Gandhi, Parks och REVA

Mahatma Gandhi som staty i Pietermaritzburg.

Varför inte börja april 2013 med några rader om Mahatma Gandhi? Det är inte så långsökt, eftersom vi bor i Pietermaritzburg. Just här utsattes Gandhi för något som för tankarna både till Rosa Parks och svensk nutid

Den 7 juni 1893 färdades Gandhi med tåg till Pretoria. En vit man opponerade sig mot att Gandhi åkte förstaklass. Gandhi beordrades att flytta till sista vagnen. Men Gandhi hade köpt en förstaklass-biljett och vägrade. Då blev han avslängd. I Pietermaritzburg. Skakande av köld en hel vinternatt i väntrummet fattade Gandhi ett avgörande beslut; att stanna kvar i landet och kämpa mot rasdiskrimineringen mot Indier i Sydafrika. Vad jag förstår var han i Sydafrika ca: 20 år. Det var här som hans ickevåldsideologi – Satyagraha – växte fram. Idag finns en staty i brons på Church Street, inte långt från den anglikanska katedralen. Vi gick dit igår, på påskdagen och jag tog ett kort.

Den 1 december 1955 vägrade Rosa Parks att lyda en busschaufför, som menade att hon skulle lämna sin plats till en vit person, eftersom avdelningen för vita i bussen var full. Hon blev ställd inför rätta och bland annat miste hon sitt jobb.

På KarinVingströms blogg hittar jag en länk till en artikel i DN, som beskriver hur det händer (inte ofta men ändå) att papperslösa i Sverige till och med hämtas från sjukhus. Jag tänker på rapporteringen om REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) och hur människor med utländskt utseende tvingas identifiera sig när de åker kollektivtrafik.

Att leva i Sydafrika ger perspektiv. Rasism är inte harmlöst. Diskriminering är aldrig OK. Läs gärna författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, publicerat i DN. Länken kommer här.

Det är naturligtvis aldrig enkelt att leva ihop i ett samhälle. Det är naturligtvis inte okomplicerat att vara politiker eller medmänniska överhuvudtaget. Men världen känner alldeles för många exempel på hur man försökt lösa etniska konflikter med rädsla som drivkraft. Nazismen, Apartheid, Bosnien 1992, Rwanda 1994 och många fler. Folkmord, etnisk rensning mm är avgrunder, som vi bör hålla oss på behörigt avstånd från. Därför behöver vi fler personer som vågar säga ifrån. Gandhi och Parks inspirerar fortfarande. Längst ner på statyn i Pietermaritzburg står det:

My life is my message.

Något att stava på i påsktiden! 

Sånt som jäser och sånt som gror

Sista föreställningen Byteaterns ”Sånt som jäser och sånt som gror” var en tänkvärd upplevelse. Vi känner Johan Sanne, manusförfattaren, en smula. Han är med i styrelsen för Världsbutiken i Kalmar. Den pjäs han skrivit och som Bodil Göransson regisserat handlar om vårt behov av mat, hur orättvis världsordningen är och hur de fattiga ändå kan sluta sig samman och hur mat kan produceras, så att den hungrige får något att äta.
Mitt i föreställningen sker någon slags långfredag, när ett litet hus rent fysiskt brinner upp och ett sädesfält, bestående av trägafflar, skövlas. Men det hindrar ändå inte pjäsens huvudpersoner lyckas baka bröd, som vi alla får smaka av. Ja, det bakas bröd i föreställningen och det femtiotal personer som publiken utgörs av, får dela brödet med varandra. Det blir en närmast eukaristisk upplevelse och den hungriga dockan, Parvin, får också äta sig mätt.
Som vanligt är dockorna halva behållningen. Både det sätt på vilket de skickliga skådespelarna hanterar dem och dockorna i sig. Mot slutet kommer en docka fram, som är så skickligt gjord, att man nästan tror att Mahatma Gandhi själv kommit in i rummet. Hans slut replik fastnar och blir sammanfattningen av pjäsens budskap:

Maten räcker för allas behov men inte för allas begär.