar alltid hör ihop.

Kamelen och kamelskötaren. Den senare ännu icke färdiggjord.

Charlie och Maria

Josefine och Erik

Lars och Nils

Karolina, Ingrid och Sofia

Palmsöndag och processioner i Gottsunda

Dagens andra predikstol.

Idag ledde jag högmässan i Gottsunda. Det var fint att få vara där. För någon dag sedan fick jag dessutom veta att ett nätverk, som heter 'Tillsammans för Uppsala' planerade för en marsch för trygghet och sammanhållning. Högmässan började 11.00 och marschen skulle börja 12.00, vilket var en utmaning. Det blev i slutändan så att några av oss som var i kyrkan han möta marschen halvvägs och gå med till Kulturpunkten i Gottsunda centrum. Där hade jag, bland andra, blivit ombedd att hålla tal. Nedan följer mitt tal och efter det min predikan.

Tal vid tillsammansmarsch för trygghet och sammanhållning 

i Gottsunda Palmsöndagen den 20 mars 2016 kl 12.00

Under sammanlagt 7½ års tid har jag bott i Sydafrika. Ett samhälle som länge var känt för rasförtryck och segregering. Apartheid. Jag bodde där på 1980-talet och har även bott där nyligen.

Det finns inget gott i ett samhälle där åtskillnad mellan befolkningsgrupper är grundidén. Efter apartheids fall har Sydafrikas befolkning i stort sett varit överens om detta. Visst finns det, som alltid, röster som säger att det var bättre då. Men ingen vill egentligen tillbaka till den typen av samhälle.

Det betyder inte att Sydafrika är utan problem. Åtskillnad grundad på hudfärg har ersatts av ekonomiska klyftor. Både kriminalitet och främlingsfientlighet skapar nya utmaningar.

Försoning, trygghet och sammanhållning är färskvara. Varje generation behöver återerövra dessa grundläggande värden på nytt.

Det är oroande att Europa och därmed även Sverige synes tro att nya stängsel och uppdelningar är lösningen på dagens utmaningar.

Kritikerna säger: men vad skulle hända om vi tog emot alla som söker sig hit?

Mitt svar är: tänk om alla delade min uppfattning att vi ska ha en generös hållning? Då skulle självklart våra politiker kunna fatta modiga, generösa beslut.

Vi behöver alltså påverka varandra till större generositet. Då kommer de folkvalda att följa med.

Svårare än så behöver det inte var.

Ledarskap kommer inte bara uppifrån.

Idag när vi alla vandra för trygghet och sammanhållning är det ett sätt att visa ledarskap.

Vad skulle hända om alla var med?

Låt oss tillsammans göra Uppsala till en tryggare och mer sammanhållen stad.

Det är det vi bidrar med idag. Det kan vi även göra imorgon och dagar som kommer.

* * * * *

Högmässa i Gottsunda kyrka Palmsöndagen den 20 mars 2016 kl 11.00

Inledning

Har Du någon gång mött en människa, som förbryllat Dig? Som Du inte kunnat begripa Dig på. Och undrat:

Vem är hon? Vem är han? Vad är detta för en person? Ska jag vara rädd? Kan jag lita på?

Vem är han?

Ungefär den känslan fyller människorna som samlats utanför Jerusalems stadsport.

Vem är han?

Låt oss ha kvar den frågan men börja i en annan ända.

Efter att ha lyssnat till dagens bibeltexter ser jag en bild:

Mur

Jesus rider in igenom stadsporten. Genom Jerusalems mur.

Hundratals år dessförinnan talar Jesaja om främlingar som kommer till Guds heliga berg. Det finns de som hör till och de som är utanför.

Om detta skriver Paulus till församlingen i Efesos: skiljemuren mellan olika folk är nedriven.

Vi har inte svårt att känna igen oss.

- 1989 revs muren i Berlin. Som funnits där sedan 1961. Det såg ljust ut då. Ungefär samtidigt släpptes Nelson Rolihlahla Mandela efter 27 års fångenskap i Sydafrika.

- Sedan dess har vi sett hur nya murar rests och stängsel dragits upp mellan människor. Psalmens ord är mer än någonsin aktuella:

Och ändå är det murar oss emellan 
och genom gallren ser vi på varann.

Den värld vi ser – både nära och långt bort – vill väldigt få av oss ha. Men hur ser alternativet ut? Vilken ledning ger oss bibeln och vår kristna tro?

Förväntan

Vi längtar efter något annat. Men vår längtan kan se väldigt olika ut.

Många människor väntar på en ledare, som ska återställa ordningen. I det sammanhanget kan murar upplevas som trygghet.

Under de år jag bott i Sydafrika har jag sett hur murar runt en tomt skapar mer otrygghet än trygghet. Den som sitter bakom muren upplever sig som en fånge. På gatan utanför rör sig de kriminella fritt.

Om lösningen på otryggheten blir att människor skiljs åt, upplever de flesta av oss inte att problemet är löst.

De förväntningarna fanns på Jesus. Många hoppades på en politisk kung, som skulle befria landet från förtryck med hjälp av våld.

Men Jesus är inte en sådan kung. Han kommer i ödmjukhet.

Profeten Sakarja talar om det.

Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han …

När Matteus citerar Sakarja säjer han inget om segern. Bara om ringheten. Ödmjukheten.

Jesus rider rakt in i fiendskapen. Helt skyddslös. Hans intåg är en ren provokation mot de styrande. Tempelaristokratin. Det är en politisk handling. Men utan våld.

Vägen till korset

Om vi väljer att följa Jesus på vägen till korset, så innebär detta att vi också – i någon mån – bereder oss att ge upp tryggheten bakom murarna.

Hur kommer Jesus till oss idag? Kan vi någon som närmar sig oss i ödmjukhet, beredd att ta striden med dem som har makten?

Och en kanske lika viktig fråga till Dig och mig:

Är vi beredda att följa Jesus på vägen till korset?

Vem är han?

Det finns en detalj i berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. Det är bara de som går med Jesus, som ropar:

Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Alla ser inte vem Jesus är. De är med i festligheterna men de förstår inte.

Men vi vet inte vem som har fått syn på Jesus och vem han är. Därför uppmanas vi att vandra vägen till korset inte bara med Jesus utan med alla människor.

* * * * *

Idag får vi som vill och kan vara med på en spegelbild av den första palmsöndagsprocessionen. Då gick Jesus och hans lärjungar in i Jerusalem och möttes av stadens invånare.

Idag får vi gå ut och möta dem som vandrar in mot Gottsunda centrum.

Det är min tro att Jesus är med dem som vandrar in emot centrum och även med oss, som går dem till mötes.

Sådan är vår Herre och Befriare.

Marias (tveksamma) återkomst

Hade vi inte kunnat samlas runt Maria istället?

Det är inte ofta jag deltar i högmässan i Uppsala domkyrka. Men idag gjorde jag det för andra gången i år. (Förra gången var vid prästvigningen i januari). Anledningen till dagens gudstjänstbesök var att jag stämt träff med två sydafrikaner. Dimza och Barney Pityana. Barney är gästforskare vid Nordiska Afrikainstitutet (NAI).

Det är Jungfru Marie Bebådelsedag och med anledning av det inbjöds vi att delta i en procession under en av psalmerna. Vi samlades bakom högaltaret utanför Vasakoret. Där vilar Gustav Vasa tillsammans med sina tre gemåler, drottningarna Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) och Katarina Stenbock.

Före reformationen var koret helgat åt Maria och kallades Vårfrukoret.

2008 återvände jungfru Maria till Uppsala domkyrka.  Anders Widoff är konstnären bakom skulpturen. Hon står som en vanlig kvinna och blickar in i Vasakoret, som en gång var hennes.

Tanken var att evangelietexten skulle läsas där. Lite förbryllad blev jag dock av att ljusbärarna ställde sig så att de skymde Maria. Det verkar som om vi fortfarande har svårt att låta henne ta fysisk plats. Att läsa om henne är tillåtet men annars blir det bekymmersamt. Hursomhelst var det ett bra grepp att gå dit. En gudstjänst blir ofta bättre av att deltagarna får röra på sig.

Barney och Dimza trivdes i Marias sällskap.

Det behövs mer ...

Europa håller på att drabbas av en humanitär katastrof. Ungefär så sa programledaren i kvällens Agenda.

Men jag undrar: är det inte flyktingarna i världen som upplever en humanitär katastrof?

Sverigedemokraterna och Donald Trump med flera har självklart rätt att hävda att stängda gränser, murar och restriktioner är lösningen. Socialdemokraterna och miljöpartiet känner sig uppenbarligen föranledda att delvis fatta beslut som drar åt samma håll.

Men det är inte i första hand Europa (eller USA, för den delen) som upplever en humanitär katastrof. Det är människor som lever på flykt undan krig och förtryck.

Såklart finns det människor överallt, som upplever humanitära katastrofer. Jag skriver inte om det. Men flyktingkatastrofen är i första hand flyktingarnas.

Om världen ska bli bättre, behövs mer öppenhet. Mer solidaritet. Mer samarbete.

Inte mindre.

Sedan får Sverigedemokrater och Donald Trump säga vad de vill.

Göranzon på scen

Igår gick hustrun och jag på Uppsala stadsteater och såg Kung Lear med Marie Göranzon i huvudrollen. Vi bestämde oss sent och fick tag på biljetter på sista raden. De var mycket prisvärda. Det går att höra och se mycket bra.

Det är den avgående teaterchefen, Linus Tunström, som satt upp pjäsen. Den utspelar sig i någon slags nutid. Vad jag förstår från en del recensioner är Shakespeares originaltext radikalt förkortad. Vissa bärande motiv är också helt borta. Exempelvis finns ingenting med av kriget mellan England och Frankrike.

I pausen var vi mest förbryllade. Vi samtalade med några grannar, som var besvikna över gestaltningen. Vi var benägna att hålla med. Men jag hade just då inga ord för vad jag var med om. Även efter andra akten kändes det hela förvirrande.

När vi kommit hem letade jag upp ett par recensioner på nätet. Mest för att begripa. I DN är Leif Zern oerhört kritisk och skriver att Marie Göranzon nästan lyckas rädda föreställningen från katastrof. Han talar om hur lite Tunström lyckas säga och beskriver uppsättningen som postmodern.

Så är det förstås. Det postmoderna behovet av att låta alla möjliga tolkningar och sanningar komma till tals. När jag försöker hitta en övergripande berättelse har jag ingen framgång. Men ser jag dramat som ett smörgåsbord av möjliga handlingar, blir det förståeligt.

I programbladet såg jag att det är vanligt att teaterchefer gör just Kung Lear som en avskedsföreställning. Det handlar om att lämna ifrån sig makt. Kung Lear lämnar sin makt till sina döttrar. Tunström väljer att låta en kvinna spela huvudrollen. Vår tids starka män ser kvinnor ta över. Ska Hillary Clinton bli president i USA? Kvinnor drar om männen i kommunchefernas löneliga.

Skulle jag därför välja ett perspektiv blir det alltså genus. I en intervju med Marie Göranzon i SvD ställs frågor om hur det är att gestalta en man. Hon svarar:

Jag härmar inte en man heller utan tar fram den man som finns i mig, jag undersöker vad som finns i människan Lear.

Nämnas kan att hennes egen man, Jan Malmsjö, samtidigt spelar i en uppsättning av Charley’s Tant, på Intiman i Stockholm. Där spelar Claes Malmberg rollen som Lord Fancourt Babberley, vilken klär ut sig till kvinna.

Vi brottas med detta som aldrig förr. (Om det nu inte är så att människan i varje generation har brottats med sin könsidentitet – Charleys tant hade urpremiär 1892).

Tillbaka till Kung Lear. Yngsta dottern, Cordelia, spelas av Emelie Wallberg. Hon gör samtidigt rollen som Edmund, utomäktenskaplig son till greven av Gloucester. Det verkar traditionellt vara dramats ’bad guy’. I denna uppsättning är det svårt att veta om Edmund är en ängel eller en demon. Om hen är man eller kvinna. Ond eller god. Emelie Wallberg uppträder i den rollen iklädd en vit kostym och saknar helt både mimik och karaktär. Gestalten är helt blank. Edmund attraherar sexuellt både män och kvinnor i pjäsen och går ur den ena famnen in i den andra. I Shakespeares drama har Edmund förhållanden med båda Cordelias systrar. I denna uppsättning även med den ena systerns man, hertigen av Cornwall.

Men det handlar egentligen inte om sexualitet utan om genus. När jag ser Edmund ser jag en androgyn person. Kanske en transperson.

Vi diskuterade vem som gjort starkast intryck och för mig var de otvetydigt Edmund. Vad vill personen säga? I själva intrigen är Edmund en svekfull person. Det blir provocerande att just den personen gestaltas som en person med otydlig könsidentitet.

Eller är budskapet att vi bör träna oss i att se bortom kön. En människa är ju i första hand inte sitt kön. Inte heller enbart sin genusidentitet. Varje människa har en personlighet som är mer sammansatt än så. När jag bara brottas med frågan om Edmund är man eller kvinna, blir resultatet att jag helt missar vem Edmund egentligen är. Släpper jag den frågan, får jag syn på att Edmund inte i första hand är ond. Han är ett barn som blev förnekad kärlek och tillhörighet, eftersom han föddes utanför äktenskapet. Hans agerande blir förståeligt. Han söker kärlek.

Om vi i vår tid enbart sysslar med frågeställningen genus, missar vi det som viktigare är. Vad är en människa?

Som jag ser det blir det viktigt att varje människa, så långt det är möjligt, får beskriva sina egen identitet – både vad gäller kön och genus. Min uppgift är att se personen som människa. Där biologiskt kön är en aspekt. Genusidentitet delvis en annan. Men personen kan dessutom beskrivas på en obegränsad mängd andra sätt. När jag möter en annan människa är det framför allt helheten av alla delarna jag vill lära känna.

En svårighet i både Shakespeares drama och denna uppsättning är att så många dör och att det till slut enbart finns kvar tre personer. Och dessa är män. Säger det något eller övertolkar jag? Det är kanske belysande att Tunström, den avgående teaterchefen, låter Kung Lear, den avgående kungen,  finnas kvar på slutet, trots att han dör i Shakespeares original.

När föreställningen var slut och applåderna vidtog fick både hustrun och jag intrycket att publiken var måttligt förtjust. Vi klappade artigt i händerna och när skådespelarna gick in var för sig – allra sist Marie Göranzon – ökades inte intensiteten nämnvärt. Det berodde inte, tror jag, på dåliga skådespelarprestationer utan på en förbryllande uppsättning.

Nya perspektiv

Det var inte svårt att få med alla i sång och dans.

I söndags medverkade hustrun och jag i Torsby pastorat i Göteborgs stift. Först var det mässa med dop i kyrkan. Jag ledde mässan och predikade. Den präst som döpte var pastoratets pensionerade kyrkoherde, Lars Alerås. Jag tror att barnet som döptes bar namnet Charlie.

I mässan fanns en del församlingsbor, som skulle kunna beskrivas som kyrkfolk. Dopfamiljen utgjorde såklart en stor del. Det fanns också en ungdomsgrupp där. De ska åka till Swaziland nästa år (eller kanske senare i år). Det ska de göra med Ing-Marie Svenning, som arbetat i Swaziland, utsänd av Svenska kyrkan. Ing-Marie hade tagit initiativ till en samling efter mässan. I kyrkan fanns också en grupp från ett närbeläget flyktingboende.

Vi kyrklunchen bjöds vi bland annat på Injera (en slags pannkaka, gjord på teff, som är vanlig i Eritrea och Etiopien). Sedan höll hustrun föredrag om Svenska kyrkans kyrkorelationer i södra Afrika, i allmänhet, och om Göteborgs stifts vänstift i södra Afrika, i synnerhet.

Det är det östra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika. Stiftet finns dels i Swaziland, dels i den provins i östra Sydafrika, som heter Mpumalanga.

Eftersom det var några flyktingar med på lunchen, fick undertecknad rycka in som tolk. Det gjorde samlingen annorlunda. Där fanns helt plötsligt inte bara en grupp svenskar utan även några från Västafrika och Syrien.

Det var heller inte svårt att få igång sång och dans. Är något på gång att hända i Sverige?

Rättvis handel

I söndags blev jag invald i styrelsen för Fair Trade Shop Uppsala - Globalen. Det ska bli spännande att vara med i arbetet. Jag har ju varit med förr - i Kalmar. Det bloggade jag om då. Länken kommer här.

Dessvärre fick inte butiken i Kalmar finnas kvar i den mycket förmånliga butikslokal, som fanns. Efter en kort sejour i Saluhallen fick då butiken läggas ner. Men föreningen finns kvar och ägnar sig åt opinionsbildning.

I oktober 2012 fick Världsbutiken i Kalmar pris av Kalmar kommun.

Men när det var som bäst fick vi årets Fairtradeutmärkelse i Kalmar.

Det är en viktig syssla. Fairtrade-produkter finns numer i många andra butiker. Men Fairtrade Sverige och Fair Trade Shop behövs fortfarande för att fortsätta att driva utvecklingen åt rätt håll. I Sverige.

Det är annars de lokala företagarna runt om på vårt jordklot, som verkligen driver denna utveckling. Som jag ser det är engagemang för och köp av Fairtrade-produkter inte i första hand en god gärning. Att vi gör något för dem.

I första hand är det en insikt om att vi alla är beroende av varandra. Att de som producerar varor på ett ekologiskt hållbart och på ett rättvist sätt, hjälper mig som konsument att ta ansvar. Det handlar alltså mycket mer om vad andra gör för mig.

Därför är det med stor glädje jag tar mig an uppdraget. Glädjen beror också på att de andra i styrelsen verkar vara härliga och kloka människor.

Så bor Du i Uppsala och inte ännu upptäckt butiken - gå dit idag: Sysslomansgatan 2. Den är öppen vardagar 11-18,  lördagar 11-15 och söndagar 12-15. Det finns en par anställda men öppethållandet bygger också på många volontärer. Det går att bli sådan, för den som vill. Länken kommer här.

Har Du redan upptäckt butiken men inte varit där på länge? Gör ett besök snart!

För Dig som inte bor i Uppsala: kanske finns en Fair Trade Shop på Din ort. Det minsta Du kan göra är att söka Fairtrade-produkter i de affärer där Du handlar till vardags. Finns det inga - fråga?

Jag frågade efter Fairtrade-rosor på Stockholms Central en gång. Svaret blev: Nej, det har vi inte. Det är aldrig någon som frågar. Då sa jag: Men jag frågade ju.

Om många frågar efter en produkt tar de flesta handlare hem produkten.