Mer om resedramatik

Yngsta dottern sitter på flyget mot USA och är nog snart framme. Gårdagens drama slutade lyckligt. Vi fick ett kort samtal i morse från gaten.

Det är inte utan att vi drar oss till minnes andra, liknande upplevelser. Flera av dem från tiden vi bodde i Sydafrika.

Exempelvis den gången vi skulle åka hem till Sverige och startade lite sent från Bloemfontein i bil. Utan att tänka på att det var fredag. I Johannesburg var det kö. Inte bara p g a fredagstrafiken utan framför allt p g a en trafikolycka. Vi hörde på radion att någon hoppat. Samtidigt brann det i kraftigt i gräset bredvid motorvägen. Dramatiskt! Och tiden gick. Kartan låg hemma och mörkret höll på att lägra sig. Jag lämnade vid första möjliga tillfälle motorvägen och gav mig planlöst ut i virrvarret av gator i Johannesburgs utkanter. Vi etablerade telefonkontakt med företaget som skulle ta hand om bilen på flygplatsen. De försökte guida oss genom Jo’burg men vi förstod snart att de inte hade en aning om var vi var. Barnen blev allt tystare i bilen och hustrun uppmanade dem att be.

Så småningom kom vi till en bensinstation. Jag gick ur och frågade om någon visste vägen till flygplatsen. Två personer sa att de gjorde det. Men de pekade åt två olika håll. Då sa den ena:

Jag åker här varje dag. Du måste lita på mig. Jag vet vägen!

Något hos denne person ingav tillit. Jag litade på honom, följde anvisningarna och vi kom fram till flygplatsen. När vi kom till incheckningen fick vi veta att de redan sålt våra platser till några andra. Men efter en del förhandlande fick vi ändå boarding-pass. Efter en – i våra ögon – oändlig tid i pass- och säkerhetskontroller kom vi i alla fall på planet. Låt vara i olika delar av planet men vi kom med. Vi var bland de sista som klev på och strax efter stängdes dörren och planet taxade ut för att lyfta.

Jag vet fortfarande inte om någon försäkring hade täckt hotellvistelse och nya biljetter. Vi var 6 personer så det hade inte blivit billigt. Även denna gång fylldes vi av en stor tacksamhet.

Tack, Gud!

SMS från dottern kl 20.05

Mamma och pappa. Passet är hämtat och nu sitter jag på tåget till Uppsala. Tack för all hjälp!Älskar er.

Det har alltså gått över förväntan och vi tackar Gud och alla kära vänner för goda tankar, böner och hållna tummar. Samt den person som lånade ut sin mobil på tåget.

Visum i sista minuten

Kan man jaga rätt på ett rekommenderat brev, som befinner sig på väg mellan olika postkontor i Stockholm? Går det att stoppa ett brev, som redan är på väg? Dessa frågor kommer att få sitt svar i följande bloggpost. Eller postblogg, kunde man säga.

Yngsta dottern är au pair i USA. Platsen är Somerville i Greater Boston. Massachusetts. Hon skrev på för ett år men familjen ville förlänga och så fick det bli. Nu ingick i överenskommelsen att dottern skulle få åka hem i september för släktträff, som blev släktträff + begravning. Så skedde också. Planeringen var tajt. Dottern landade en onsdag på Arlanda och hade dagen efter tid på USA’s ambassad för att söka nytt visum. Men ambassaden ändrade tiden till fredag. Det hanns dock med. Avgiften för viseringen betalades av undertecknad dagarna innan på bank och kvittot skickades med rekommenderat brev till äldsta dottern i Stockholm, som hämtade ut detsamma.

Hem kom så alla ätteläggarna och både släktträff och begravning kunde äga rum enligt planen. Några dagar på hemmaplan blev det också (fast en enveten förkylning var en oönskad smolk i bägaren).

Så väntade vi ivrigt i morse på posten, där avin skulle ligga. Avin från posten som berättade att ett rekommenderat brev från USA’s ambassad fanns att hämta på Statoil. Posten kom efter lunch. Men någon avi fanns inte och därmed inte heller något rekommenderat brev. Sökning på internet med hjälp av numret på försändelsen gav inget resultat. Och brevet fanns ej på Statoil (eller Frendo, som butiken nu heter).

Om inte försändelsen kom fanns ingen mening att åka till Uppsala, för att imorgon lördag gå på planet mot USA. På den biljett som redan bokats. Många frågor: Skulle det gå att boka om flygbiljetten från Kalmar? Skulle det gå att boka om återresan till USA? Vad skulle värdfamiljen i USA säga om försenad ankomst till jobbet? (Här ska inflikas att värdfamiljen enligt tidigare överenskommelse stått för biljetten och fått veta att ambassaden alls icke kunde garantera handläggning av visumansökan på en vecka utan snarare 10 arbetsdagar. Så skulden borde hursomhelst aldrig kunna hamna på dottern. Men ändå!)

Då uppstår en otålighet, för att inte säga otillfredsställelse hos fadern. Samtal rings. Bland annat till Kalmarposten, där en dam vid namn Kajsa glatt meddelar att Kalmarposten inte är posten i Kalmar. Vid nästa samtal, till posten i Kalmar, lämnas besked att de ringer upp. När de gör så, får vi veta att det rekommenderade brevet finns på Sandhamsgatan i Stockholm. Jag frågar om det finns ett telefonnummer. Klockan är nu halv tre. Får veta att Sandhamsgatan är ett brevbärarkontor och att det stängde kl 10. Jag får ändå numret och ringer ändå och får svar. Jo, brevet har varit där men är på väg till Karlavägen. Jag får ett nytt nummer men när jag ringer detta ges hänvisningston. Jag kontrollerar numret och ser att det nog saknas en siffra. Men vilken? Eniro och hitta.se ger inga ledtrådar. Jag ringer tillbaka till Sandhamsgatan. Inget svar!

Nu lägger jag numren bredvid varandra:

010-4360128

010-360135

Om jag lägger till en fyra (4) i det senare numret uppstår följande par:

010-4360128

010-4360135

Jag ringer och får svar! Jo, brevet finns. Personen jag pratar med har det fysiskt i handen. Nu är goda råd dyra. Den som ska hämta ut brevet måste ha dotterns ID-kort eller körkort, som finns i Kalmar. Jag ringer mellandottern i Uppsala.

Kan Du åka till Arlanda och hämta din systers körkort, åka från Arlanda till Stockholm och hämta ut ett rekommenderat brev och sedan fortsätta tillbaka till Arlanda och möta Din syster, som kommer 18.50?

Jag sätter mig i bilen, för att åka till flygplatsen i Kalmar. Kan jag be någon, som ska flyga till Stockholm 15.15 att ta med körkortet och lämna det till mellandottern? Allt detta händer samtidigt som vi pratar med postkontoret på Karlavägen. Då får jag veta att det finns en Coop Nära-butik bredvid som också är utlämningsställe för brev och som har öppet till 20.00. Brevet kan bäras över till denna butik. Ny information. Ny strategi!

Alltså:

Dottern sitter nu på flyget mot Arlanda. Hennes resväska är incheckad som trapp-bagage, så att hon slipper vänta vid bandet. Förbeställd taxi väntar med extrabeställd namnskylt i ankomsthallen. Om tiderna hålls anländer hon 18.50, stiger in i taxin senaste 19.10 och har då max 45 minuter till Coop Nära på Karlavägen 102, dit hon anländer och kvitterar ut sitt brev. Taxin väntar utanför och kör sedan mot Stockholm C, där det går tillräckligt många tåg till Uppsala, för att kunna komma till mellandottern innan det blir alltför sent.

Nu kan vi inte göra så mycket mer. Annat än att be, förstås! Och det är vad jag gör! Hoppas återkomma senare ikväll med en kortare bloggpost. En bloggpost med positivt innehåll.

Att mista sina föräldrar

Imorgon, för tre veckor sedan, dog far. Det skedde inte på något dramatiskt sätt. Han dog i sin egen säng ganska precis vid midnatt. Han hade hunnit fylla 90 år och det är som en 100-årig kvinna i Västerbotten en gång sa till mig:

Unga människor kan dö men gamla människor måste dö.

När jag på morgonen fick veta det, satte jag mig i bilen och körde de tre timmarna till västkusten. Vi gjorde i ordning far. Vi la honom, iklädd prästkläder, i en kista. Den barnsligt trosvissa tanken var och är att det finns en fortsättning. En himmelsk gudstjänst, där far kan fortsätta som präst.

Varför gör vi ordning våra döda inför begravningen? Vi gör det på olika sätt i olika kulturer. I den traditionella Zulu-kulturen läggs de döda upp och ner - i fosterställning - eftersom de då lättare kan återfödas i förfädernas värld, som finns som en spegelbild till vår värld. I andra traditioner och kulturer gör man annorlunda. Men i de flesta sammanhang gör man något.

Det är starkt att få göra i ordning sin egen förälder. Tvätta och klä i den sista dräkten. Jag var med och gjorde det med mor och det var viktigt att få göra det också med far. Det var viktigt för mig att få sörja med mina händer och med min kropp.

Imorgon blir det begravningsgudstjänst och gravsättningen sker på måndag. Då lägger vi far i samma grav som mor. Då kommer vi – på afrikanskt vis – få möjlighet att lägga en spade jord i graven. Vi fyller den inte, det gör personalen på kyrkogården, men vi är med. Även det ett sätt att sörja med kroppen.

Det är inte så långsökt att något afrikanskt finns med kring fars begravning. På 1960-talet arbetade han för Svenska kyrkohjälpen och reste bland annat i Östafrika. Om detta pratade vi det sista samtalet vi hade förra månaden. Jag inser att jag borde frågat mer. Gör man inte alltid det, när det är för sent att ställa fler frågor?

Tiden mellan dödsfall och gravsättning ska enligt en ändring i begravningslagen inte överstiga en månad. I många andra delar av världen sker det inom en vecka. Det är nog bra att det satts en gräns. För tiden mellan dödsfall och begravning är speciell. Själva bearbetningen – sorgearbetet – går in i en annan fas när begravningen varit. Så känns det påtagligt för mig just nu. Jag vet inte hur min väg i detta kommer att se ut. Är man yngst i en syskonskara, som jag är, blir det inte lika dramatiskt att nu tillhöra den äldsta generationen. Jag är ju ändå yngst! Men det är naturligtvis speciellt att inte längre ha sin far och mor i livet.

Detta delar jag med många andra. Med dem som mist sina föräldrar men också på ett sätt med dem som har föräldrar, som av olika skäl inte finns där eller ställer upp. I någon mening får varje människa uppleva mer eller mindre av detta. Föräldrar är inte supermänniskor. Ibland räcker de/vi inte till. Det betyder ju att livet är ett ständigt sorgearbete. Hela tiden får vi arbeta med vår besvikelse – stor eller liten. Men när nu mina föräldrar definitivt inte finns kvar i världen sker något annat. Att det är naturligt, det vet jag. Vad det kommer att göra med mig, vet jag inte.

Jag finner dock styrka i Gudsgemenskapen. Min tro och erfarenhet sedan mor dog, är att Guds rike går rakt genom tid och rum. Därför är de inte borta utan kanske snarare hemma. Därför fanns i dödsannonsen, utöver korset - som var självklart också scouternas internationella symbol med betydelsen: Jag har kommit hem!

Konfirmander i år igen

Det är alltid lika kul att möta konfirmander. Idag var det nästan upptakt. (Inskrivningen var för två veckor sedan). Vi hade en presentationsrunda och efter det gick vi lite djupare kring frågan: Vem är jag? Samtalet handlade sedan om vad det är att vara människa och så följde en del introduktion i vårt arbetssätt och gudstjänstens uppbyggnad. Vi avslutade såklart med en stunds bön inne i kyrkorummet.

När vi var inne på frågan "Vem är jag?" berättade var och en om hur deras face-boook-sida ser ut. En del har också bloggar. Det är ju ett sätt att visa vem man är. En del vill inte visa sig på nätet. Det är också helt OK. Bland konfirmandledarna är det flera som bloggar. Emil, Angelica och Emelie (tillsammans med sin syster) är några. Kanske har jag glömt någon. Det är ett kul sätt att få insyn i hur några församlingsbor tänker. Utöver det vanliga samtalet, som naturligtvis är oöverträffat.

Men mitt i samtalen hann vi också med en lek. Alla skulle köra motorcykel på tid. Med hjälm, styre och handskar!

Foto: Emelie Silke

English lesson no 1

Today we met with our English teacher, David, at Kullzénska Caféet in Kalmar. We had a cup of tea/coffee and a nice chat. Both Kristina and I believe we are in for a very nice autumn together with David. We’ll meet mainly Friday mornings but also a few Wednesday evenings. Altogether we’ll come together 10 times and two hours every occasion. Today we covered a number of topics amongst others the title of the wife. How does one translate “församlingspedagog” into English? I suggested “Parish Pedagogue”. We had a nice laugh when David told us that “pedagogue” has another connotation than we thought. In our “Longman Dictionary of Contemporary English” the explanation is:

A teacher who cares too much about rules

David used the Swedish word “pedant” as a possible synonym. After this nobody will describe my wife as a pedagogue, at least if they know her and this explanation. Kristina herself felt that the word educator could be useful. Parish Educator sounds quite OK to me. So, we look forward to many more revelations. And we are so pleased to have David as our educator or teacher or trainer. But he is not our pedagogue.

Hemma igen

Det är morgon i Kalmar. Vädret är sisådär. Idag ska södra och norra arbetslagen i Kalmar pastorat ha kick-off. Frukost på Brofästet och sedan minigolf. Det handlar om vem som ska ta hem den åtråvärda pokalen. Annars är dagarna fyllda av gudstjänster, goda samtal, budget-arbete, introduktion av nyanställda, planering av höstens arbete och en hel del annat. Många dagar börjar med morgonbön i Birgittakyrkan. Mellan 5 och 10 personer ber en kvart och fikar en kvart. Det är en god start på arbetsdagen. Att vara tillbaka till Kalmar efter fyra veckors kurs innebär också att det blir ett par lediga dagar i sträck mot slutet av veckan. Det kan behövas. Det är den del saker som behöver göras men tanken är att det också ska finnas möjlighet att inte göra just någonting.