Det börjar närma sig 1 december. Det är min mors födelsedag. Hon skulle fyllt 86 år, om hon levt. Själv tänkte jan inte så mycket på att det var världsaidsdagen, förrän vi flyttade till Sydafrika. Två av åren organiserade vi gudstjänster med ljuständing. Det var starka upplevelser. Visst, engångshändelser men ändå viktiga. I Kalmar har jag varit med på ytterligare två ljusgudstjänster och om någon vecka är det dags för den tredje. Vi är många organisationer som samarbetar: Svenska kyrkan, RFSL, Röda korset, Rädda barnen och ADB (Anti Diskriminerings Byrån). Vi ska finnas på 3-4 ställen i Kalmar under eftermiddagen. Samla in pengar, dela ut kondomer och information samt visa att flera organisationer kan samarbeta. HIV finns i Sverige. I Kalmar län är mellan 30 och 40 personer HIV-positiva. I Sydafrika räknas de i miljoner. Egentligen spelar det inte så stor roll. I det enskilda fallet är det lika svårt. Skamstämpeln är lika svår. Om det blir möjligt att berätta: Jag är HIV-positiv, kan man lättare acceptera sin situation, ta medicin och överleva.
För Afrika söder om Sahara är det frågan om hela nationers överlevnad. Hos oss handlar det om enskilda människoliv. Det känns lika viktigt att fokusera kring båda.
I fjol samlade vi in pengar till Thusanang, ett projekt i Zimbabwe. I år samlar vi in till Noaks Ark i Växjö.
För mig är det inget problem att andra arbetar mot cancer, hjärt och kärlsjukdomar etc. Det känns viktigt. Efter vår tid i Södra Afrika känns det som min uppgift att fokusera på kampen mot AIDS, inte minst p g a det stigma, som finns förknippat med sjukdomen.
No comments:
Post a Comment