Ludde på djursjukhus

Familjens hund betedde sig besynnerlig igår kväll. Kliade sig i mungipan så till den milda grad att blodvite uppstod. Vi undrade! Ett getingsstick? Slagsmål med en igelkott? Det enda raka var att ringa veterinären. Efter diverse telefonsvarare kunde vi komma fram till att det journummer som fanns att tillgå kostade - hör och häpna - 200 kr! Men vad gör man inte för människans bäste vän! Så vi ringde och den som svarade tyckte det var bäst att vi åkte in. D v s till Läckeby halvannan mil norrut.
Vi fick komma in ganska snart och eftersom Ludde inte gillar att andra rotar i hans mun (vem gör det?) beslutade doktrinären att ge honom lite lugnande, så att han skulle sova. Men vill sova, när det vankas trubbel? Så det blev nedsövning! Det gick ganska snabbt och munnen öppnades. (Det ville inte doktrinären göra, eftersom risk förelåg att Ludde skulle bita. Hon skulle jobba hela natten och ville ha båda sina händer hela. Fair enough!)



Döm om åtminstone min förvåning, när en 5 cm lång pinne plockades ut ur djurets mun. Den hade kilat fast sig mellan tandraderna uppe i gommen. Jag kan föreställa mig att det inte var behagligt att ha den där. Tassar är inte heller så ändamålsenliga, när det gäller att plocka ut fastkilade pinnar ur gommen.
helt gratis blev inte heller besöket hos djursjukhuset. Kanske täcker försäkringen en del. Men självrisken får vi ju ta. Vilket är helt i sin ordning!
Idag mår Ludde prima!