Väckelse på min skola

Igår firade min studentklass 40-årsjubileum. Av från början 24 finns 21 kvar i livet. Alla kunde inte komma men vi var i alla fall 13 som samlades. Det var mycket trivsamt.

Vi valde att samlas på Fjellstedtardagen, som inträffar en lördag i slutet av april eller början av maj varje år. Därför fanns det även grupper som hade 50- respektive 60-årsjubileum. Dessutom samlades en stor mängd andra Fjellstedtare i olika åldrar. Ingen yngre än 56 år, dock. Beroende på att skolan lades ner 1982. Detta innebär att kamratföreningen Gamla Fjellstedtare sakta med säkert kommer att decimeras innan den slutligen upphör. Men än så länge är den livaktig. Varje år ges exempelvis ut en årsskrift.

Vi såg först på film från det julspex vi ordnade i december 1977. Per Lundegran - som dokumenterat mycket på vår skola - var med och vi såg en obearbetad film på gammal filmprojektor. Därefter blev vi bjudna på traditionsenlig tårta av Stiftelsen Fjellstedtska skolan.

Till traditionen hör att någon håller Peter Fjellstedtföreläsningen. Detta år var det Hans Sundberg, som tog studenten 1973. Han är pastor och teologie doktor. Rubriken var:

Väckelserörelsen vid Fjellstedtska skolan 1972-73

I fokus stod den väckelse, som en grupp elever drogs med i just de åren. En av dem var Hans. Om detta har det skrivits i Fjellstedtska skolans årsskrift. Dels har en lärare (Bengt Malmberg – se nedan) skrivit rätt kritiskt om vad som hände, dels har några av de elever som var med, berättat om sina upplevelser. Föreläsningen hölls alltså inte i ett vakuum.

Hans valde att sätta in det dessa – på den tiden unga gossar – var med om, i ett större sammanhang. Han berättade om hela den karismatiska väckelsen, som han valde att datera till 1900-talet. (Även om han gjorde en utvikning till Peter Fjellstedt och den herrnhutiska rörelsen under tidigt 1800-tal).

När Hans till sist – efter en ganska lång föreläsning – berättade om hur Guds Ande drabbat dem på skolan, blev det mycket personligt. Och ännu mer personligt blev det när föreläsningen var slut och Kamratföreningens ordförande, Charlotte Haggren, öppnade för frågor från auditoriet. Det som hände då var att flera började berätta om hur de hade upplevt denna väckelseperiod. Det handlade om hur det skapats ett ”vi” och ett ”dom” på skolan. En utav dem som var mest involverad i väckelsen var mycket självkritisk på den punkten.

Det är viktigt att förstå att dessa unga killar (för jag förstod det som att det var mest killar) var just unga. Enligt vad som sades hade skolans ledning inte mycket förståelse för det de var med om. Någon uttryckte att skolans ledning inte tillät dem att ha bönemöten. Men det hade de ändå.

En som ändå brydde sig var ovan nämnde samhällskunskapslärare, Bengt ”Bengan” Malmberg. Han var lärare på Fjellstedtska åren 1963-1982 (då skolan lades ner). Jag har alltså själv haft honom och uppskattade honom varmt. Han kommer alltid på Fjellstedtardagen och deltog aktivt i samtalet även denna gång. Han berättade att han hade talat med den klass som var mest inblandad och uttryckt sin oro över att väckelsen fick vissa att känna sig utanför. Jag förstod det som att han hade varit ganska upprörd, för han trodde att gruppen tagit illa upp.

Hans har precis tagit emot fotot från Bengan och är på väg tillbaka till sin plats.

Nu hade han med sig ett fotografi, som föreställde Hans Sundberg, när denne predikade på förklaringsberget i det heliga landet, vid en av de många lägerskolor, som Bengan var med och ledde. I denna – som jag uppfattade – akt av försoning, beskrev Bengan hur starkt det ögonblicket varit och han uttryckte också att Hans var en av hans mest begåvade studenter.

En av mina studentkamrater, som jag satt bredvid, var oerhört tagen av ögonblicket och hur denna process, som inletts för över 45 år sedan, fortfarande levde och engagerade.

Detta är inte enkelt. Om några personer blir indragna i ett skeende som engagerar dem helt och fullt, är det ibland ofrånkomligt att de som inte är med, känner sig exkluderade. Lösningen kan inte vara att aldrig bli engagerade i något. Men däremot blir det ju viktigt att alltid söka leva öppet mot andra.

Vi som firade vårt 40-årsjubileum fortsatte kvällen hemma hos en av kamraterna och det blev en fin kväll. Även om bara några av oss varit med på föredraget fanns det med i våra samtal under kvällen. Vi uppmärksammade också de kamrater, som inte var med. Både de som inte längre finns i livet och de som inte hade möjlighet att vara med denna dag.