Saluhallen - javisst!

Även om svärfadren inte lyckades med sin kommentar denna gången, så blev det 56-årig bröllopslunch på saluhallen idag vid tolvtiden. Bremerssons matupplevelser rekommenderas. Det blev visserligen ingen utav de maträtter, som jag publicerade på bloggen igår. Däremot åt vi Wallenbergare (biff på kalvfärs) med potatismos, skirat smör, gröna ärtor och mycket god lingonsylt. Kaffe på maten med några praliner från Johannas choklad, som också finns i saluhallen.
En mycket bra start på årets sista dag.

Sånt som jäser och sånt som gror

Sista föreställningen Byteaterns ”Sånt som jäser och sånt som gror” var en tänkvärd upplevelse. Vi känner Johan Sanne, manusförfattaren, en smula. Han är med i styrelsen för Världsbutiken i Kalmar. Den pjäs han skrivit och som Bodil Göransson regisserat handlar om vårt behov av mat, hur orättvis världsordningen är och hur de fattiga ändå kan sluta sig samman och hur mat kan produceras, så att den hungrige får något att äta.
Mitt i föreställningen sker någon slags långfredag, när ett litet hus rent fysiskt brinner upp och ett sädesfält, bestående av trägafflar, skövlas. Men det hindrar ändå inte pjäsens huvudpersoner lyckas baka bröd, som vi alla får smaka av. Ja, det bakas bröd i föreställningen och det femtiotal personer som publiken utgörs av, får dela brödet med varandra. Det blir en närmast eukaristisk upplevelse och den hungriga dockan, Parvin, får också äta sig mätt.
Som vanligt är dockorna halva behållningen. Både det sätt på vilket de skickliga skådespelarna hanterar dem och dockorna i sig. Mot slutet kommer en docka fram, som är så skickligt gjord, att man nästan tror att Mahatma Gandhi själv kommit in i rummet. Hans slut replik fastnar och blir sammanfattningen av pjäsens budskap:

Maten räcker för allas behov men inte för allas begär.

Saluhallen i Kalmar

Imorgon är det nyårsafton. Det är i vissa avseenden en speciell dag. Årets sista och för många en dag med stora förväntningar. I andra avseenden är det en helt vanlig dag. 24 timmar. Inget konstigt. För svärföräldrarna är det bröllopsdag. Med andra ord en mycket speciell dag. Imorgon gläds de över hittills 56 år som gifta makar. Och vi är många som gläds med dem.
Därför kommer vi att bjuda dem på lunch på Bremerssons matupplevelser. Det är restaurangen på saluhallen. Det ska bli spännande. Vi har inte varit där. Men det ska också bli spännande, för i skrivandes stund vet inte svärföräldrarna om att de är utbjudna.
Kommer de att tacka ja? Har de andra planer? Ja, det är frågor som den nyfikne eventuellt kan få besvarade i kommentarfältet. ( D v s om svärfadren har ordning på sina inloggningsuppgifter. Vilket han brukar ha!)
Så nu börjar en orolig väntan: kommer ett jakande svar eller får vi gå dit själva? Bord för 4 är i alla fall bokat och såhär ser menyn ut.

Fisk: fiskgryta med vintergrönsaker med apelsinrostad fänkål, handpillade räkor och musslor samt olivaioli
Kött: grillad grisrygg med ljumen potatissallad, fetaost samt paprikaviniagrette
Chark: torkade isterband ifrån gullaskruv serbveras med grädddfilsstompad potatis samt rödbetor och kapris
Soppa: gratinerad fransk löksoppa
Rawfood: Elisabeth`s raw food, vegetariskt allternativ där du kan välja mellan ett par olika rätter varje dag

Polisen och maktspråk

Hustrun och jag avser att åka till det stora landet i väster (inte Norge) nästa år. För att hälsa på yngsta dottern.
För att kunna köpa biljetter måste vi ha giltiga pass. Våra nuvarande tar slut i mars, så vi åkte till polisen nyss. I akt och mening att beställa nya pass. Det gick inte så bra. När vi kom in sa assistenten direkt:

Men vi har gått ut med sååå mycket information att vi inte tar emot passbeställningar i mellandagarna.

Verkligen? Jag hade inte sett någon information, så jag frågade om det stått på deras hemsida.

Jo, det har det.

Pyttsan. Såhär ser det ut när jag söker polisen i Kalmar.



Men det är klart – det är ju jag som medborgare, som ska stå där med dumstruten, för att jag inte har sett upp tillräckligt.

Symaskins-Arne och genusperspektiv

Nu har hustruns symaskin inhandlats. På en butik i Kalmar, som heter Symaskins-Arne. Det hela måste resultera i en bloggpost. Dels uppstod i affären ett antal ordvitsar. Dels ett antal lärdomar. Vitsarna först.
Vi kommer in i butiken och möter en hund, som leker med sax (!). Jo, faktiskt! Då tänkte jag:

Här kan man nog göra sig ett klipp ...

När maskinen var köpt och betald, så fick hustrun ett antal spolar på köpet.

Va’ nu då? Spolar Du min hustru? ...

Dessutom fick hon några nålar – även de på köpet. Fick mig att tänka på akupunktören, som klagade på sin dåliga lön:

I jämförelse med en kirurg är min lön att betrakta som rena rama nålpengar ...

Men vi fick också en undervisning i genuslära. När maskinen skulle betalas skojade han och frågade om vi inte skulle ta den för 30 000 istället.

- Va! Finns det så dyra maskiner, sa jag!
- Javisst, det finns för 80 000 eller 100 000

Vi trodde att dessa mest säljs till företag men fick veta att det ofta är i hobbysyfte man köper dem.
När mannen köper en motorcykel för samma summa är det ingen som höjer på ögonbrynen!
Nej, det är ju sant. Lika sant är att symaskinen förmodligen gör mer nytta och mindre skada än motorcykeln.
Eller som mannen, som varit på dåvarande jaktbutiken tvärs över gatan och köpt en bössa för 40 000 med vilken han skulle skjuta lerduvor. Han vägrade betala 6 000 för en symaskin till sin lagvigda.

Symaskins-Arne kändes som ett naturligt inslag i bloggosfären. Fast där finns han ju redan. Vi fick höra historien. Tillsammans med hustrun träffade han på Robert Aschberg, när denne och Gert Fylking var ute och samlade in pengar, för protstatacancer-forskning. De träffade Aschberg på kvällen och när de skänkte en summa pengar, kändes det säkrast att skriva upp på en lapp, från vem det var. Morgonen därpå hittade Aschberg lappen och pengarna i sin byxficka och skrev om det på sin blogg. Två gånger. Kul! Bland annat under rubriken: Mysteriet med ”Symaskins Arne".

Mostrets gåva

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:

Men pappa, vem är det då som tagit bilden?

Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.

Arbetsledare 9 - julledig

Ibland samtalar vi bland anställda om skillnaden mellan arbete och fritid. Ett potentiellt problem för den som har kyrkan som arbetsplats är att gränserna suddas ut. Nu är inte kyrkligt anställda ensamma om detta. Hur är det för en lantbrukare, exempelvis? Eller inom en stor del av restaurangbranschen? Många egenföretagare har det heller inte så enkelt.
Men det finns skillnader. På den kyrkliga arbetsplatsen är det många andra som engagerar sig ideellt. Så är det vanligtvis inte på en restaurang eller inom det privata företaget. I församlingen uppstår då lätt en situation att de frivilligt engagerade får lite för mycket att göra. Frivilligheten blir ett begrepp som töms på innehåll. Man känner sig inte längre frivillig. Man känner sig tvingad, nödgad att ”ställa upp”. Så är det också i föreningslivet. Någon vill avsäga sig ett uppdrag och andra övertalar henne eller honom att sitta kvar. Då är inte bara frivilligheten i fara. Även demokratin.
På den kyrkliga arbetsplatsen är det lätt gjort att de anställda känner skuld över alla utarbetade frivilliga och tänker:

Men jag har ju också en fritid. Jag kan ju också ställa upp ideellt i församlingen.

Det låter i förstone väldigt bra. De frivilligt engagerade jobbar kanske 40 timmar på sin vanliga arbetsplats och sedan gör de ett antal timmar ideellt i församlingen. Den kyrkligt anställde borde ju vara beredd till samma uppoffring. Inte sant?
Jag håller inte med! Låt mig förklara varför. Jag menar att vi måste skilja på Gud och församlingen. Gud vill jag ge all min tid. 24-7. Det finns inte (eller borde inte finnas) en sekund i veckan, som inte är Guds tid. Alltså handlar det inte om att ge några timmar extra till Gud. Gud vill ha hela mig! All min tid!
Är jag nu kyrkligt anställd och ägnar 40 timmar åt organiserat församlingsarbete är det bättre för alla om resten av min tid ägnas något annat. Familjen, fritidsengagemang etc. Varför inte avkoppling? Då blir jag väl en bättre kyrkoarbetare.
Men vad jag än gör på min fritid vill jag ge även den tiden till Gud. Så tror jag! Därför ska jag nu med gott samvete vara ledig resten av detta år. Men min Gudsrelation tar jag aldrig ledigt ifrån. Jag kan ju inte ta ledigt från livets källa. Gud som i julen visar sig vara Immanuel: Gud med oss!
Därmed hoppas jag också att Du som läser detta upplever en, i ordets alla bemärkelser, God Jul!