Sunday 2 March 2014

Sápmi – några anteckningar - även om San

Bårjås eller Porjus ligger lite norr om Jokkmokk, som på samiska kan heta Jåhkåmåhkke eller Dálvvadis. Vägen förbi Bårjås fortsätter mot Jiellevárri, som också kallas Váhčir eller Gällivare. Det var i Porjus/Bårjås som jag började skolan, när jag var på väg att fylla sju år. Vi bodde tre år i prästgården i detta kraftverkssamhälle men vår, sommar och höst tillbringade vi en vecka eller några helger i två andra byar: Saltoluokta och Vaisaluokta. Där fanns också prästbostäder. Prästkåtor. Vi låg i sovsäckar, på renfällar och under renfällarna björkris. Under björkrisen jordgolv. Jag minns dofterna och även en och annan mus, som sprang över min sovsäck innan jag somande.

Under dessa år åt vi ofta renkött och ännu oftare röding. Rödingen var saltad och jag minns att jag inte var så förtjust i den. Inte heller i ren-lever, som har en frän smak. Självklart åt vi mycket annat också. Men jag minns verkligen allt renkött och all salt röding.

Det är ofta som min uppväxt i Sapmi dyker upp i mitt medvetande. Även i södra Afrika finns ursprungsfolk. Ordet San, som beskriver de grupper som bor framför allt i Botswana och Namibia, liknar Same delvis men jag tror inte det finns någon språklig koppling.

När jag läser på Sametingets hemsida beskrivs ursprungsfolk eller urfolk såhär:
FN:s definition av ursprungfolk (enligt Cobo-studien) säger att ursprungsfolk är de som...
      ·  har en historisk kontinuitet med samhällen i det territorium som senare invaderades eller koloniserades av andra.

·  anser sig själva skilda från den allmänna befolkningen som nu lever i detta territorium.

·  
strävar efter att bevara, utveckla och överföra sitt traditionella territorium och sin etniska identitet till framtida generationer.
Samerna själva identifierar sig som ett ursprungsfolk eller urfolk. Inte ursprungsbefolkning, en term som antyder att landområde och folk inte hör ihop. En befolkning, menar samerna, går enklare att flytta på!

Tre gånger den senaste veckan har nyheter relaterade till Sapmi dykt upp i mitt facebook-flöde.

Tydligen har RobertGustafsson gjort en mycket tveksam sketch i SNN News i TV4. Den är anmäld till Granskningsnämden men i svensk media är det, enligt vad jag förstår ganska tyst om den. Är det kanske symptomatiskt?

En annan sak jag sett är kulturprojektet "San – Sápmi exchange in Umeå", där en grupp från Botswana (Naro San) tillsammans med några samer och andra svenskar under någon vecka framför olika former av program. Den tillfälligt sammansatta gruppen gjorde också ett nedslag på Etnografiska museet i Stockholm och enligt en person som var där, skedde t ex det avslutande samtalet helt utan vare sig samisk eller sansk närvaro. Samtalet blev ett samtal om San och Sápmi istället för ett samtal med dem det berörde. Märkligt! 

Jag har hittat ett klipp på youtube som visar några minuter av detta kulturmöte, från Umeå. Jag har viss erfarenhet av både San och Sápmi och tror att det kunde ha varit mycket bättre än det som vi ser på klippet. Men jag var inte där, så jag kan inte uttala mig om programmet i sin helhet. Länken till klippet kommer här.

Det tredje exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet av författaren Marcus Priftis som gäller gruvbrytningen i Kallak – Gállok. Frågor han ställer är:
Vem är rättmätig ägare till norra Sveriges naturresurser? Samerna eller staten Sverige? I dag faller dom mot aktivister som protesterat i Kallak. Men när kommer domen över svensk gruvkolonialism ….
Men det står inte så mycket i media, bloggar eller twitter om allt detta. Det verkar som om svensk media (både gammelmedia och social medier) har en slags tondövhet för detta. Och det gäller tyvärr även i södra Afrika. Vad är det som gör att majoritetsbefolkningar blir så provocerade av urfolk? Till den grad att de ofta helt osynliggörs? Vad det än är, så är det är djupt beklagligt!

9 comments:

elisabet said...

Tack för denna insiktsfulla bloggpost! Ja, varför är det tyst från majoritetsbefolkningen? Kan det vara en känsla av kollektiv skuld och skam? I den har vi alla del i lägre eller högre grad. Särskilt ansvar vilar på dem som faktiskt får anslag för att arbeta med ett projekt, i detta fallet "San-Sapmi" 282 000 kr från Musikverket, där syftet är att: "utbyta konstnärliga, känslomässiga och akademiska erfarenheter" och "Förhoppningen med projektet är att en djupare förståelse och kunskap om den egna och varandras kulturer ska leda till ett rikare konstnärligt uttryck."
Det var en märklig känsla att delta i Sthlm där föredraget marknadsfördes så här:
"De medverkande samerna och representanterna för sanfolket berättar." (Samerna och San var alltså inte på plats...).
Inslaget från youtube var ett av två exempel där San fick agera på golvet, dock inte till sin egen musik, dans, sång och mycket komplicerade rytmer. I Stockholm blev de totalt negligerade, en exotisk färgklick på scenen som varken fick komma till tals (dom kan prata - Naro, ett av världens mest komplicerade språk och dessutom engelska...) eller presenterades med namn...
Min känsla var "samevistet på Skansen på 50-talet..."

Anders Göranzon said...

Jag fick samma intryck när jag såg youtube-klippet. Trevande och tveksamt från båda håll. Och musik som var simplifierad och knappast uttryckte vare sig sansk eller samisk kultur.

Anonymous said...

Så märkligt! Sitter med TV:n på och samtidigt som jag läser detta börjar en same att jojka i programmet Talang. Han berör juryn och alla säger ja.

Anders Göranzon said...

@Gel: skönt att det finns undantag till den regel jag försökte beskriva. Tack!

A-K Roth said...

Kommentar från f.d. öviksbo: Stor fråga det, om rättmätiga ägare till naturresurser; samma sak gäller ju de flesta länder, inte minst oljeländer. Undrar om du har minnen av när kraftverken förstörde Stora Sjöfallet och Harsprånget m.fl. Jag minns upprörda diskussioner bland farbröder och fastrar om detta de tyckte var förfärligt.

Bra poäng att folken själva måste få definiera sig, att "Samtalet blev ett samtal om San och Sápmi istället för ett samtal med dem det berörde."

elisabet said...

Moruti, det finns absolut väldigt mycket fantastisk samisk musik. Traditionsbärare, både gamla och unga, som jojkar och förnyare som är djupt grundade i traditionen som Mari Boine, Sofia Jannok och många fler. Frågan är varför inga av dessa var inbjudna att delta i projektet? Liksom Ola Stinnerbom,den enda samen som dansar? Besökarna från Botswana var ju representanter får de mest erfarna och "berömda" grupperna i det landet.

Anders Göranzon said...

@ A-K Roth: Jag minns att Stora Sjöfallet försvann. Men jag tror inte jag hann se det innan dammen byggdes. Hemma hade vi dock en tavla som föreställde fallet innan dammen.
@Elisabet: Tack för informationen om samisk musik. Hoppas att den uppmärksammas i övrigt i Umeå under kulturåret.

Unknown said...

Så underbart vackert ♡
Han vann Sweden got talent 2014.
En kille i juryn sa : du kan hela folk med din joik ♡
Sweden's Got Talent 2014 - Sami Native Jon Henrik…: http://youtu.be/A4Fldf8_Yzw

Anders Göranzon said...

Ja, Anna-Stina Skog, det är en mycket vacker jojk.