När vi firar
gudstjänst i Eastwood är det mycket som griper tag i oss. Sången, dansen, människorna.
Men en sak som jag vill nämna idag är traditionen att alla hälsar på varandra
när det är slut. Det tar ett tag – men det är det värt!
 |
| Hustrun och storasystern skakar hand med andra gudstjänstdeltagare. |
 |
| Mycket inklusivt. Alla är med. Barnen gillar detta! |
6 comments:
Käre Anders,
Detta är väl ett mycket gammalt försoningsredskap och församlingsprästen (detta minns jag från Botswana) kunde med sitt falköga se om det var konflikter i vardande (kroppspråket talar mer än ord) och att det fanns möjlighet att åtgärda detta eventuellt i god tid till nästa söndags evkaristi (nu idealiserar jag, men i fornkyrkan fanns det en sådan mekanism och det gjorde att under veckan förekom ett försoningsarbete så att när mässan började så fanns det en slags grundförsoning i församlingen och det var då riktigt att börja mässan med fridshälsningen, och inte vänta tills Agnus Dei); vet inte om det skrivits så mycket om denna handhälsning efter gudstjänsten men här finns något att göra...
Hans SAE
Tack, Hans! Ärligt får jag erkänna att jag inte riktigt utvecklat mitt falköga på denna punkt. Kanske för att jag, liksom andra, är inne i själva hälsandet. Men klart tänktvärt är det. Som i många andra lutherska liturgier kommer fridshälsningen sent och inte som i den anglikanska mässan. Idag har jag första träffen med kursen: Worship, Homiletics and Liturgy. Jag ska ha detta i åtanke, när vi kommer längre fram i terminen.
Typ som kramring? Fast handslag istället för famntag.
Ja, Mia. Den fungerar precis som en kramring. Men det är väldigt sällan jag ser att någon kramas. :-)
Det var min tanke också, Mia,när jag deltog i denna avslutande hälsningsritual i Eastwood, kramring alltså.
Intressanta tankar, Hans, precis så arbetar jag med cirkeldansen. Mycket klarläggs och avslöjas i kroppsspråket och kan även helas med hjälp av dansen.
För övrigt är jag just hem från SA och Botswana och kunde för en vecka sen åter igen delta i ursprunget till denna rit i Naro Sans healingdans som denna gång blev mycket kraftfull och präglades av gemenskap, stark energi, tacksamhet och glädje! (det hade kommit 450 mm regn på fyra dygn i denna del av Kalahariöknen - välsignat efter flera års extrem torka).
Låter härligt, Elisabet. Ser fram emot att få höra mer. "Because Pula means rain" var en bok barnen läste i skolan i Bloemfontein. Regn! Vilket vackert ord.
Post a Comment