Hopasyltat

I Bälaryds församling (norra Småland) tjänstgjorde en kyrkvaktmästare. Kalle. En trivsam man, som jag brukar citera. Efter en högmässa med 2 dop, välkomnande av ny kyrkvärd, körsång och lite annat sa han:

Det var litta hopasyltat.

Idag var det hopasyltat i Birgittakyrkan. Vi hade födelsedagskalas för 80- och 90-åringar kl 15-16.30. Det var inte fullt hus men programmet följdes som vanligt. Med tårta och önskepsalmer. Därefter Gud & spagetti. Kl 17. En kort gudstjänst som idag handlade om Guds Heliga Ande. Därefter spagetti och köttfärssås. 17.30 hade vi informationsträff för nya konfirmander. Ungefär samtidigt kom de personer som skulle koka kaffe att servera i samband med konserten. Tre körer vällde in samtidigt som mässan förbereddes, de blivande konfirmanderna gick hem och disken efter Gud & spagetti avklarades. 18.30 Mässa. Ett 30-tal personer i kyrkan. Mångdubbelt fler utanför i väntan på konsert och i körrummet för uppsjungning. 19.00 började kyrkans unga sin träff. 19.30 Konsert. (Men eftersom det var ett extern arrangemang och jag var lite trött, så gick jag hem.) Någon i arbetslaget undrade om vi hade tänkt klara av en hel vecka på samma kväll. Ja, så kan det kännas. Men jag tror att det till slut gick bra med det mesta. Fast lite trång var det i köket ett tag.

I byggbranschen

Det blev dags att byta kök i sommarstugan. Inte riktigt min "piece of cake". Men efter att ha jobbat ihop med flera av barnen och även goda vänner, inser jag att det dels går och dels är kul. VI börjar se slutet. Men än så länge ser det ut ungefär såhär:

Konfirmationshögmässa

Förmiddagens konfirmationshögmässa i Birgittakyrkan var en urladdning. 21 konfirmander skulle konfirmeras och när vi började kl 10.30 var det svårt att komma in i kyrkan. Om man ska tro kyrkorådets ordförande, Victor, så var det 450 personer. Skriver han i alla fall på sin blogg. Vilken härlig grupp konfirmander. Stor frimodighet. Både när det gäller sång och i deras övriga agerande. Samt förstås de underbara ledarna. Utan dem skulle det inte ha gått. Jag är glad att få vara med i ett så levande sammanhang. En klar höjdpunkt var när jag delade ut nattvarden och hörde de nykonfirmerades starka sång i bakgrunden:

Här, nära, närmre än jag anar, finns du som känt mig innan jag fanns till. Innan jag har sökt dig, innan jag har bett, har du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt. Du är väl förtrogen med tankarna jag bär. Du går alltid med mig, du är… här, nära, närmre än jag anar, finns du som känt mig innan jag fanns till.

Starkt!

Disputation i onsdags

Det tar ibland några dagar att smälta viktiga saker. Gunilla Hallonstens disputation i Lund var fylld av intryck. Resan har jag redogjort för. Med hjälp av tågbyte kunde vi komma i tid till själva disputationen. Sal 118 på Centrum för teologi och religionsvetenskap, Allhelgona kyrkogata 8, Lund var fylld. Många personer kände jag. Bland annat JP Heath, som är anglikansk präst i Sydafrika. JP leder en världsomspännande organisation som heter INERELA+ (International Network of Religious Leaders Living with or Affected by HIV). I början av Gunillas avhandling berättas hur JP skulle leda en retreat med människor, som lever med HIV i Swaziland. Den var nära att ställas in p g a att många lämnade återbud. Men JP åkte ändå, för han menade att det var viktigt, även om bara en enda kom. Det visade sig att fler än väntat kom till retreaten. Gunillas avhandling heter:

Not the Whole Story. The Impact of the Church, Traditional Religion and Society on the Individual and Collective Perceptions of HIV in Swaziland.

En lång titel. Kort sagt handlar det om hur de som lever med HIV i Swaziland blir stigmatiserade, d v s hamnar i ett utanförskap, som är värre än själva sjukdomen. Både kyrkan, den traditionell religionen och samhället förstärker detta. Men detta har jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Opponent var Diana Mulinari, som är fil dr i sociologi och professor i Genusvetenskap. Hon opponerade inte på ett traditionellt sätt. Enligt egen utsago var hon för berörd av alla de livsöden Gunilla beskriver i sin avhandling. Gunilla har gjort intervjuer, både i s k fokusgrupper och med enskilda (nyckelinformanter). Professor Mulinari var nästan lite väl vänlig. Dessutom pratade hon kanske något för mycket själv. I alla fall blev Gunilla godkänd och festen på kvällen var också en stor del av behållningen. Med en mycket brokig skara människor från både Södra Afrika och hela Norden. Sång och tal. God mat och god dryck. Gertrude och Tipei Marazanye, som är missionärer i Lunds stift, från Zimbabwe spred god stämning när de tillsammans med sina barn sjöng flera härliga låtar från Södra Afrika. Så mitt i allt ombads Gertrude be aftonbön och trots att inte särskilt många behärskar Shona, var vi alla delaktiga. En av akademikerna berättade att han aldrig varit på en disputationsmiddag på teologen där det förekom bön. Och han hade varit på många. Då var det verkligen på tiden, tänker jag. Och det ska till påverkan från Afrika, för att det ska inträffa. Tala om mission i retur! Underbart!

SJ, SJ gamle vän

Nu har vi bytt tåg. Vi hade biljetter på Öresundståg men vågar inte lita på att vi är i tid. Så nu sitter vi på SJ. Skönt! Vi är inte imponerade av avregleringen! Vad blev bättre? För vem blev det bättre? På bussen visste Bergkvarabusschauffören inte mycket. Olika resenärer uppdaterade honom om trafikläget via sina smartphones. Imponerande! Men all heder åt Bergkvarabuss. Det är mot Öresundstrafiken den mesta kritiken riktas. Lund! Here we come!

Rättrådig svärfader

Vi är på väg till Lund. Disputation. Det ska bli trevligt på alla sätt. Vi tog bussen till Kalmar Central och klev på tåget. Då kommer ett budskap i högtalaren: Det blir ersättnngsbuss. Olycka utanför Nybro. Någon i kupén blir irriterad. Jag säger klämkäckt: Det kunde varit värre! Då säger personen: Vi ska med flyget. Jag förstår plötslig irritationen. Konduktören kommer och säger att det kan ta 2 timmar extra. Nu blir jag själv fundersam. Ska vi missa disputationen? Inte bra. Hustrun ringer svärfadren. Beslutet blir: Kom och hämta oss! Vi kör bil till Lund! Den gode svärfadren lämnar den väntande frukosten, sätter sig i bilen och vi går ut ur tåget och ställer oss och väntar. Då kommer ersättningsbussen. Hustrun ringer svärfadren, men mobilen ligger nog hemma. Vad gör vi? Vi går på bussen och ringer svämodren. Sedan börjar ett ivrigt ringande åt olika håll. Resebutikens personal går ut och söker efter svärfadren utan famgång. Vi mår inte bra. Så småningom får vi åter kontakt med svämodren, som meddelar att svärfadren gått in i pressbyrån och ringt hem och fått information om läget. Klok svärfader löser situationen! Tack! Vi sitter nu på bussen och kanske snart på ett tåg till Lund.

Uppsala

Nu är vi i Uppsala, hustrun och jag. Av flera anledningar. Hustrun är på s k arbetskonferens. Det handlar om Svenska kyrkans internationella arbete och de börjar med lite inledning redan ikväll. Vi har åkt buss upp. Många timmar tillsammans. En god bok. Lite sömn. Skönt! Jag tillbringar kvällen med näst äldsta dottern. Också det en bonus i livet. Imorgon kommer jag att träffa gamla skolkamrater. Både elever och lärare. Fjellstedtska skolan, där jag var elev 1976-79, fyller 150 år. Det blir mässa, årsmöte för kamratföreningen Gamla Fjellstedtare, lunch, samling vid skolgraven, föredrag och middag på kvällen. Söndag bjuder på högmässa i rikshelgedomen och lunch med en god vän och sedan mer samvaro med goda vänner. Vår i Uppsala är speciellt även om det just idag är lite kylslaget. Måndag kväll kommer vi hem! Men fortfarande är det långt dit!