Kyrklig handling eller förrättning del 1 - Dopet

Sommaren innan semestern är en speciell tid. Eftersom en del av prästerna har semester redan, blir det något mer dop, vigslar och begravningar till oss andra. Samt konfirmation, eftersom vi har sommarkonfirmander.
Som bekant kallas dessa gudstjänster för kyrkliga handlingar. (Många minns den gamla benämningen: Förrättningar! Men en förrättning för tankarna till lantmäteri. Det kommer ut en tjänsteman och har en förrättning. Använder man det språkbruket, är det prästen som förrättar!)
Inte så med dop, vigsel, begravning och konfirmation. Det är kyrkan som handlar. Därför kallas det kyrklig handling. Tyvärr är inte detta alltid vad som sker.
Låt oss börja med dopet. Det sker en diskussion om dopen ska äga rum i församlingens gudstjänst eller som separata dopgudstjänster, där familjen eller släkten på ett annat sätt står i centrum. Jag menar helt klart att målet är att dopen sker i församlingens gudstjänst. Att vara kristen är att leva i församlingens gemenskap. Så frågar prästen också dopkandidaten: Vill Du döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Eller i förekommande fall föräldrarna till dopkandidaten : Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Det ligger liksom nära till hands att församlingen i någon mån är närvarande, när denna fråga ställs.
Igår hade jag glädjen att få döpa tre barn i Kalmar Slottskyrka. Två kyrkvärdar, en kantor, en vaktmästare och någon församlingsbo, som var där utan att vara släkt eller särskilt inbjuden, kunde jag urskilja. Dessutom är ju de flesta i kyrkan med all sannolikhet kyrkotillhöriga. Det finns dock en del att fundera över. Kopplingen till församlingens huvudgudstjänst är ändå svag.
Då frågar någon: Men är det rätt att tala om huvudgudstjänst? Är inte alla gudstjänster lika viktiga? På ett sätt, kan man svara ja. Samtidigt har Svenska kyrkans kyrkomöte, som består av ledamöter, som utsetts i demokratiska val (låt vara med oerhört lågt valdeltagande) fastställt en handbok och en kyrkoordning, som talar om vissa gudstjänster som huvudgudstjänster. Med fördel firas dessa på söndagen i form av högmässa eller någon annan av de föreslagna ordningarna för just huvudgudstjänst.
Problemet uppstår, om de som vill döpas, alternativt deras föräldrar, inte upplever att församlingens huvudgustjänst är den plats, där dopet fungerar för dem. Så väljer de att avstå från dop eller söker sig iväg från sin hemförsamling, för att få möjlighet till dop.
Det finns en omständighet, som försvårar: Dopet är numer det sätt på vilket man blir kyrkotillhörig (ändringen kom 1996, så det är ju inte helt nytt). Om inte dopseden lever vidare, kommer det att bli färre kyrkotillhöriga och alltså förre som är med och bidrar ekonomiskt. Jag tillhör dem som menar att vi måste tala om detta öppet. Just för att pengarna inte ska få vara drivkraften. Det måste ju vara människor, som är det viktiga. Därför kan det aldrig vara nog att bara nöja sig med att dopen äger rum. Dopet är ju starten på ett livsprogram. Med den döptes bästa för ögonen.
Det kanske ändå innebär att kyrkan bör erbjuda både dop i huvudgudstjänst och separata dopgudstjänster. Men för båda alternativen gäller: Det är inte en enstaka handling. Det är början på ett liv med Kristus, i församlingen.
Ytterligare en sak: Det finns i vår handbok en ordning för dop i krissituation. I anvisningarna står det:
Vid ytterst brådska begjutes barnet med rent vatten ...
Sedan är hela dopordningen utformad med tanke på att den som ska döpas är ett nyfött barn. Men tänk om den som ska döpas är vuxen? Kan det inte i framtiden eller redan nu hända, att en vuxen person, som aldrig blivit döpt, på sin dödsbädd säger: Jag vill bli döpt? Borde inte den möjligheten finns med i handboken? Det tycker i alla fall jag!