Sunday in NY

This day started with Holy Communion in St. Paul's Chapel. A special service. The liturgy was most probably the ordinary Episcopal liturgy. But it was still very different from what we have experienced so far. While we were celebrating Holy Communion tourists were walking around in the church. It was meant to be like that. In the program as well as according to what the priest said, this was the idea. Obviously very few people belong to this congregation. Most of the visitors come only one time or a few times. But those who belong to the congregation were very active and made every effort to include the rest of us as well as the tourist who were in the chapel just as visitors. I especially liked the prayers. People felt free to fill in their own prayers. As I have already written we danced to the altar and stood around the altar during the eucharistic prayer which was actually a sung prayer right trough. The sermon I did not enjoy, though. It was more like a speech. But altogether the atmosphere was welcoming. After enjoying Central Park and the Guggenheim museum I went back to Tribeca and spent one and a half hour with an orthodox priest I met in Kalmar 2007. His name is Leonid Kishkovsky and he is deeply involved in the World Council of Churches. He is serving on the Central Committee and it was very interesting to discuss the ecumenical situation with him. By the way, Tribeca, where we stay is an interesting name. It means: Triangle Below Canal. I have not seen the Canal yet, but we walked down Canal Street this evening and ended up in Little Italy where we had supper. Nice, Italian food. And now it is time for bed, after the second day in NY.

Yesterday and this morning in NY

We went to the Metropolitan. But it was not opera, as I had thought. It was Ballet. Also nice but I was actually longing for some singing. The youngest daughter, though, loves dancing. That's why it was so good to attend church in S:t Paul's Chapel, next to ground zero. After the first part of the liturgy we danced from the pews to the altar to share in the communion. It was a very different service, where we still recognized every part. More about that later. Now we are going to Central park.

First day in NY

We woke up this morning after a good nights sleep. We had made arrangements to meet Andreas, a friend from twenty years back. It was really nice to have a real American breakfast together with somebody like Andreas. Around 12 we stood outside the metro station Chambers street and Andreas said:

It is not likely that Matilda will come up right here.

I answered:

Hopefully she will.

And just then she came. Andreas had to leave and we went to the hotel, just next to the station. After just leaving her baggage on the room we left for lunch and sight seeing. We walked down to the southern tip of Manhattan and took a ferry to Staten Island and saw Statue of Liberty and Ellis Island. From a distance. Back again to Manhattan and a nice walk back to the hotel. Right now we are preparing for dinner and later tonight Opera. At Metropolitan. Nice! The journey from Kalmar yesterday was interesting. We were in time to Copenhagen. From there the plane was late, due to bad weather in London. So we were re-booked on another BA flight to Newark. A few hours before arrival we moved into some real turbulence. I had a glass of juice, which flew up in the air and fell on the floor. One of the flight attendants fell on the floor. But it was just bad weather. Nothing serious happened. We arrived to Newark a fe hours after schedule and got our luggage directly, caught a taxi and got to the hotel after only half an hour. It is a nice hotel but the room was facing the street. Lots of noise. I am writing "was facing" because now we changed rooms and hopefully the next night will be without all the noise. It is really a privilege to be able to visit another country like this, meet other cultures and get so many new impressions. And to be on a leave for three weeks. And best of all: to meet ones youngest daughter. After such a long time. I like!

Jesusmanifestation i Kalmar 2012

Nationaldag och även ekumenisk Jesusmanifestation. Mycket folk och stor variation.

När Två Systrars församlings lovsångsteam inte kunde använda fjolårets transportmedel, en Grålle, p g a punktering, blev det bil och släpkärra. Jag blev utsedd till chaufför. Stor ära!

Kantor Gunnel gav mig särskilda instruktioner att inte köra på personerna som bar banderollen.

Vi kom fram till Larmtorget, där även tre andra processioner slöt upp.

En av dem som bar vår banderoll var Angelica Grön. Ordförande för Svenska kyrkans unga i S:ta Birgitta församling. På scenen stod Bengt Johansson och ledde lovsången.

På Larmtorget fanns representanter för The Redeemed Christian Church of God. Från Nigeria. Lokalavdelning i Karlskrona. Jag tyckte de sa att de kom från Kosta. Vet inte om det stämmer.

Efter mässan på Stortorget, som leddes av biskop Jan-Olof Johansson, blev det asiatisk dans. Vilka de var vet inte jag. Men vackert var det.

Och efter dansen blev vet karateuppvisning. En härlig dag. Solsken. Mycket folk. Jag tror Jesus trivdes!

Nationaldagsfunderingar

Klockan var nog bara drygt 5 när Ludde, vår hund, bestämde sig för att det är dags att gå upp. Nåväl, vädret var tilltalande och jag hade energi för att bland annat leta igenom några pärmar efter fakturor, som kommer till pass, när huset så småningom ska säljas. Dessutom behövde jag läsa några dokument, som jag fått via mejl. En annan uppgift var att plocka ihop papper, kartong och plast, för att bära iväg till återvinningen. Nationaldag! Ludde är född i Sydafrika, bodde fem månader i Nederländerna och har sedan dess varit en svensk hund. Vad händer nu? Ska han tillbaka till Sydafrika eller blir han kvar i Sverige? Just nu känns det som en öppen fråga. Är han en afrikansk lejonhund, som en av grannarna säger eller är han en svensk tiger? Sedan vi berättade att vi ska flytta tillbaka till Sydafrika i början av 2013 har vi mötts av många reaktioner. En del starkare än andra. Självklart bär jag också på många olika reaktioner. Uppbrott både ger och tar energi. En reaktion som vi fått i mejl från Sydafrika är:

Välkommen tillbaka till ert andra hemland.

Det blir väldigt påtagligt denna dag: Ja, så är det. Det blir tredje gången jag bor i Sydafrika och andra för hustrun. Vi har en stor del av vårt hjärta i Sydafrika och vi trivs oerhört bra. Trots alla problem som finns i landet. På grund av alla underbara människor. Men nu ska jag i alla fall gå ut och hissa den svenska flaggan! Det är lika självklart. Sverige är och förblir vårt första hemland. Att kunna härbärgera två länder i sitt hjärta ser jag inte som något särskilt stort problem. Inte svårare än att kunna älska mina fem barn med samma kärlek. Därefter blir den en promenad till återvinningen och sedan en runda med den afrikansk-svenska lejon-tigern.

Birgittakyrkan – nästan mitt i Berga

Förra året brann en del av Berga Centrum. Det ledde till att Berga-kommissionen bildades, där min kollega Kristina Rosenquist och kyrkorådets ordförande, Victor Ramström, deltagit. En av punkterna på visionen om ett förnyat Berga var att ordna en marknad. Berga Marknad! Det var idag det var dags. Vädret var gott. Mycket vind, nästan inget regn. Solen var närvarande.

Jag låste upp kyrkan vid 8, för att släppa in Hanne, som skulle börja bre mackor till marknadscaféet. Sedan gick jag upp till Berga Centrum och träffade marknadsgeneralen, Ulf Berg, och ett antal redan aktiva marknadsfixare. Det var ingen knallemarknad. I stället bord för loppis, en scen för underhållning, lotterier mm. Kl 10.30 började vi marknadshögmässan med mycket sång. Nej, det ramlade nog inte in särkskilt många marknadsbesökare, men så ligger ju kyrkan en liten bit från Berga Centrum. God atmosfär och framför allt var meningen att vi skulle avsluta högmässan med att gå i procession till Berga Centrum. Som vanligt avslutade vi med orden: Visa oss Herre, din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Under psalm 89 – Se, jag vill bära Ditt buskap, Herre …. Vandrade säkert 70 personer upp till Berga Centrum. Först kyrkorådets ordförande med korset. Vi hade sjungit psalm 398: Vi reser ett tecken, rättvisans tecken … och det gjorde vi nu. Sedan Karolina och Victoria med ljus och så kören och kyrkfolket. Jag hade mässhake i guld. Marnadsgeneralen gick med sista biten. Det var hans förslag. Fint! En av sångerna från scenen hämtades från Sondomässan. Från Zimbabwe. Medan vi sjöng: Herren frid vare med dig … gick jag runt framför scenen, tog människor i handen, tittade in i deras ögon och sjöng: Herren frid vare med dig! Mäktigt. Först då fick jag klart för mig att vi borde gjort detta tidigare. Men något har legat för. Det har inte varit svårt att komma in i församlingen men jag har haft svårt att hitta kanalerna in i samhället och stadsdelen. Branden var en i alla avseenden oönskad händelse och inget att romantisera över. Men samtidigt verkar det som att något nytt kan födas ur askan. Fågel Fenix! Helt klart känner jag efter 6 år många människor. Men det har inte funnits särskilt många tillfällen under dessa år, som gett samma känsla som förmiddagens upplevelse. Ett hundratal personer letade sig in i Ulfåsasalen och vårt marknadscafé, där trogna Hanne och Kerstin arbetade under ledning av Eje. En fin dag i Birgittakyrkan och en fin dag i Berga.

Antoinette Sithole

Vi blev hembjudna till goda vännerna Ebbe och Lena. Ebbe Westergen är ordförande (president) för organisationen Bridging ages. I vanliga fall arbetar han vid Kalmar länsmuseum med kulturmiljöpedagogik. Vi visste att vi skulle få träffa fyra sydafrikanska gäster, som varit i Kalmar under veckan och är på väg till en konferens i Turkiet. En av dem, Trinity, bor i Pietermaritzburg, dit vi flyttar nästa år. Spännande. En annan heter Mpho och en tredje Bongani. Bongani fick min avhandling. Han håller på med ett par kapitel till en bok, som berör samma saker som jag forskat kring. Den fjärde personen var Antoinette. Alla fyra arbetar på olika museer i Sydafrika. De är också involverade i arbetet med tidsresor och hör till organisationen Bridging ages. Men självklart måste jag skriva om Antoinette. Här på bild med hustrun.

Jag har set Antoinette på bild så många gånger att jag knappast längre minns det. Men då har jag aldrig sett henne. Fokus har varit på hennes bror, Hector, som bärs utav en man. Mannen jag alltid trott var hans far, var i själva verket en främling vid namn Mbuyisa Makhubo. Händelsen ägde rum den 16 juni 1976 i Soweto, Johannesburg. Soweto, som låter afrikanskt men betyder South West Townships. Skolbarnen i Soweto fick nog av att tvingas använda afrikaans som undervisningsspråk. Antoinette berättade vid matbordet att de säkert var över 20 000 barn som demonstrerade. Det var tänkt som en fredlig manifestation men mycket gick snett. Polisen började skjuta och under de dagar eller veckor som upploppen pågick dödes hundratals skolbarn. Den förste var hennes bror, Hector, 10 år. Han skulle egentligen inte varit där. Det var de äldre barnen som demonstrerade. Men många yngre var nyfikna och drogs med. Antoinette, eller Toto, som hon också heter, var 16 år.

Efter det blev 16 juni en speciell dag i Sydafrika. The Soweto Day. Åren mellan 1976 och 1981 var det ständiga upplopp kring denna dag. När jag bodde i Sydafrika deltog jag i ett möte den 16 juni 1982 i Kimberley. Ungdomarna i kyrkan tog med mig men först såg de till att jag fick en prästskjorta på mig. För min egen säkerhets skull. Jag minns fortfarande tydligt hur laddad stämningen var. Talen och sångerna. Jag minns en ung, svart man som talade om hur de vita tagit över deras land och jag stod längst bak längs väggen och kände mig allt annat än bekväm. Idag kallas den 16 juni Youth Day och är en allmän helgdag. Det är också vår bröllopsdag. Sydafrika är vårt andra hemland och det var härligt att få träffa fyra sydafrikaner i kväll. Att träffa Antoinette satte igång många tankar. Det museum hon arbetar vid finns i Soweto och heter Hector Pieterson Museum.