Friday, 7 November 2008

Försoning och äktenskap

Riksdagen kommer att fatta beslut om ny äktenskapsbalk. Det står helt klart. Det verkar för en utomstående som om de flesta är i princip överens om att samhället ska likställa olika former av samlevnad. Oavsett genus. Däremot sker det en diskutsiv kamp om begreppet 'äktenskap'. Man skulle kunna kalla detta en 'nodal punkt' med ett begrepp från diskursanalysen. Genom att ge vissa begrepp en viss mening, begränsar man sitt sätt att se på tillvaron. I detta fall menar kanske KD att faktiskt utesluta samkönade relationer från begreppet / företeelsen 'äktenskap'. KD menar sig inte lägga någon värdering i detta men det är klart att många upplever detta som en form av maktrelation.

De flesta av Svenska kyrkans biskopar delar KD's syn på vilken mening man ska fylla begreppet 'äktenskap' med. Om samhället beslutar att bara ha en form av äktenskap, kan Svenska kyrkan få problem. Om samhället kallar en samlevnadsform 'äktenskap' och vi ska ha kvar vigselrätten, måste inte vi också dela samhällets beskrivning av ett 'äktenskap'?

Ärkebiskop Anders Wejryd menar på Svenska kyrkans hemsida att vi ska behålla vigselrätten. Jag håller bara delvis med honom. Jag ska utveckla det. Men först ska jag kritisera det sätt på vilket ärkebiskopen argumenterar. Han skriver:

Men vi är också, och egentligen av samma skäl, angelägna att behålla vigselrätten. Vi vet att det för många människor känns naturligt att vända sig till kyrkan när de skall avlägga sina vigsellöften.
Att välja ”kyrklig vigsel” är att göra sig delaktig i en månghundraårig tradition som har inneburit och fortfarande innebär, att vad kyrkor och religiösa samfund gör vid en vigselceremoni erkänns som juridiskt bindande och giltigt i vårt samhälle.
Som kyrka känner vi oss hedrade av det förtroende människor därmed visar oss.


Känn på den sista meningen: 'Som kyrka känner vi hos hedrade av det förtroende människor därmed visar oss.'

Men de som vigs i Svenska kyrkans ordning är medlemmar i Svenska kyrkan. Åtminstone måste en av dem vara det. De visar möjligen prästen förtroende. Men inte kyrkan. Såvida man inte kan säga att man visar sig själv förtroende. Men det blir ju språkligt motsägelsefullt. Även innehållsmässigt. Enligt katolsk sakramentssyn är det makarna som är förvaltare av sakramentet 'äktenskap' - inte prästen. Nej, detta var inget höjdarinlägg av ärkebiskopen. Det andas gammal överhetskyrka, där kyrkan är en institution och människorna konsumenter.

I Sydafrika däremot får prästerna själva ansöka om vigselrätt. Vissa präster har det. Andra inte. Den som inte vill slipper alltså!

Jag tycker detta skulle vara det allra bästa. I församlingar där ingen präst ansöker om vigselrätt kanske någon annan kan göra det. T ex kyrkorådets ordförande eller kyrkokamrern.

Rent praktiskt klarar man av den juridiska delen före gudstjänsten börjar. Då skriver kontrahenterna under pappren och sedan sjunger man en psalm och börjar själva gudstjänsten.

Vill man så går det!

Varför krångla till det? Är det inte bättre att alla gör likadant. De som inte kan skriva under på samkönade äktenskap får sparken. Enkelt! Nej, svaret stavas försoning. Det vet man i Sydafrika. Det kommer alltid att finnas frågor där vi tycker olika. Utmaningen är att leva med olikheterna, så gott det går. Jag tror vi skulle kunna klara av det.

Så kan företrädare för andra samfund, religioner eller helt profana sällskap också ansöka om vigselrätt och tillsammans uttrycker vi ett mångkulturellt samhälle, som ändå håller ihop.

Den som inte helt stämmer in i samhällets syn på vad ett äktenskap är slipper ha vigselrätt men kan ändå inom ramen för sitt samfund eller religion utföra någon form av välsignelse över ett borgerligt ingånget äktenskap. I den mån man känner sig bekväm med formen. Klarar vi av att ha den variationen? Jag menar det. För på något sätt kommer ändå de olika åsikterna finnas kvar. Bättre då att leva med dem öppet.

1 comment:

Matilda said...

bra skrivet pappa!