Idag skriver jag om "livets ord"

Den uppmärksamme ser att jag skriver med små bokstäver. Jag gör det för att det är så det står i 1 Joh 1:1 enligt Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning. (Och så stavas det även i Bibel 2000. (Jag blir nyfiken och tittar i KB 1917. Där står det ”livets Ord”. I Karl XII står det utan stora bokstäver: livsens ord. Men i Folkbibeln är det versaler (stora bokstäver) på båda orden: ”Livets ord”.) 

Jag satt och lyssnade på översättarna just när denna vers diskuterades. Men då gällde det inte stor eller liten bokstav utan alternativa sätt att översätta begreppet. Skulle det exempelvis kunna översättas med ”del levande ordet” eller ”ordet som ger liv”. Pilotöversättningen återger det samtalet i en not:

1:1 livets ord Den grekiska formuleringen kan tolkas på flera sätt, exempelvis som »det levande ordet« eller »ordet som ger liv«.

Nu blev det till slut ändå det inarbetade ”livets ord”. Det ligger i linje med översättningsdirektiven. Att ligga aningen närmare grundtexten och behålla den dubbeltydighet som ibland göms i grekiskan. Då får vi som använder översättningen i stället samtala om vad vi uppfattar. 

Jag följer Bibelsällskapets bibelläsningsplan: 

Bibelläsning och bön.

Jag läser den på Bibeln.se, där jag på ett enkelt sätt får fram dagens textavsnitt. Idag är det de fyra första verserna i Första Johannesbrevet. Här kommer de först enligt Bibel 2000: 

Bibel 2000

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig (1 Joh 1:1-4). 

Pilotöversättningen 2021

Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi skådade och våra händer rörde vid, det förkunnar vi: livets ord.  Och livet uppenbarades, och vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Ja, det vi har sett och hört förkunnar vi också för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss, och ingå i vår gemenskap med Fadern och med hans son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig (1 Joh 1:1-4).

Det är inte så stora skillnader. Den mest påtagliga är att Pilotöversättningen 2021 skriver att ”livet uppenbarades” där Bibel 2000 skriver att ”livet blev synligt”. (Även Folkbibeln använder ordet ”uppenbarades”.) Jag vet inte hur Du uppfattar det men för mig ger det en signal om att ”livet” syftar på Jesus, som ju själv säger sig vara bland annat livet.

Jesus svarade: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6 - Bibel 2000).

I Jesus uppenbaras Gud. Jesus beskrivs ju också som ”ordet” av samme evangelist:

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14 - Bibel 2000).

I detta sammanhang skrivs dock "ordet" med stor bokstav, som synes. Det går alltid att översätta på olika sätt. Och stor eller liten bokstav är ju inte det viktigaste. I de grekiska manuskripten är alla bokstäver stora. Men att olika översättningar väljer olika och att samma ord (sic!) kan skrivas med både stor och liten bokstav beroende på sammanhanget gör också att vi tänker ett varv till. Och det tror jag är bra.

Det handlar om makt

”Allt går sönder” är att betrakta som en klassiker. (Chinua Achebe. Allt går sönder. Översättning: Ebbe Linde. Stockholm, Tranan. 2004.) Författaren beskrivs som portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. På baksidan av den pocketutgåva jag just läst står det om boken att

… den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism.

I boken är det huvudpersonen Okonkwo som står för motståndet mot det nya. Man kan inte sympatisera med allt han står för. Inte heller med allt som européerna står för. I början av deras möte utspelar sig en smått komisk ordväxling, som kan passa dagen före Heliga Trefaldighets dag. Genom en tolk har missionären berättat om Jesus Kristus, Guds son. Okonkwo är närvarande men mest intresserad av att det ska bli lite tumult, så att de kan piska upp de objudna gästerna. Han kan dock inte låta bli att ställa en fråga:

”Ni sa med egen mun att det bara fanns en gud. Nu talar ni om hans son. Vem är han då gift med?” – Hopen mumlade bifall. ”Vi har aldrig sagt att han är gift”, sa tolken lamt. ”Nej, men din bak sa att han hade en son”, sa den skämtlystne. ”Då måtte han väl ha en hustru och hon också en bak!”
Missionären ignorerade honom och började tala om den Heliga Treenigheten. När han slutat med det var Okonkwo fast övertygad om att karlen var komplett rubbar. Han ryckte på axlarna och gick sin väg för att tappa palmvin till kvällen. (sid 189)

(Det är oklart vad som avses med ordet ”bak” men det är någon slags ordvits, som har att göra med att tolken uttalar orden på folkspråket, Igbo, lite konstigt).
Just i den ovan beskrivna situationen är det lite svårt att säga vem som har makten. Missionären och hans tolk är nog att betrakta som relativt utsatta. Mest beroende på att de endast är två. Men ganska snart förändras bilden och den engelska kolonialmakten visar på olika sätt att de är militärt överlägsna de människor, vars ättlingar idag utgör Afrikas folkrikaste nation, Nigeria.
I min bibelläsning denna morgon läser jag om Petrus och Johannes som står inför Stora Rådet, anklagade för att ha predikat om Jesus och dessutom botat en lam man. Vid denna situation är det definitivt Stora Rådet som har makten, även om de är rädda för folket. Vilket ju alltid makten är. I förhöret med Petrus och Johannes beskriver Lukas att rådsherrarna blev förvånande över hur frimodiga Petrus och Johannes var, trots att de var enkla och olärda män.

De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. (Apg 4:18-22)

Jag kan inte låta bli att tänka att det finns en viss parallellitet med skolavslutningsdiskussionen. (Förlåt mig nu för att jag drar upp den igen, trots att jag sagt att min förra bloggpost var ett slutord.) Om jag ska vara frimodig eller inte har att göra med vem som har makten. Samma sak när det gäller mötet mellan kristen tro och afrikansk kultur bland Igbo-folket i det nuvarande Nigeria.
Man kan också beskriva det som ett möte mellan olika diskurser. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträde. I en hegemoni är detta inget större problem. Men när diskurserna möts och det uppstår en diskursiv kamp, då synliggörs dolda maktrelationer. Man kan fundera mycket om detta både när det gäller händelserna i Jerusalem kring år 30-40 e. v. t. liksom man kan fundera över det i mötet mellan kristen tro och det traditionella Afrika, både nu och då. På samma sätt kan meditera över vilka dolda maktrelationer som synliggörs i mötet mellan kristen tro och det omgivande samhällets värderingar i Sverige och Europa just nu. Att Svenska kyrkan fortfarande har mycket makt är självklart. Vad jag säger är att det pågår en diskursiv kamp. Hegemonin är bruten och frågan är vilken diskurs som ska råda i framtiden. Diskursiva kamper upplöses förr eller senare i det som kallas för en hegemonisk intervention. Hur den kommer att se ut återstår att se.

Rosie

Lone i Danmark hade bett mig åka till Rosie med ett brev hon skrivit om Johannes, som dog i onsdags. Det blev en finns stund. Rosie bor i ett litet gårdshus och nu var hennes svärmor också där. Först pratade vi en stund, sedan läste jag brevet från Lone och därefter frågade jag om vi skulle be. Javisst! Vi gick i huset och sjöng först: Mona, mona, mona. Re tla dula re rapela. (Här, här, här ska vi sitta och be.) När jag sedan inlett med orden: A re rapeleng! (Låt oss be!) trodde jag att jag själva skulle be men ögonblickligen föll Rosie och hennes svärmor in i böenen. Så bad vi alla tre samtidigt. Det blev en stark upplevelse av gemenskap, även med Lone och hennes familj i Danmark, som bett mig åka dit.
Därefter åkte jag, som planerat till Thandi och hennes två barn: Teboho och Katleho. Jag har konfirmerat båda. Katleho går på ett college och läser marknadsföring men vill byta till medicin. Teboho ska bli civilingenjör. Thandi arbetar som ingenjör med har startat två företag, för att så småningom säga upp sig på Telkom (motsvarande Telia) och bli sin egen. Det ena företaget heter workersweb.net och är en internetbaserad arbetsförmedling. Det andra heter Human Capital Maximisers (Pty) Ltd. Thandi har en kompanjon och de har precis varit i Zambia, där de hoppas få utbilda lokalpolitiker i organisationsfrågor, management osv. Det är ett FN-finansierat program.
Thandi vet att jag gillar ingefärsdricka, så det står på bordet. När vi ätit ringer hennes mobiltelefon. Det är den enda lutherska prästen i Bloemfontein. Det har kommit en delegation med gäster från tyskland och det finns ingen mat till dem. Skulle Thandi kunna köpa lite? Hon skickar iväg Teboho med lite pengar, för att träffa prästen vid en kvällsöppen affär. Säkert har besöket varit planerat länge. Tänk om kyrkans ledning kunde se att de har en driftig, begåvad kvinna mitt framför ögonen, som skulle kunna utbilda dem i management? Förmodligen är det för hotfullt i en fortfarande ganska mansdominerad kultur.
När Teboho kommer hem, ber han mig skjutsa honom till Universitetet. Han ska studer med några kompisar. Så här sent, säger jag. Klockan är ju över nio. Javisst! Universitetsbiblioteket är öppet dygnet runt! Jag kommer nog hem efter tolv. Jag frågar honom om vad han tror om fotbolls-VM 2010. Det är klart att vi ordnar det. Bara politikerna sysslar med sitt och låter andra sköta planeringen!