Arbetsledare 7

Ikväll firade Två Systrars församling och S:ta Birgitta församling sin veckomässa på Kalmar pastorats lägergård: Nyttorp. Först mässa i kapellet, som är inrymt i den gamla lagårn. Bengt ledde mässan, Eje och jag spelade. Annika ringde i konsekrationsklockan. Vi var ett 20-tal. Från både Birgitta och Två Systrar och även andra.
Sedan blev det korvgrillning. Några hade egna spett med sig. Gemytlig samvaro. Henrik stannade kvar och hjälpte till med disken.
Det hade säkert gått att fira mässa ihop på detta sätt även i den gamla organisationen. Möjligen är det så att den nya organisationen, som krånglar en del, ändå underlättar denna typ av trivsamma samarbeten.

Ludde på djursjukhus

Familjens hund betedde sig besynnerlig igår kväll. Kliade sig i mungipan så till den milda grad att blodvite uppstod. Vi undrade! Ett getingsstick? Slagsmål med en igelkott? Det enda raka var att ringa veterinären. Efter diverse telefonsvarare kunde vi komma fram till att det journummer som fanns att tillgå kostade - hör och häpna - 200 kr! Men vad gör man inte för människans bäste vän! Så vi ringde och den som svarade tyckte det var bäst att vi åkte in. D v s till Läckeby halvannan mil norrut.
Vi fick komma in ganska snart och eftersom Ludde inte gillar att andra rotar i hans mun (vem gör det?) beslutade doktrinären att ge honom lite lugnande, så att han skulle sova. Men vill sova, när det vankas trubbel? Så det blev nedsövning! Det gick ganska snabbt och munnen öppnades. (Det ville inte doktrinären göra, eftersom risk förelåg att Ludde skulle bita. Hon skulle jobba hela natten och ville ha båda sina händer hela. Fair enough!)



Döm om åtminstone min förvåning, när en 5 cm lång pinne plockades ut ur djurets mun. Den hade kilat fast sig mellan tandraderna uppe i gommen. Jag kan föreställa mig att det inte var behagligt att ha den där. Tassar är inte heller så ändamålsenliga, när det gäller att plocka ut fastkilade pinnar ur gommen.
helt gratis blev inte heller besöket hos djursjukhuset. Kanske täcker försäkringen en del. Men självrisken får vi ju ta. Vilket är helt i sin ordning!
Idag mår Ludde prima!

Midsommar med vigslar och dop

Midsommarhelg med sedvanlig sill, dans kring midsommarstången, vigslar och idag även dop. Det har varit en innehållsrik helg med lite ovanliga inslag. Exempelvis blev jag i torsdag tillfrågad om jag kunde viga ett par - på lördagen. Två dagars varsel är lite kort. Men det visade sig vara väg övervägt. Förlovningen var ett år gammal, så förhastat var det inte. Vigsel blev mycket spontan och att bruden var mandé gjorde inte det hela mindre märkligt. I mandeismen spelar Johannes Döparen en avgörande roll och enligt västlig tradition är ju 25 juni Johannes Döparens födelsedag.
Idag har jag haft dop. Tredje barnet i samma familj och dopet skedde i högmässan i Torsås. Jag kunde se på församlingen att de gladdes åt dopföljet, som säkert utgjorde majoriteten av den gudstjänstfirande församlingen. När fem kusiner ställde upp sig och med klara röster sjöng en norsk bön, var vi alla berörda. Själv blev jag också väldigt berörd av dopbarnets klara blick och generösa leende. Rakt in i mina ögon under hela dophandlingen. Det är mäktigt att uppleva hur ett litet barn kan utstråla sådan total närvaro.
Som tack för hjälpen fick jag med mig en utav de goda doptårtorna med mig hem. Skulle tagit ett kort när den var hel men nu får det bli ett kort efter att vi kalas på den i eftermiddag.

Tågluffare

Den ömma modern har gjort det fyra gånger. Själv har jag gjort det bara en enda. Näst äldsta dottern två och yngsta dottern en. Nu är det dags för sönerna. Tågluff! En livsstil. Vi önskar dem allt gott på resan!

Arbetsledare 6

Ikväll hade jag mässan i Birgittakyrkan. Organisten har semester och det hade blivit en dubbelbokning när det gäller vikarien. Det visste jag om. Dessutom har vi ju ersatt vaktmästaren med en ungdomsledare. Men ungdomsledaren har slutat sitt vikariat och den nya börjar nästa vecka.
Jaha, tänkte jag. Jag får fixa det själv. Vi kan ju sitta på stolar i koret och skippa ljudet. Det kommer nog inte så många en onsdagkväll några dagar före midsommar. Tar jag en gitarr med mig kan vi lösa musikerfrågan smidigt.
När jag kom till kyrkan mötte jag tre ungdomar: Angelica, Johan och Amilia. Så bra, tänkte jag. De kanske kan hjälpa till. Så blev det också!
Angelica spelade till psalmerna på flygeln och Amilia sjöng med, för att leda församlingssången. Johan skötte vaktmästaruppgifterna. Ljudet, psalmnummer, ljus, disk av nattvardskärl mm. Super-bra!
När jag räknade ihop var vi 26 personer. Ganska bra på en mässa några dagar före midsommor. Och mycket bra att tre ungdomar var beredda att bidra med sitt engagemang, så att det inte behövde bli one-man-show. Det är roligt att vara präst!

Memoarer

Det är inte ofta som jag läser någons memoarer. De få gånger jag gjort det handlar det inte om berömdheter. Det har varit då jag antingen köpt eller fått en bok, som någon jag träffat själv skrivit. Jag köpte t ex distriktssköterskans i Jokkmokk, Birgit Tjikkom, memoarer för många år sedan och läste. Boken heter ”Bland medmänniskor” och är en dokumentärskildring i hur sjukvårdsarbetet i Lapplands glesbygd bedrevs under efterkrigstiden. En annan memoarbok är ”Vad livet gav mig” skriven av Wera Stenlåås. Jag tror jag fick den av henne i Birgittakyrkan någon gång på 1980-talet. Denna bok handlar mycket om författarinnans kontakt med det ”översinnliga”. Nu senast fick jag ett exemplar av Lennart Marklunds självbiografi ”Fem M”. Titeln ska utläsas ”Mina Många Minnen Med Mera”. Eftersom framsidan pryds av ett fot på den familj Lennart föddes in i, familjen Marklund, trodde jag att detta var betydelsen av titeln. Men den kanske kan vara mångtydig. Lennart har jag lärt känna i Kalmar på senare tid. Framför allt i ekumeniska sammanhang. Vid en bokmässa i Två Systrars Kapell kom Lennart med ett exemplar till mig och nu har jag läst den. Det är intressant att följa hans liv från de tidiga barnaåren i Skellefteå till dags dato. Jag har ju också bott i Skellefteåbygden och även i Uppland, där Lennart också levt många år.


Som varje människoliv är en blandning av både ljus och mörker finns beskrivningar av både det som varit fyllt av smärta och det som varit fyllt av tacksamhet. Berättelsen inramas av det svåraste, att Lennarts hustru, Gunvor, drabbats av Alzheimer.
Lennart berättelse är helt igenom ärlig och uppriktig. Det som gör mest intryck på mig är den ärliga gudsrelation, som går som en röd tråd genom boken. Efter pensioneringen och flytten från Skellefteå till Kalmar drabbades Lennart av en depression och skriver:

Min bön till Gud om hjälp var som ett hån. Han hörde mig inte.

Det är starkt att våga skriva ner dessa tankar och dessutom låta trycka dem i en bok. Att dessa tankar finns med, gör resten av boken trovärdig. Det återkommande är inte tvivel och dysterhet utan tvärtom hur Gudstron burit. I bokens sista kapitel sammanfattas denna grundtrygghet med två ganska skilda citat. Den ena från det jag tror är Svenska missionskyrkans sångbok, nr 636 och det andra ett citat av Mark Levengood (som ju är Romersk Katolik). Genom dessa två citat visar Lennart inte bara hur Gudstron kan bära utan också vikten av ett öppet ekumeniskt sinne. Lennart själv är aktiv i Västerportskyrkan, som hör till Sveriges yngsta samfund, som ännu saknar namn. Det som bildats genom att Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet gått ihop. Men nu till citaten:

Var dag du åt mig ger, det som du nyttigt ser.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.
- Framtiden ljus och lång, möter jag nu med sång,
tills jag hos dig en gång vid målet står.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.

Vart jag än går och vad som än händer mig
är jag inte ensam. I mig bor Gud.
Och när min livsdag når sin ända,
är det tid att byta.
Då är det min tur att bo i Gud.

Det handlar om makt

”Allt går sönder” är att betrakta som en klassiker. (Chinua Achebe. Allt går sönder. Översättning: Ebbe Linde. Stockholm, Tranan. 2004.) Författaren beskrivs som portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. På baksidan av den pocketutgåva jag just läst står det om boken att

… den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism.

I boken är det huvudpersonen Okonkwo som står för motståndet mot det nya. Man kan inte sympatisera med allt han står för. Inte heller med allt som européerna står för. I början av deras möte utspelar sig en smått komisk ordväxling, som kan passa dagen före Heliga Trefaldighets dag. Genom en tolk har missionären berättat om Jesus Kristus, Guds son. Okonkwo är närvarande men mest intresserad av att det ska bli lite tumult, så att de kan piska upp de objudna gästerna. Han kan dock inte låta bli att ställa en fråga:

”Ni sa med egen mun att det bara fanns en gud. Nu talar ni om hans son. Vem är han då gift med?” – Hopen mumlade bifall. ”Vi har aldrig sagt att han är gift”, sa tolken lamt. ”Nej, men din bak sa att han hade en son”, sa den skämtlystne. ”Då måtte han väl ha en hustru och hon också en bak!”
Missionären ignorerade honom och började tala om den Heliga Treenigheten. När han slutat med det var Okonkwo fast övertygad om att karlen var komplett rubbar. Han ryckte på axlarna och gick sin väg för att tappa palmvin till kvällen. (sid 189)

(Det är oklart vad som avses med ordet ”bak” men det är någon slags ordvits, som har att göra med att tolken uttalar orden på folkspråket, Igbo, lite konstigt).
Just i den ovan beskrivna situationen är det lite svårt att säga vem som har makten. Missionären och hans tolk är nog att betrakta som relativt utsatta. Mest beroende på att de endast är två. Men ganska snart förändras bilden och den engelska kolonialmakten visar på olika sätt att de är militärt överlägsna de människor, vars ättlingar idag utgör Afrikas folkrikaste nation, Nigeria.
I min bibelläsning denna morgon läser jag om Petrus och Johannes som står inför Stora Rådet, anklagade för att ha predikat om Jesus och dessutom botat en lam man. Vid denna situation är det definitivt Stora Rådet som har makten, även om de är rädda för folket. Vilket ju alltid makten är. I förhöret med Petrus och Johannes beskriver Lukas att rådsherrarna blev förvånande över hur frimodiga Petrus och Johannes var, trots att de var enkla och olärda män.

De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. (Apg 4:18-22)

Jag kan inte låta bli att tänka att det finns en viss parallellitet med skolavslutningsdiskussionen. (Förlåt mig nu för att jag drar upp den igen, trots att jag sagt att min förra bloggpost var ett slutord.) Om jag ska vara frimodig eller inte har att göra med vem som har makten. Samma sak när det gäller mötet mellan kristen tro och afrikansk kultur bland Igbo-folket i det nuvarande Nigeria.
Man kan också beskriva det som ett möte mellan olika diskurser. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträde. I en hegemoni är detta inget större problem. Men när diskurserna möts och det uppstår en diskursiv kamp, då synliggörs dolda maktrelationer. Man kan fundera mycket om detta både när det gäller händelserna i Jerusalem kring år 30-40 e. v. t. liksom man kan fundera över det i mötet mellan kristen tro och det traditionella Afrika, både nu och då. På samma sätt kan meditera över vilka dolda maktrelationer som synliggörs i mötet mellan kristen tro och det omgivande samhällets värderingar i Sverige och Europa just nu. Att Svenska kyrkan fortfarande har mycket makt är självklart. Vad jag säger är att det pågår en diskursiv kamp. Hegemonin är bruten och frågan är vilken diskurs som ska råda i framtiden. Diskursiva kamper upplöses förr eller senare i det som kallas för en hegemonisk intervention. Hur den kommer att se ut återstår att se.