Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet. 

Orre testamente – dag 2

Det är knappast möjligt att ge rättvisa åt denna fantastiska dag. Gårdagen var ju en höjdare. Och så fortsätter lanseringshelgen och blir nästan bara bättre och bättre.

Vi började med morgonbön i Equmeniakyrkan. Vi sjöng på sydsamiska, fick höra bibeltexten läsas på sydsamiska och fick ta emot välsignelsen på sydsamiska. Den var välbesökt och en riktigt fin början på dagen.

P-O Byrskog, regional ledare, Gerard Willemsen,
internationell chef och Joel Landén, lokal pastor.

Därefter var det dags för seminarier på Mittuniversitetet. Först huvudöversättaren, Bierna Leine Bientie som berättade både om sin egen väg till att bli bibelöversättare och om bibelöversättningens utmaningar. Han kunde inte läsa och skriva när han började. Och sydsamiska hade dessutom inget skriftspråk. Hans biskop bad honom att bli översättare. Då fanns varken Herrens bön, välsignelsen eller något annat översatt till sydsamiska. Fascinerande. 1993 låg Markusevangeliet klart. Det översatte han och Anna Jacobsen tillsammans. Sedan fortsatte de och fler har varit inblandade längs vägen. Nu är hela Nya testamentet klart. Vilken glädje.

Bierna Leine Bientie.

Bierna berörde också hur förtrycket av samerna på språkområdet såg ut när det var som värst. Storsamhällets mål var att alla skulle kunna förstå de olika nordiska språken och lägga bort de samiska språken. De skulle inte behövas. Jag blir alldeles kall och känner att vi behöver vara uppmärksamma på att det inte händer igen.

Einar Sørlid Bondevik, Birgitta Ricklund
Alma Åhrén och Meerke Krihke Leine Bientie. 

Seminarium 2 handlade om samiskt kyrkoliv och framför allt om vad som kännetecknar en samisk gudstjänst. En panel med fyra personer förde ett spännande samtal. Einar Sørlid Bondevik, präst för sydsamerna, ledde samtalet där Meerke Krihke Leine Bientie, Alma Åhrén och Birgitta Ricklund deltog. Meerke Krihke Leine Bientie underströk alldeles i början hur viktigt det är att barn och ungdomar finns med i det samiska gudstjänstlivet. Alma, som var yngst i panelen, berättade att en liten ansträngning betyder mycket. Som exempelvis att gudstjänstagendan i Stora kyrkan i Östersund är på båda språken. Så även om det inte finns någon same i kyrkan får det samiska finnas där. Birgitta Ricklund delade sin erfarenhet som en sydsame som inte kan sitt eget språk och hur viktigt det nu blir med Orre testament som en resurs. Men hon underströk också hur fel det blir när samer enbart får hjälpa till med utsmyckningen av gudstjänstrummet och det är allt. Så byggs inte ett samiskt gudstjänstliv. Samer måste få vara delaktiga på många plan.

David Kroik.

Sist ut var David Kroik, forskare, som talade om bibelöversättningens betydelse för språkrevitaliseringen. Det var väldigt bra att han gjorde större delen av sin föreläsning på sydsamiska och sedan sammanfattade på svenska, så att vi andra skulle hänga med. Det är ändå viktigt att det sydsamiska språket får höras denna helg. Bland annat delade David Fishmans åttagradiga skala över ett språks välmående. Steg 8 som är värst beskrivs såhär:

Språket används bara av enstaka äldre talare.

Steg 1 – ett välmående språk – beskrivs på följande sätt:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media.

Jag måste djupdyka mer i detta ämne, känner jag. Det centrala, säger Fishman, är intergenerationell språköverföring. Och det pratade ju även panelen om när det gällde gudstjänsten.

Vi hade hoppats kunna erbjuda ett program för barnen parallellt med seminarierna men vi klarade inte det. Det sörjer jag över.

På eftermiddagen firade Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling, som är en svenskspråkig ortodox kyrkoförsamling i Stockholm och Södertälje, tillhörande Georgiens patriarkat, den gudomliga liturgin i Gamla kyrkan i Östersund. Episteltexten lästes på sydsamiska. Den som gjorde det var Gerard Villemsen från Equmeniakyrkan. Fin ekumenik. Så roligt att också representanter för den ortodoxa kyrkofamiljen finns med. Vi var ett antal deltagare från både Norge och Sverige som inte är ortodoxa, i gudstjänsten.

Ytterligare en höjdpunkt idag var konserten i Stora kyrkan.  Aejlies Gaaltije. Den heliga källan – en arktisk mässa. Musik av Frode Fjellheim och text av Bierna Leine Bientie. Anna Kråik och Ulla Pirttijärvi stod för sång och jojk. Stora kyrkans Motettkör sjöng och där fanns även solisten Ingrid Grahn. Snorre Bjerck på slagverk, David Nyström på synth/orgel och dirigenten Nicklas Strandberg även på elpiano.

Det var fantastiskt. Under en del av konserten befann jag mig på Ultevisheden ovanför Saltoluokta med utsikt över Stora Lulevatten. Konserten var verkligen i farazonen, när Frode Fjellheim, som skulle medverkat, fick en stroke för en dryg vecka sedan. Anna Kråik hoppade in på kort varsel och även David Nyström, om jag förstod det rätt.

Nu är det dags att sova och samla krafter inför morgondagens stora händelse. Men mer om det imorgon kväll.

Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

Kostrestriktioner

Ett vanligt samtalsämne är olika personers kostönskemål eller kostrestriktioner. Det kan tyckas som en relativt ny företeelse men är i själva verket inte det.

Människor i olika kulturer och i olika religioner har ätit olika slags kost. Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet behöver jag bara öppna Bibeln för att se att det varit på agendan länge. I den hebreiska bibeln (som vi också kallar Gamla testamentet) finns regler för kost. Och även i Nya testamentet finns det sådana. Vissa av reglerna i den hebreiska bibeln ändras, men inte alla.

Häromdagen slog det mig att nästan det första Gud säger till människan i Bibeln handlar om detta. Gud ger henne kostrestriktioner. Redan i den första skapelseberättelsen kan vi läsa att Gud säger:

Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. (1 Mos 1:29).

Men även i den andra skapelseberättelsen finns instruktioner om vad människan får sätta tänderna i:

Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos 2:16 – Bibel 2000).

Att jag funderar över detta just nu beror mycket på att jag börjar tro att jag är laktosintolerant. Vid ett antal tillfällen det senaste året har jag mått mindre bra, för att uttrycka det milt och jag kopplar ihop detta med intag av mejeriprodukter. Sedan jag succesivt övergått till laktosfria sådana mår jag bättre. Skönt.

Skälen till särskilda kostönskemål kan vara olika. Det finns, som jag redan nämnt, religiösa grunder. Det kan också vara etiska överväganden som gör att någon inte äter allt. Och så förstås medicinska skäl.

Det blir gärna så att den som äter allt har synpunkter på den som inte gör det. Vilket är väldigt onödigt. Låt oss helt enkelt försöka respektera varandra. Även när vi har olika uppfattningar, som delvis krockar.

Personligen har jag stor respekt för alla som låter sig påverkas av klimatnödläget och anpassar sin kost till det. Jag vet att de ofta får utstå spott och spe eftersom köttnormen på många håll är stark. Det är onödigt!

Jag äter både kött och fisk men i vårt hem försöker vi dra ner på framför allt kött och vi funderar också över vilken slags fisk vi köper hem. Vi lyckas inte alltid leva upp till våra visioner men ger för den skull inte upp.

För egen del måste jag nu lära mig att säga till att jag vill ha laktosfri mat. Det har jag exempelvis gjort på min arbetsplats där det redan finns några som har olika kostrestriktioner i fikarummet. En arbetskamrat kommenterade min laktosintolerans, som jag nu berättade om, ungefär samtidigt som jag firar femårsjubileum på arbetsplatsen, med orden:

Så det tog alltså fem år för Anders att bli intolerant.

Far 102 år

Om min far hade levt idag hade han fyllt 102 år. 6 augusti var även mina föräldrars bröllopsdag. De gifte sig i Karlstad domkyrka 1950. Alltså för 74 år sedan.

För någon vecka sedan skrev jag om far. Det dök upp en bild på honom i mitt flöde och det kändes roligt att notera i en bloggpost. Detta ledde till att en klasskompis från den tiden skrev till mig på Messenger och delade några tidningsurklipp. Jag har själv något av dem – i min fars pärm med tidningsurklipp. Men åtminstone ett klipp var en nyhet. I det klippet fanns även jag omnämnd. Kul! Det handlade om vår första styrelse i kyrkans ungdom i Tåsjö. Tydligen var jag kassör. Det hade jag helt glömt.

Klippet om min far minns jag. Det var en intervju och rubriken säger en del om min far:

Olof Göranzon, kontroversiell kyrkoherde i Tåsjö:

- Var står det att jag skall göra som folk tycker?

Ett uttalande i artikeln är också typiskt:

Byskvallret får prästen tåla.

Artikeln tar upp en del brännande frågor. Enligt tidningen hade far förbjudit gudstjänstdeltagarna att sitta på läktaren men far replikerar i tidningen:

Det finns inget förbud att använda kyrkläktaren utan en vänlig hemställan om att ”Var god använd läktaren endast när kyrkan i övrigt är fullsatt”.

Jag minns skylten. Den uppfattades säkert av vissa som ett förbud. Tåsjö kyrka minns jag som oerhört stor. Det är klart att det var konstigt med väldigt få personer i bänkarna och sedan ett antal på läktaren. Visst var det lätt att uppfatta dem som åskådare. Ingressen är kanske mest symtomatisk – både på far och på hur han uppfattades.

Hans orädda och principfasta uppträdande retar och upprör och har gett fart åt många rykten. Kyrkoherdens sätt att vara är ett ständigt återkommande samtalsämne när församlingsbor träffas. Han lämnade stoff redan vid sin inträdespredikan i maj 1973. Vägrade då att ta emot kyrkorådets välkomstblommor inne i kyrkan.

Skälet till detta ger far i början av artikeln:

Ingen enskild person ska ställa sig i centrum för blickarna, utan i Herrens hus skall allt vändas mot Gud, förklarade han då.

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Far

1 september 2012 gick min far ur tiden. Han hade precis fyllt 90 år. Han har inte efterlämnat särskilt många spår på internet. Några fler än min mor, som jag bloggade om för sex år sedan. Då konstaterade jag fascinerat att hon var omnämnd i en e-bok. Bloggposten kallade jag rätt och slätt "mor".

Igår dök en bild av far upp i mitt Facebookflöde. Inte ett fotografi utan en slags teckning. Det var i gruppen

Tåsjö – Förr och Nu

Vi bodde i Kyrktåsjö åren 1973–1978. Jag gick i högstadiet i Hoting 1973–1976 och bodde därefter i Uppsala, där jag gick gymnasiet. Men föräldrarna bodde kvar. Far var kyrkoherde i Tåsjö pastorat. Hans första kyrkoherdetjänst. Själv var jag inte glad över flytten. Vi bodde dessförinnan i Långträsk, ungefär mitt emellan Piteå och Arvidsjaur. Där hade jag många kompisar och trivdes utmärkt. Hur skulle det bli på en ny ort? Det blev ömsom vin ömsom vatten. Men jag är glad för att ha ett par riktigt goda vänner kvar från högstadietiden.

Tåsjö är en fantastiskt vacker plats. Vi bodde vid foten av Tåsjöberget och hade strandtomt vid Tåsjön. Då flottades fortfarande timmer, så på våren kunde vi se bogserbåtar i aktion. Då lärde jag mig sången

Befälhavaren uppå bogserbåten han på Ångermanälven

Och det stämde nästan. Genom Tåsjön rann Tåsjöälven, en biflod till Fjällsjöälven som mynnar ut i just Ångermanälven.

Någon i gruppen la upp ett slags collage, där jag personerna är foton. Mitt i bilden står far och säger i en pratbubbla:

Den här holmen är kal som min hjässa.

Titeln är ”Skogspatroner på bönemöte” och i flödet finns en bild till med ytterligare repliker. Collaget föreställer en sommargudstjänst på Prostholmen i sjön Storskirsjön. Jag minns att jag var med någon gång vid denna årligen återkommande gudstjänst. I Facebookgruppen har någon skrivit:

Synd att det blev slut på Gudstjänsterna där. Det var alltid mycket folk.

Det var roligt att läsa för mitt minne säger mig att det inte var mängder av folk i kyrkan annars. Men det berodde säkert på att kyrkan var väldigt stor. Även om det var ett femtiotal gudstjänstdeltagare kändes det inte välfyllt.

I närheten av Prostholmen ligger Björksjönäs. Där bodde Manfred Björkquists farfar, P. J. Plan. När en av mina bröder skulle börja på gymnasiet var en idé att han skulle börja på Humanistiska läroverket i Sigtuna, eftersom det fanns ett stipendium för elever från Tåsjö, på grund av att Manfred Björkquists släkt kom därifrån. Manfred Björkquist var med och grundade läroverket. Men det visade sig att det ändå blev för dyrt att gå på Humanistiska läroverket, så i stället blev det Fjellstedtska i Uppsala för min bror och tre år därefter även för mig.

Det fanns två prästtjänster i pastoratet. Kyrkoherden bodde i Kyrktåsjö och komministern i Hoting. En av de komministrar som hade tjänsten där bor numera med sin hustru i trappuppgången bredvid oss i Uppsala. Det är verkligen ett sammanträffande. Han har också gått på Fjellstedtska skolan.

Min upplevelse var att det var en viss konkurrens mellan Hoting – som var centralorten – och Kyrktåsjö, som var betydligt mindre men där församlingskyrkan låg. I Hoting fanns Andreassalen, där gudstjänster firades. Det fanns också en småkyrkostiftelse men det dröjde ända till 1986 innan Hotings kyrka fanns på plats. Jag läser mig till att vikten av särskild kyrkolokal i Hoting framhölls redan på 1930-talet vid prost- och biskopsvisitationer. Tydligen uppfördes 1974 en klockstapel på den tomt där kyrkan så småningom kom att byggas. Det måste alltså varit under fars tid. Far var engagerad i planerna på att få till en kyrka i Hoting.

Tåsjö kyrka invigdes 1879. Men det hade funnits en kapellkyrka från 1773. Far tog initiativ till 200-årsjubileet. Det fanns vissa lämningar av den i närheten av den gamla prästgården, som fungerade som vandrarhem när vi bodde i Tåsjö.

En av mina bröder kommer ihåg detta och berättade följande:

När ett kors skulle resas på den gamla kyrkplatsen skulle grundstenarna lokaliseras så att korset restes där koret fanns. Denna åtgärd föranledde en artikel i lokaltidningen under rubriken: "Präst grävde grop. Fann gammal kyrka!"