Thursday, 5 November 2020

För en värld utan våldtäkt och våld

Sedan ett antal år tillbaka klär jag mig i svart på torsdagar. På detta enkla sätt vill jag skapa opinion mot våld och våldtäkt. Jag är ambassadör för Kyrkornas Världsråds kampanj, som heter just

Thursdays in Black

Statistiskt är det framför allt män som utsätter framför allt kvinnor och barn för våldtäkt. När det gäller våld i allmänhet är det däremot oftare män som utsätter andra män. Sedan beror det förstås på hur våld definieras. Det kan vara kroppsligt våld eller psykiskt våld. Det finns också strukturellt våld.

Den kampanj som Kyrkornas världsråd driver fokuserar på genusbaserat våld. Det som gör att framför allt kvinnor och barn utsätts. Det betyder inte att kampanjen förnekar att även män utsätts för genusbaserat våld. Ofta läggs ytterligare ett lager av skam på för den man, som utsätts för våld om förövaren är en kvinna. Det finns otaliga bevis på hur myndigheter inte tror att även en man kan bli slagen.

I botten ligger företeelsen att vi så ofta utgår från att distinktionen kvinna/man är det mest grundläggande för att definiera en människa. De som menar så brukar ligga nära det som kallas essentialism. Den kan ta sig olika uttryck men i detta sammanhang betyder det att män och kvinnor definieras utifrån vissa fasta, inneboende egenskaper (essenser) som inte kan förändras. Ett sådant synsätt kan i vissa fall grundas i Bibeln, där det i 1 Mosebok står att Gud skapade människan till man och kvinna. Jag menar dock inte att detta bibelställe måste läsas på ett essentialistisk sätt. Det går att se det som en beskrivning av ett sakförhållande. Det går att dela upp mänskligheten i kvinnor och män. Inte minst för reproduktionen är det en förutsättning. Men det innebär inte att alla som identifierar sig som kvinnor behöver vara på ett visst sätt och vice versa. 

Mot essentialism kan man ställa konstruktivism. Den säger att egenskaper och förväntningar konstrueras socialt. Det finns visserligen i de allra flesta fall biologiska skillnader men det innebär inte att en man och kvinna behöver ha olika egenskaper.

Jag ligger betydligt närmare konstruktivismen. Jag tror att det är bra att människor får möjlighet att själva välja hur de ska vara, vad de ska syssla med och vilka egenskaper de vill utveckla. Efter många år i södra Afrika tror jag dessutom att en människa blir till bland människor. Den personliga friheten måste utvecklas i gemenskap med andra. Jag menar inte att fasta normer kring hur en kvinna respektive en man bör vara är till nytta.

Problemet med all form av uppdelning i kategorier är att det så väldigt lätt smyger sig in värderingar och graderingar. Och så har det varit och är – inte minst när det gäller relationen mellan kvinnor och män. Det är bara att undersöka löneskillnader och ägandeförhållanden i världen. Eller för den delen lyssna till alla berättelser om genusbaserat våld. Inte minst de berättelser som är en del av Me Too-rörelsen.

Om vi kunde se varandra som likvärdiga människor, skulle sakernas tillstånd påverkas till det bättre.

Under några veckor ska jag på torsdagarna blogga om detta. Inte minst för att en världsomspännande kampanj äger rum 25 november till 10 december. Den heter

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

I min nästa bloggpost ska jag förklara vad den går ut på. Under några av de torsdagar som infaller under dessa 16 dagar har jag inbjudit gästbloggare. Torsdagen dessförinnan, som är internationella mansdagen, har jag också bjudit in en gästbloggare.

Dessemellan ska jag skriva ytterligare en egen bloggpost. Den 17 december avslutar jag med en summering. Välkommen alltså att följa min blogg ett antal torsdagar framöver.

Tuesday, 27 October 2020

Reflektioner om dop och namngivning på en morgonpromenad

I morse tog jag en promenad. Viktigt för den som arbetar hemifrån. Jag stannade till utanför den så kallade KFUM-borgen. Där hade vi gymnastik, när jag gick på Fjellstedtska. Första året med Torbjörn Taxén som lärare. Han var landslagsspelare i basket. Spelade annars för KFUM Uppsala. Kändes speciellt när jag var femton år.

Idag heter lokalen Alfvénsalen, efter Hugo Alfvén, som en gång i tiden var dirigent för Uppsalakörerna Allmänna Sången (där jag sjungit) och Orphei Drängar (där äldste sonen sjunger).

I huset ligger också en restaurang, som heter just Borgen. Utanför har de en uteservering, som denna årstid är stängd. Där finns ett plexiglas med text. Texten beskriver vad restaurangen kan stå till tjänst med:

Disputation, A la Carte, Namnceremoni, Konferens

På andra sidan Fyrisån skymtar Fjellstedtska skolan

Spännande. Jag uppfattar det som att någon valt ordet namnceremoni framför dopkalas. Hur förhåller sig företeelserna och begreppen till varandra? Jag bestämmer mig för att googla. Och hittar en artikel på Viföräldrar med rubriken:

Namnceremoni – så gjorde vi

Det är fyra familjer som beskrivs. Den första familjen har valt ett kristet dop. Kan det alltså vara så att företeelsen kristet (barn)dop ingår som en underkategori i det större samlingsbegreppet ”Namnceremoni”? De andra exemplen handlar om familjer med olika religion, som alla valt att ordna egna namn(givnings)ceremonier.

På en annan site – dopguiden – går det att läsa om

Hur ordnar man en namngivningsceremoni

Här uppstår ett antal frågor. Framför allt får jag ett behov av att understryka att dopet inte är en namngivningsceremoni, även om namnet så klart spelar en viktig roll.

Ytterligare en webbplats – Namngivning.nu” – innehåller endast en mening om dopet:

En namngivningsceremoni, även kallad namngivningsfest, välkomningsfest eller barnvälkomnande, är den ickereligiösa motsvarigheten till det kyrkliga dopet.

När det skrivs om namngivningsceremonierna visar det sig att det också handlar om att välkomna ett barn in i familjen, släkten, samhället och världen. Och det är såklart ett allmänmänskligt behov. Första terminen under mina teologiska studier 1979 fick jag lära mig ordet

Rite de passage

Vi behöver riter vid stora övergångar i livet: födelse, vuxenblivande, äktenskap, död. Inget märkligt med det.

Ungefär fyrtio procent av alla barn som föds i Sverige döps in i Svenska kyrkan. Kan det vara så att resten – 60 % - har namnceremonier? Troligen inte. Många föds in i andra kristna samfund, där det antingen sker dop eller barnvälsignelse. Dessutom finns det väl liknande riter inom andra religioner. Det finns heller knappast statistik på namngivningsceremonier.

En del kommuner erbjuder borgerlig namngivningsceremoni. I vissa fall betalar kommunen arvode för en borgerlig namngivningsförättare. Det är ju generöst. Vid dop betalar dock föräldrarna själva via kyrkoavgiften.

På en kommuns webbplats verkar det som att bara Svenska kyrkan erbjuder dop av barn:

Ska barnet inte döpas enligt Svenska kyrkans ordning, kan man själv ordna en borgerlig namngivningsceremoni.

Det tycker jag vittnar om dålig kunskap hos den som formulerat texten.

Det jag konstaterar denna morgonstund är att samhället förändras. Och att förändringar av den religiösa kartan också ger avtryck i en restaurangs marknadsföring på en plexiglasskiva.

Sunday, 25 October 2020

Tidsfördriv i coronatid

Idag fick jag plötsligt inspiration att skanna in en hel hög med gamla diabilder. Mina syskon och jag träffades för några år sedan och gick igenom ursprungsfamiljens hela samling av diabilder. Många har nu slängts men en del fick jag med hem, för att så småningom skanna in. Det var 2019 som vi träffades, så det har tagit drygt 2 år. Men nu är det gjort.

Någon tid därefter var jag hemma hos mins syster och vi tittade igenom ytterligare några diabilder. En del från vår fars resor i Grekland och Zambia. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen när jag var nyfödd. Den organisationen finns inte längre. Om detta har jag – i ett annat sammanhang – bloggat förut. Länken kommer här.

Det är spännande att titta på gamla foton. Det väcker minnen till liv. Fotografierna på far ger mig en förståelse för varifrån jag fått min kärlek till den världsvida kyrkan.

Någonstans i Zambia är denna bild tagen. 1962. Men vilka andra finns på fotot?

Men sedan blir jag ju fascinerad av vissa fotografier från min barndom. Jag har inte tänkt publicera alla men några av dem kan jag inte låta bli. Kvalitén är inte den bästa.

Vart är jag på väg? Och kan jag verkligen spela pingis?

Är inte klänningen aningen lång?

Jag minns denna hockeyhjälm. Men varför glasögon?


Tuesday, 29 September 2020

Nya testamentet 2026

Igår togs besluten. Svenska Bibelsällskapet kommer att översätta Nya testamentet till 2026. Två beslut fattades. Dels beslutade Stiftelsen Svenska Bibelsällskapets Bibelfonds styrelse att skjuta till medel. Dels beslutade Svenska Bibelsällskapets styrelse att översättningen ska genomföras. Så oerhört stimulerande det ska bli att få leda detta arbete.

Samtidigt kommer min del att vara begränsad. Bibelsällskapet har en översättningsdirektor som är direkt ansvarig för att ro detta stora åtagande i hamn. Inte heller han kommer att göra det ensam. Primäröversättare, redaktionskommitté, stilister, grecisister (experter på grekiska) och andra kommer att vara inblandade. Därutöver är hela arbetslaget på Bibelsällskapet involverade på olika sätt. För att inte tala om vår styrelse och vårt huvudmannaråd.

Sedan hoppas jag att många andra ska bry sig. Först och främst vill jag driva att ungdomar blir delaktiga på något sätt. Exempelvis genom så kallade referensgrupper. Men det ska även finnas andra representerade där. Ja, till detta får jag återkomma.

Det finns flera skäl till att denna översättning kommer till stånd. År 2026 är det 500 år sedan den första svenska översättningen av Nya testamentet kom. Det innebar att det svenska skriftspråket fick sin form. Bokstäverna å, ä och ö lanserades detta år.

Själv tycker jag detta är spännande. År 1526 ingick delar av nuvarande Finland i Sverige. Däremot tillhörde Jämtland, Skåne och Blekinge inte Sverige utan Danmark. Möjligen var även någon del av Estland redan då svenskt territorium. Det betyder att jubileet är betydelsefullt även för andra än oss som nu bor i Sverige. Samtidigt innebär det att alla som bor i Sverige inte bor på platser som berördes av översättningen 1526. För mig blir det tydligt att språkfrågan också är politisk. Och viktigt är att lyfta fram att Svenska Bibelsällskapet inte bara arbetar med Bibeln på svenska. Vi är involverade i översättning av Bibeln till sydsamiska, lulesamiska, meänkieli och snart även teckenspråk (hoppas jag) för att nämna några. Vi säljer biblar på över 100 språk i vår bibelbutik. Att göra Bibeln översatt, spridd, känd och använd innebär med nödvändighet en språklig mångfald.

Ekumeniskt är det minst lika spännande. 1526 var Sverige katolskt. Reformationens början brukar knytas till Västerås riksdag 1527. Och arbetet med Nya testamentet 1526 hade ju börjat långt dessförinnan. Med andra ord var det inte ett lutherskt projekt.

Men när Vasabibeln kom 1541 var Sverige på god väg att bli lutherskt. Och efterföljande officiella


bibelöversättningar har kommit i detta sammanhang. Karl XII:s bibel 1703 (som var en bearbetning av Vasabibeln), KB 1917 och även Bibel 2000. Statliga projekt. Gillade av Konungen eller som i fallet Bibel 2000 överlämnade till Riksdagen som SOU 1999:100.

Idag är sammanhanget ett annat. Dels finns flera andra bibelöversättningar, som gör anspråk på att bli lästa i kyrkor och samfund. En sådan är Svenska Folkbibeln, som kom 1998 och revideras 2015. Vad gäller Bibelsällskapets översättning av Nya testamentet 2026 är basen bred. Ekumeniskt ”and beyond”. Alla större svenska kyrkor och samfund står bakom denna satsning och även Svenska Akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns bland huvudmännen. Liksom Ekumeniska rådet i Finland. Det är inte längre ett statligt ansvar men genom huvudmännen är framtidens översättning inte mindre bred. Kanske snarare bredare.

Utöver detta finns ett praktiskt skäl. Vi behöver upprätthålla hantverket. Det tar tid att översätta Bibeln. Och i framtiden kommer en ny bibelöversättning efterfrågas. Då måste vi redan ha påbörjat arbetet.

Vår hållning är dock inte att denna översättning av Nya testamentet ska ersätta Bibel 2000. Det är överhuvudtaget inte vårt ansvar. Det är kyrkor, samfund och en andra aktörer som avgör. Vi säger att det rör sig om ett komplement och inte en ersättning.

Den nya översättningen kommer att skilja sig från Bibel 2000. Riktigt hur stor skillnad det blir är för tidigt att säga. Bibelsällskapets styrelse har inte lagt fast de slutliga översättningsdirektiven ännu. Det sker i mars 2020. Sedan beror det ju även på översättarna. Men ett exempel på förväntade skillnader gäller så kallad konkordans. En helt igenom konkordant bibelöversättning använder samma ord på svenska varje gång ett grekiskt ord översätts. Det är i praktiken ohållbart. Sammanhanget måste spela in. Men strävan i denna översättning blir att i större utsträckning än exempelvis Bibel 2000 sträva åt det hållet. Men absolut inte en fullständig konkordant översättning. Hänsyn kommer också tas till att Nya testamentets skrifter tillkom i en annan tid och en annan kultur. Det måste synas i översättningen. Däremot är det onödigt att behålla ålderdomliga uttryck, som inte kan motiveras teologiskt. Vad gäller inklusivt språk behöver översättning ibland visa den ojämlikhet som kommer till uttryck i vissa skrifter. Andra gånger går det att översätta utan ett maskulint språk med bibehållen trohet mot grundtexten.

Vi har redan påbörjat detta arbete genom det pilotprojekt som pågått de senaste åren. Det handlar om översättning av Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. Arbetet med dessa böcker slutförs detta år. Nästa år kommer de att finnas med i vår bibelläsningsplan – Bibelläsning & Bön. Då kommer det – hoppas jag – på vår webbplats (bibeln.se) gå att läsa både pilotöversättningen och Bibel 2000 för varje dags avsnitt. Exempelvis kommer vi att följa Markusevangeliet inför vårt påskfirande.

Min övergripande önskan är att intresset för Bibeln kommer att hållas vid liv och till och med öka. Skolverket och regeringen har bestämt att Bibeln uttryckligen ska nämnas i grundskolans kursplaner, så där finns ett starkt stöd. Det är bra att många känner till Bibeln – oavsett trosövertygelse. Men som kristen och präst önskar jag ju också att många ska upptäcka betydelsen av Bibeln för det egna livet. Att Gud talar genom bibelordet. Att Bibeln innehåller befrielse, kraft, tröst och hopp.

Saturday, 26 September 2020

Utköp eller försoning?

Under veckan har flera kyrkliga (och andra) tidningar skrivit om konflikten i Härnösands stift. Kyrkans tidning beskriver i nummer 39/2020 i en rubrik att

Härnösands stiftsstyrelse vill säga upp biskopen

På Svt’s webbplats beskrivs det i något skarpare ordalag:

Konflikt i stiftsledningen – styrelsen vill avsätta biskopen

Det är otvetydigt så att det råder en konflikt. Vilket i sig inte är vare sig ovanligt eller märkligt. Det som skapar rubriker är att det handlar om en biskop. Det är ovanligt. Senast en biskop i Svenska kyrkan fick sluta var 2010, när dåvarande biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, Växjö stift och Svenska kyrkan på nationell nivå, ingick en uppgörelse som innebar att biskopen fick arbeta som forskare med bibehållen lön och titel. Biskop är han fortfarande, även efter sin pension.

När detta skedde var jag präst i Växjö stift. Jag minns att jag var illa berörd över att det inte gick att lösa på annat sätt. Redan då tänkte jag på att det hade varit på sin plats att be om hjälp från sina vänstift. Jag tror inte det skedde men jag kan missta mig på den punkten.

Biskopsvigning
i ELCSA 12
februari 2017 
Nu väcks samma tanke i mig. Härnösands stift har flera vänstift i den världsvida kyrkan. Ett sådant är Cape Orange stiftet i Sydafrika, del av Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Det är en avsevärt mindre kyrka än Svenska kyrkan med betydligt sämre ekonomi. Jag har arbetat 7,5 år i ELCSA och vet att de inte är världsbäst på att lösa konflikter. Men det är inte poängen. De är kristna trossyskon och de skulle kunna bidra in i situationen i Härnösands stift.

I Sydafrika finns erfarenhet av försoningsprocesser. Den försoningskommission som den anglikanske ärkebiskopen emeritus, Desmond Mpilo Tutu, ledde är vida känd. Den är också kritiserad för att inte ha nått tillräckligt långt. Det går absolut att säga mycket om den. Men den var ändå ett försök att lösa konflikterna. Det fanns en möjlighet att be om förlåtelse och få amnesti. Den innebar en möjlighet till upprättelse, även om just denna del av många beskrivits som otillräcklig.

Ett annat initiativ i Sydafrika är Insitute for Healing of Memories. Deras grundare, Michael Lapsley, har varit i Sverige förut. Till och med i Härnösands stift. Han har bland annat anlitats i försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Om detta skriver exempelvis Allehand.se år 2008.

Men det är klart att den konflikt vi nu talar om är akut. Är det inte naivt att tro, att det går att dra igång en försoningsprocess nu? Precis tvärtom, tror jag. Det är nu den måste börja. I ovan nämnda av Kyrkans tidning läser jag också om Caroline Edlunds doktorsavhandling. Rubriken är:

”Familjerådgivning” – för kyrkan

Det finns sådana rådgivningar runt om i landet. Dit går familjer när de är mitt i krisen. Min förhoppning är att Härnösands stift och den del av Svenska kyrkan på nationell nivå som säkert är inkopplad i krisen just nu, ska minnas att vi har vänner i den världsvida kyrkan som säkert är villiga att bistå.

Saturday, 12 September 2020

Guds ord öppnar sig

Varje dag börjar med ett tilltal från Gud. Tror jag! I mitt fall sker det oftast när jag på morgonen läser några verser ur Bibeln. En stunds stillhet med Jesus, innan dagen drar igång. 

Denna morgon fastnade jag särskilt för en formulering:

När dina ord öppnar sig ger de ljus (Psalt 119:130)

Ibland talas det om Guds ord som levande och verksamt (Heb 4:12). Det tror jag verkligen. Guds ord, som är Jesus, och som jag möter i min bibel - men även på andra ställen - lever. Det bekänner jag - inte bara på påsknatten. Alltså talar Jesus till mig.

Men tillbaka till bilden. Att Guds ord "öppnar sig". På samma sätt som en blomma vecklar ut sig. Det är en erfarenhet, som delar med många. Att bibelordet många gånger känns nytt och fräscht. (Jo, ibland är det inte så. Många gånger är det stumt.) Men så många gånger, som det öppnar sig.

Och när det sker, ger det ljus. Ljus över mitt liv. Inspiration, ledning och hopp.

Jag följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan - Bibelläsning och bön - och den går att finna här. Jag läser sedan in bibelordet i appen Bibel 2020. Vill Du också göra det, så finns information här.




Wednesday, 26 August 2020

Citronträdet 2

För drygt ett år sedan skrev jag om hur vi planterat ut vårt sydafrikanska citronträd på sommarstället. Det hade angripits av allehanda ohyra. Nu skulle det få en chans på friland. Väl inbyltad i säckväv och isolering kanske det skulle klara sig.

I våras kunde vi konstatera att frosten – såklart – tagit denna afrikanska främling. Nåja, vi har andra citronplantor, så vi får väl fortsätta inomhus.


Men, vid en närmare granskning visade ett litet rotskott att plantan inte gett sig helt. Så nu är frågan:

Ska vi gräva upp alltihop och fortsätta inomhus eller ska vi lägga löv och granris och annat runt rotskottet?

Jag kan inte annat än tänka på julpsalmen

Det är en ros utsprungen

Av Davids rot och stam,

Av fädren ren besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vintern

i midnatts mörka tid.

Inspirationen fick författaren rimligen från Jesaja 11:1

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Aldrig tidigare har jag tänkt på en citron som en Kristussymbol. Men varför inte? Och när jag googlar hittar jag faktiskt ett bibelställe, som skulle kunna styrka denna djärva idé. Det är visserligen en ganska gammal bibelöversättning som heter Young's Literal Translation (YLT) från 1862. Höga visan 2:3

As a citron among trees of the forest,
so is my beloved among the sons,
in his shade I delighted, and sat down,
and his fruit is sweet to my palate.

“Citron” finns som ord på engelska, även om citron annars heter ”lemon”. Det är – enligt vad jag kan utröna – en slags urcitron, varifrån alla andra citroner härstammar.

Bibel 2000 översätter med äppelträd och det är också den vanligaste översättningen.

Men hädanefter ska jag alltid tänka på Jesus, när jag ser min citronplanta.