”Det visste inte jag heller …”

Just nu är vi på kusinträff på Utö. Det är min hustrus kusiner. På mödernet. Sedan minst ett decennium träffas de varje sommar. I fjol åkte vi till Trondheim där en kusin bor. Året dessförinnan var de i Genève, där två kusiner bor. Då var jag inte med. Detta år alltså på Utö i Stockholms skärgård. Inalles är det idag tio kusiner men de har varit elva. Med några respektive är vi denna gång 15 personer samt två hundar. Det är trivsamt och programmet består av mat, dryck och umgänge. Samt någon kulturell aktivitet. Förra året fick vi såklart en guidning i Nidarosdomen. I år skulle vi få en guidning av Utö. På utsatt tid – klockan tre på lördagseftermiddagen – stod vi redo utanför Utö Värdshus. Men ingen guide kom. Det visade sig att bokningen av misstag strukits och flyttats till en annan dag. Snöpligt! Men personalen på värdshuset ringde efter guiden och hon skulle kunna komma på kort varsel. Vi bjöds på kaffe och te som kompensation och fortsatte vårt otvungna umgänge i solen. Ingen skada skedd. När vi nu varit med om guidningen en knapp timme försenad kan vi alla konstatera:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Guiden visade sig vara Charlotte Schröder. När jag söker på nätet får jag en träff där hon beskrivs som en skärgårdsprofil. Hon bor på Engsholmarna alldeles intill Utö och har under många år drivit en ridskola. Hon är engagerad i Haninge kommunpolitik och tjänstgör som borgerlig vigselförrättare. Samtidigt är hon aktiv i Utö kyrkas stödförening. Förstod jag det rätt fungerar hon som kyrkvaktmästare. Hon talade väldigt gott om min kollega, Kristina Ljunggren, som är präst på ön (men inte på heltid, om jag förstod det rätt). Men den största uppgiften verkar vara att guida på ön.

Det var en oerhört underhållande och lärorik dryg timme vi fick vara med om. Charlotte berättade både om öns historia och hur livet på ön ter sig idag. Vi fick också en kort vandring bort till några av öns gruvor. Redan på elvahundratalet började brytning av järnmalm. Därmed kan det vara Sveriges äldsta järngruvor. Brytningen skedde genom så kallad tillmakning som innebär att man hettar upp berget med eld och sedan häller på kallt vatten så att det spricker.

Precis när vi stod vid ett av de nu övergivna och vattenfyllda gruvschakten ringde Charlottes telefon. Det visade sig vara en dotter som ringde och Charlotte svarade:

- Jag guidar.

Förmodligen svarade dottern att hon inte visste att modern skulle guida. För nästa replik från Charlotte var:

- Det visste inte jag heller.

Charlotte hade fått budet om att hon skulle guida när hon var hemma på Engsholmarna. Således fick hon först ta sin egen båt till Utö och sedan bil den dryga milen till oss. Strongt!

Man brukar ju säga att äpplet inte faller så långt från trädet. Charlottes mor var Marianne Zetterström, som kåserade i bland annat Svenska Dagbladet under pseudonymen Viola. Fadern är förmodligen ännu mer känd, för han hette Erik Zetterström och han var också kåsör och skriftställare och skrev under pseudonymen Kar de Mumma. Och hans pappa var Hasse Zetterström, alias Hasse Z. Även han författare.

Min gissning är dock att Viola, Kar de Mumma och Hasse Z just idag får bilda bakgrund till den oerhört charmiga och intressanta Charlotte Schröder. Hon berättade målande om en av ortens kärlekshistorier, som bokstavligen rullats upp ur ett nystan med mattrasor. När hon beskrev de mäktiga och penningstinna personer (oftast män) som styrt och ställt (och fortfarande styr och ställer) på Utö, kunde hon både ge färgstark kritik och uttrycka uppskattning för det goda som också gjorts. 

Ja, det var som sagt både underhållande och lärorikt. En guidad tur på Utö kan mycket varmt rekommenderas.

Här får hustrun hjälp av en av sina kusiner att hålla balansen 
på en äventyrlig vandring på Utös klippor.

En vandringspokal

Förra veckan var goda vänner på besök. Vi pratade bland annat om våra respektive mor- och farföräldrar. Jag har aldrig träffat min morfar eller min farmor. Farfar dog den 18 maj 1974. Då var jag tretton år. Mormor dog när jag var tjugoett. Då befann jag mig i Kapstaden och kunde inte vara med på begravningen. Mormor hade jag träffat betydligt oftare än farfar.

När vi pratade om våra minnen fick jag lust att skriva några rader om farfar. Han var förvaltare på pappersbruket i Skärblacka. Som jag har förstått det hade han hand om lagret. Han var dessutom engagerad i kommunpolitiken.

Några spår på internet hittar jag inte av min farfar mer än hans grav, som finns i Linköping. Han var född 23 maj 1889 och blev alltså nästan 85 år.

Farfar var duktig skytt och tävlade i skytte. I mitt föräldrahem fanns en stor del av hans pokaler. Jag har en enda i min ägo. Den finns i sommarstugan. Texten på pokalen lyder:

FISKEBY FABRIKS A.B:s VANDRINGSPRIS

G. GÖRANSSON

1923

G. GÖRANSSON

1924

G. GÖRANSSON

1925

Skärblacka bruk, som hade anlagts redan 1639, såldes 1917-18 till Fiskeby AB. Jag skulle tro att min farfar arbetade där då. 

Den som vann tävlingen tre gånger fick ta hem pokalen. Det gjorde farfar. Jag minns att min far var mycket stolt över denna prestation. I år är det 100 år sedan detta vandringspris instiftades. Det är fint att ha detta minne av farfar.

Min son sjömannen 24

Det är drygt tio år sedan jag skrev min senaste bloggpost om yngste sonen, som jag kallar för ”min son sjömannen”. Sedan han började på sjöbefälsutbildning i Göteborg hösten 2010 har det gått 13 år. Han har tagit examen och arbetat som matros, tredjestyrman, andrestyrman och nu är han överstyrman på ett svenskflaggat tankfartyg som heter Nimbus. Rederiet heter Sirius Shipping och är ett familjeföretag från Donsö på västkusten.

Ganska länge har jag närt en dröm att få åka med på fartyget och nu öppnade sig en möjlighet. Det blev inte helt och hållet som vi tänkt men jag är mycket tacksam för att jag fick vara med om det jag faktiskt fick vara med om.

Det började igår, söndagen den 9 juli 2023, med att Nimbus ankrade utanför Mörbylånga, ganska mitt i Kalmar sund. Hustrun skjutsade mig glatt till Mörbylånga. Med i bilen var även svärmodren och äldste sonen. I Mörbylånga väntade svägerskan, även kallad mostret och hennes man, min svåger. Samt förstås deras jaktlabrador Hugo. Vi var många som ville träffa sjömannen.

Ungefär vid fyratiden på eftermiddagen kom så en liten motorbåt åkande från Nimbus. I den fanns en matros och sonen. I den klev jag i och åkte glad i hågen ut mot det väntande skeppet. Väl framme hissades vi upp av en av fartygets kranar och jäms med relingen fick vi kliva av. Nu började äventyret.

På väg med matrosen Joe
och yngste sonen Johannes.

Så närmade vi oss skeppet och behövde
alltså hissas upp.

Rejäla doningar som kan lyfta ombord
en båt med tre fullvuxna män i.

Anledningen till att fartyget låg för ankar var att det inte fick komma in till Kalmar hamn förrän tidigt måndag morgon. Ett annat skepp skulle lossa sin last före och det skulle ta hela natten. Så vi fick vackert vänta.

Det gjorde inte något, för sonen hade bett mig ta med nattvardsutrustning, så att jag kunde fira mässa med delar av besättningen. Det handlade om de sju filippinska besättningsmedlemmarna. De ligger ute fyra eller i vissa fall sex månader. Alla är kristna och ville gärna få ta emot nattvarden. Då passade det bra att fartyget låg för ankar och att det var söndag. Så passande också att evangelietexten på Apostladagen detta år innehåller följande avsnitt (som jag kortar en hel del):

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. /… /Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds … (Mark 3:7,9).

Nu fick jag alltså, precis som Jesus, predika på en båt. Det blev en djupt meningsfull gudstjänst då vi bad för deras familjer och framför allt för en av besättningsmedlemmarnas äldre släkting, som precis gått ur tiden.

Vi blev sammanlagt nio personer som firade mässa
på kommandobryggan.

Under kvällen satt jag på bryggan med min son och fick även stora delar av båten förevisad. Framåt elva på kvällen kunde jag krypa till kojs.

Vid frukosten runt halv åtta fick kapten veta att lotsen skulle hämtas upp något tidigare än avtalat. Så nu blev det bråttom att slänga i sig frukosten och gå upp till bryggan och sätta igång. Äntligen började vi åka mot Kalmar hamn. Det är ingen lång sträcka, så redan 08.19 körde lotsbåten intill och över klev lotsen, beledsagad av sonen. Därefter skedde samråd mellan skepparn, d v s kapten, och lotsen om hur de bäst skulle lägga till. Kapten önskade lägga sig med babords sida mot kaj, eftersom de sedan skulle åka norrut. Och så fick det bli.

På väg mot Kalmar hamn.

Lotsen på väg att kliva ombord.

Bogserbåten kör upp för att så småningom 
hjälpa till.

Kapten står vid en position nära babords sida,
för att kunna se kajen, så att han lägger till exakt 
i rätt position.

Här ligger så båten vid kaj, på väg att förtöjas.

Nimbus är 119 meter lång och i tankarna fanns då 8 000 kubikmeter bensin och dieselolja. Det är alltså 8 miljoner liter. Det är såklart ett stort ansvar att lägga den båten vid kaj. Men kaptenen på Nimbus är erfaren och med hjälp av bogserbåt och lots gick det smidigt.

När så båten var förtöjd vidtog sonens ansvar. Först en massa pappersexercis med en representant från hamnen och sedan provtagning på lasten. Under tiden öppnades ventiler och skruvades på slangar för att vid klartecken från sonen börja lossa lasten. Det skedde ganska exakt 10.00 och beräknades ta åtminstone tio timmar. Så lärorikt att få se hur noga det är med all säkerhet och att ballasttankarna måste fyllas på i samma takt som lasten lossas. Olika filter och system gör så att så lite organiskt material som möjligt ska följa med i ballasttankarna. Det kanske inte gör så mycket om fartyget seglar i Östersjön men går fartyget på längre rutter finns det risk att invasiva arter kommer med av misstag. Överhuvudtaget är säkerheten rigorös.

Tanken var sedan att jag skulle följa med till Nynäshamn, som är Nimbus nästa destination men på grund av olika omständigheter skulle de inte kunna gå in i hamnen tidigt på tisdag morgon som planerat utan behöva ankra även där och då skulle min tisdagsplanering spricka. Därför passade det bra att jag gick i land runt fyra idag, när ändå hustrun och äldste sonen skulle komma ombord och fika. På detta sätt fick jag ett dygn på båten och en liten sträcka som vi faktiskt färdades i Kalmar sund. Men jag fick också se hur sonen har det på sin arbetsplats. Och så kunde jag ju göra några sjömän glada genom att fira mässa med dem.

Det känns bra att sonen finns ombord och tillsammans med resten av besättningen arbetar på ett ansvarfullt sätt, så länge vårt samhälle och vår värld är beroende även av dessa drivmedel. Helst skulle vi ju slippa allt fossilt bränsle. På olika sätt får vi arbeta för det.

Det har varit ett mycket spännande dygn. Jag har fått en liten inblick i en värld som jag hört min son berätta om men som jag nu har en tydligare bild av. Jag hoppas det kommer fler tillfällen för mig att åka med.

Hej då, Nimbus. Hoppas vi ses snart igen!

På vår grav ska det stå …

En del av sommaren vid Kalmarsund är att åka på konsert i Kackelstugan på Öland. Igår gjorde vi just det. Det var Sara Parkman som uppträdde tillsammans med två andra musiker. Efter första låten hälsade hon oss välkommen till föreställningen, som också kunde beskrivas som en aftonbön. Och det är förstås många olika saker som gör att Sara Parkmans uppträdanden blir just det. Inte bara att hennes föräldrar är präst respektive diakon. Hennes pappa Lasse är jag bekant med sedan 1980-talet. När jag kom som volontär till Sydafrika 1981 avlöste jag honom. Han hade varit där ett år tillsamman med en annan volontär. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Senast sågs vi vid en träff på vår gamla gymnasieskola, Fjelltstedtska skolan.

Men Sara Parkman är en artist i sin egen rätt och hennes andlighet står på egna ben. Många av låtarna som framfördes kom från hennes skiva Vesper. (Vesper är ett latinskt ord för just aftonbön). Exempelvis

Kyrie/ Sjung, syster sjung!

Jag ropar

Vreden

Den sistnämnda låten är en bön om välsignelse men inte vilken välsignelse som helst:

Må gud välsigna dig med vredens skogar

Må gud välsigna dig med ilskans dalar

Må gud välsigna dig med sorgens skyar

Må gud välsigna dig med tålamod

I mellansnacken utvecklade hon sin syn på tillvaron. Det visade sig att vi inte bara var inbjudna till en aftonbön i största allmänhet utan en motståndsaktivitet. Med hjälp av sången och musiken gjorde vi motstånd mot den högerextremism som breder ut sig i världen. För musiken känner inte av nationsgränser utan färdas fritt mellan människors hjärtan. Med olika berättelser och exempel tog hon ställning för mänskliga rättigheter i en tid när många sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och vänsteridéer. Sara Parkman har verkligen välsignats med helig vrede. Åhörarna var lyriska.

Själv sjunger hon och spelar fiol. Det gjorde också en av de andra musikerna. Den tredje musikern spelade en rad instrument. Bland annat reseorgel, som Sara Parkman kallade för ”snabbfrälsare”.

I viss mån var vi nog på ett väckelsemöte. Det fanns ett tydligt budskap och mellansnacken liknade korta predikningar. Vi fick till och med vara med och sjunga i den sista låten. Då gick musikerna ut i mittgången och vi sjöng alla:

På vår grav ska det stå – som vi har älskat.

Det var en mycket tät atmosfär, nästan som i ett missionshus. Det var gott om kvinnor i ungefär samma ålder som artisterna och de var hänförda. Vi var också väldigt nöjda med valet att åka på denna konsert och vill gärna höra mer av Sara Parkman.

Över en halv miljon

Min tanke var att hålla koll på min blogg och se när jag passerade en halv miljon besök. Men jag missade ögonblicket. Nu säger statistiksidan att jag är uppe i 515 779 besök sedan jag startade 2007. Men stämmer det? Och är det personer eller är det botar? Misstänksam blev jag när jag såg att jag hade 28 111 visningar den 1 juni. Visserligen skrev jag då en bloggpost om Dr Agnes Aboum, som var den första kvinnan som var moderator för Kyrkornas Världsråd och som just gått ur tiden. Jag skrev bloggposten på engelska. Men ändå! 28 111 visningar – det låter otroligt.

Det är ganska ofta som jag blir förvånad över att personer har läst mina bloggposter. Tydligen når den längre än jag tror. Det är i och för sig uppmuntrande. Jag försöker skriva blandat. Om sådant som är viktigt och angeläget men även om saker som har mindre betydelse – som exempelvis hur många visningar jag har.

Detta år har jag märkt att jag skrivit mindre. Det beror säkert på att mitt arbete tagit mycket tid i anspråk. Jag har dock inte tänkt lägga av. Ofta är det avkoppling att skriva och inte sällan fungerar det som ett sätt att reda ut tankarna kring något som berör mig.

Det är med stor ödmjukhet jag konstaterar att människor läser. Låt mig uttrycka ett enkelt tack för detta engagemang.