Att mista sina föräldrar

Imorgon, för tre veckor sedan, dog far. Det skedde inte på något dramatiskt sätt. Han dog i sin egen säng ganska precis vid midnatt. Han hade hunnit fylla 90 år och det är som en 100-årig kvinna i Västerbotten en gång sa till mig:

Unga människor kan dö men gamla människor måste dö.

När jag på morgonen fick veta det, satte jag mig i bilen och körde de tre timmarna till västkusten. Vi gjorde i ordning far. Vi la honom, iklädd prästkläder, i en kista. Den barnsligt trosvissa tanken var och är att det finns en fortsättning. En himmelsk gudstjänst, där far kan fortsätta som präst.

Varför gör vi ordning våra döda inför begravningen? Vi gör det på olika sätt i olika kulturer. I den traditionella Zulu-kulturen läggs de döda upp och ner - i fosterställning - eftersom de då lättare kan återfödas i förfädernas värld, som finns som en spegelbild till vår värld. I andra traditioner och kulturer gör man annorlunda. Men i de flesta sammanhang gör man något.

Det är starkt att få göra i ordning sin egen förälder. Tvätta och klä i den sista dräkten. Jag var med och gjorde det med mor och det var viktigt att få göra det också med far. Det var viktigt för mig att få sörja med mina händer och med min kropp.

Imorgon blir det begravningsgudstjänst och gravsättningen sker på måndag. Då lägger vi far i samma grav som mor. Då kommer vi – på afrikanskt vis – få möjlighet att lägga en spade jord i graven. Vi fyller den inte, det gör personalen på kyrkogården, men vi är med. Även det ett sätt att sörja med kroppen.

Det är inte så långsökt att något afrikanskt finns med kring fars begravning. På 1960-talet arbetade han för Svenska kyrkohjälpen och reste bland annat i Östafrika. Om detta pratade vi det sista samtalet vi hade förra månaden. Jag inser att jag borde frågat mer. Gör man inte alltid det, när det är för sent att ställa fler frågor?

Tiden mellan dödsfall och gravsättning ska enligt en ändring i begravningslagen inte överstiga en månad. I många andra delar av världen sker det inom en vecka. Det är nog bra att det satts en gräns. För tiden mellan dödsfall och begravning är speciell. Själva bearbetningen – sorgearbetet – går in i en annan fas när begravningen varit. Så känns det påtagligt för mig just nu. Jag vet inte hur min väg i detta kommer att se ut. Är man yngst i en syskonskara, som jag är, blir det inte lika dramatiskt att nu tillhöra den äldsta generationen. Jag är ju ändå yngst! Men det är naturligtvis speciellt att inte längre ha sin far och mor i livet.

Detta delar jag med många andra. Med dem som mist sina föräldrar men också på ett sätt med dem som har föräldrar, som av olika skäl inte finns där eller ställer upp. I någon mening får varje människa uppleva mer eller mindre av detta. Föräldrar är inte supermänniskor. Ibland räcker de/vi inte till. Det betyder ju att livet är ett ständigt sorgearbete. Hela tiden får vi arbeta med vår besvikelse – stor eller liten. Men när nu mina föräldrar definitivt inte finns kvar i världen sker något annat. Att det är naturligt, det vet jag. Vad det kommer att göra med mig, vet jag inte.

Jag finner dock styrka i Gudsgemenskapen. Min tro och erfarenhet sedan mor dog, är att Guds rike går rakt genom tid och rum. Därför är de inte borta utan kanske snarare hemma. Därför fanns i dödsannonsen, utöver korset - som var självklart också scouternas internationella symbol med betydelsen: Jag har kommit hem!