Det är svårt att älska

Det är inte alltid trevligt att surfa runt i den del av bloggosfären, som sammanfaller med Svenska kyrkan i allmänhet och oss präster i synnerhet. Några klipp den senaste veckan får förtydliga:

Om biskopen i Stockholm stift: ”Hon tycks också oförmögen att gå in och ta ett pastoralt ansvar.” Länk.

Om en präst på Norra Öland: ”Det är sannerligen absurt att en präst och tung kyrkopolitiker som sitter i kyrkans högsta styrelse kan ägna sig åt att agera knähund till högerextremister.” Länk.

Om en stiftsadjunkt för själavård i Uppsala stift och ledamot i läronämnden ”Jag minns att hennes okänslighet förvånade mig och att jag funderade över om hennes agerande var avsiktligt eller bara okunnigt.” Länk.

Om en av nomineringsgrupperna i kyrkomötet: ”Tvärtom beskyddar partiledningen den som sprider rasistiska budskap.” Länk.

Om en kyrklig tankesmedja: "Alla vet att jag tänker annorlunda än Dagens Seglora, vilket skulle kunna bero på att jag tänker, men detta lämnar jag för stunden osagt." Länk.

Jag accepterar att man i stridens hetta tar i. Men gör det då i sak!  Det är ju skillnad på debatt och dialog. Det kan behövas både och. Men skippa insinuationerna! Det som citeras ovan är bitvis helt onödigt. Därför ytterligare ett citat. Något äldre, dock:

Till alla kristna: "Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." Länk.

Och det är naturligtvis oerhört svårt. Men inte desto mindre en vision att sträva efter. Gemensamt!